sportig ledighet - dag 9

Altanen är tråkig. Jag hoppas det inte dröjer många veckor
innan jag kan sätta fram möblerna och ta den i bruk igen!

Gårdagens slackingsession var helt avsiktlig. Jag har tänkt att den tunga känslan i benen förra söndagen kunde ha något att göra med lördagens långa promenad, med vandringskängorna på, dessutom. Och eftersom jag har ett distansmål jag gärna skulle vilja se om jag kan uppnå känns det viktigt med helgernas långa springpass och att orka utöka dem, vartefter. Idag blev det nytt distansrekord för mig. 14,4 km! Och fortfarande håller jag ett hyfsat tempo, även om detta just nu är sekundärt.

En fin sak med att ha de här springrutinerna är ju att jag kommer mig ut tre vändor i veckan, och det alldeles oavsett väderlek. Nu börjar det ligga som en aning av vår i luften. All snö är borta, till och med inne i skogen och när solen bryter igenom och jag samtidigt springer i lä för västanvinden blir det alldeles för varmt. Vantarna åker av direkt och jag ångrar lite att jag tog en långärmad tröja under löparjackan. Mössan känns också som en overkill men får sitta kvar på huvudet. Frisyren jag har under, efter någon halvmils svettlöpning, skojar en inte bort - och jag vill ju inte skrämma de goda medborgarna i Byn, på deras söndagspromenader. Men, som sagt, känslor av vår och kommande ljuvliga dagar. Fågelkvitter. Gröna gräsplättar som gömt sig under snön. Sol i ögonen. Underbart!

Snödroppar och vintergäck i trädgården, men än så länge gläds jag
ändå mest åt alla mina blommande orkidéer, inomhus!

Vad blir det mer idag, då? Inte mycket, faktiskt. Det ser ut som att jag är tvungen att ta ett varv med dammsugaren i huset, och kanske fylla på mer pellets till värmepannan. Och så har jag ju Grantchester att se, plus Still Life som jag tror jag måste återlämna i morgon. Kanske dra igång ett nytt stickprojekt medan jag lyssnar vidare på Marcoeffekten? Jag får se. Bokcirkeln på tisdag handlar om Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och eftersom det är ett par veckor sedan jag läste den behöver jag nog fräscha upp lite fundringar jag har kring den.

Tender Surrender - Steve Vai

sportig ledighet - dag 8

Min nya kille! Han följde med hem från
Det Största Varuhuset, igår...

Idag har jag knappt gjort något vettigt alls. Eller... jo... det jag har gjort har givetvis varit vettigt... mycket vettigt... men också väldigt vilsamt. Jag var snabbt iväg en sväng till bibblan och affären vid lunchtid, efter en stillsam latmorgon, men sedan har jag mestadels suttit på min ändalykt i den här fåtöljen...

... och stickat på ett litet testprojekt medan jag kollat på skiathlon från Falun, uppdaterat mig på teveserier via SVT Play (True Detective, Jordskott och älskade Shetland), börjat lyssna på sista (?) boken om Avdelning Q - Marcoeffekten - av Jussi Adler-Olsen, tvättat en maskin tvätt, lagat mig en god middag och bara helgat vilodagen. Stenhårt.

The Healing Colors of Sound - Spock's Beard

sportig ledighet - dag 7

Det var attans sköj att vara på Vexators spelning igår. Första bandet, som jag inte ens minns namnet på, gjorde inget avtryck. Unga pojkar som står käppraka och hoppar upp och ner och varken lyckas vara, punk, pop eller funk impar inte på mig. Men "trubaduren" Adam, från Varberg, med sköna låtar och intelligenta texter kändes kul, powertrion Exterminator röjde satan med sin speedblackmetalwhatnot och allra kuligast var ju såklart att se Linus och hans polare. Härlig, hederlig thrash och överraskande tajta och proffsiga. Och samtidigt den härliga känslan av lite... garage!

Senare på kvällen... mysigt, trivsamt prat med Linus. Klok kille, det där! Sent telefonsamtal med glad Johanna och mer kul nyheter! Sedan rulla ut sovsäcken och sova i Linus soffa. Vakna strax efter sju och fixa kaffe och få en timme med kaffe och mer samtal innan Linus körde till jobbet och jag fick på mig springkläderna och körde ner till stranden för en kort springrunda, i strandkanten. OK. Jag har sprungit i finare väder... Nollgradigt och vindpiskat. Snögloppet som flygande skurar av småspik i ansiktet. Skulle vara intressant att räkna ut köldfaktorn på det. Dånet från havet. Den våta, hårt packade sanden. Och jag. Fantastisk kombo! En adrenalinkick av guds nåde!

Efter dusch och hopsamling av mina grejer satt det fint med en fika med R, på Stålboms. God macka, gott kaffe och gott snack. Lite skratt och en hel del idé- och tankeutbyte.

Och så köra norrut. Våga mig in på Det Största Varuhuset och lyckas med konststycket att på 22 minuter skynda mig in och ut och dessemellan plocka på mig fyra rosa plastburkar att ha som lunchlådor, en burk jordnötssmör av den absolut bästa sorten, fyra flaskor av min favoritduschcrème och - skälet till att jag överhuvudtaget körde dit - det här:

Bluetooth headset - perfa för träningen!

Nöjd med min insats körde jag därefter vidare, mot Småland och Hemmaboda. Här sitter jag nu och myser med stickning och Journal 64. Lite tända ljus här och var och i källaren mullrar pannan tryggt och varmt. Kanske inte en jättesportig dag, men hej... jag har ju hunnit med så mycket annat!

I Want To Live - Aphrodite's Child

sportig ledighet - dag 6

Vaknar och känner mig som att kroppen gått genom en stenkross, ungefär. Ingen feber och inga sjukdomssymptom i övrigt. Bara så attans slut. Bestämmer mig för att skjuta morgonens springande till framåt dagen och fixar mig kaffe. Sätter mig skönt tillrätta i fåtöljen och kaffar i lugn och ro medan huvudet och kroppen får vakna i sin egen takt, till ackompanjemang av Stefan Sauks utmärkta uppläsning av Journal 64.

Ute är det grått och till stordåd föga inspirerande. En snål vind drar genom Byn. Men nästan all snö är borta! Och när jag väl kommer mig ut på en lagom springrunda (drygt 6 km) är det barmark precis hela vägen! Det gläder mig och när jag väl är hemma igen känner jag mig äckligt nöjd. Och betydligt piggare!

Pratar lite med Linus och snyggar upp lite här hemma. Diskar och dammsuger och sådant tråk. Letar garn i en särskild färg och jag kunde ha svurit på att jag hade ett nystan i exakt den kulör jag vill använda, men tydligen är inte minnet så bra. Eller så har jag drömt det? Nå, jag får väl köpa mig ett, då.

I mitt köksfönster står glasburken jag pysslade ihop på nyårsdagen. Då och då lägger jag i en liten lapp med någon fin händelse i. Det behöver inte vara några braskande grejer, men det räcker inte heller med lite solsken... Det ska bli spännande att tömma ut den på min vita finduk av linnedamast, på nyårsafton, och se tillbaka på ett fint år!

Kvällen ska få gå i musikens och la famiglias tecken. Dags att gå på en spelning med Linus band Vexator, i Halmstad! Det ska bli riktigt kul med lite falkenbergsthrash! Och sedan sover jag över, är planen, och ägnar fredagsförmiddagen åt staden vid havet och en fika med gode vännen R innan jag rullar hemåt igen.

Vexator Zombifies Kungsbacka

sportig ledighet - dag 5

Liten sovmorgon.
Kaffe och proteinshake.
Tungt, härligt styrkepass på gymmet.
Hem och äta lunch.

Sotaren. Trevlig och dessutom snygg.
Fejsboka lite.
SOL!
Långpromenad i sol och med sydliga vindar.
Klippning.

Prata med Johanna.
Äta macka.
Köra en maskin svart tvätt.
Prata med Linus.
Preppa nästa veckas luncher och middagar fvb frysen och samtidigt lyssna på Journal 64.

Sol, plusgrader, sportlov och... tomt i pulkabacken?

Hänga tvätten.
Färga håret.
Montera mössan jag stickat av julklappsgarn från Johanna.

Fejsboka lite.
Strax: sova. Gott.

A Day In The Life - Jeff Beck

sportig ledighet - dag 4

Dagen började inte så bra. Katterna höll som vanligt på att avlida av svält, när jag klev upp, och snäll som jag är ville jag snabbt fylla på deras matskål och i hastigheten såg jag mig inte för... SCHKLOSCH,,, den sockklädda foten rakt i en kattspya på trasmattan nedanför diskbänken. Hurra. Typ... Men jag vaknade i alla fall och sedan ordnade det strax till sig med en stor kanna nybryggt av Byns bästa och en stor driva apelsinklyftor.

I en tid då otåligheten verkar anses naturlig och belöningar måste komma omedelbart kändes det härligt att vänta och längta och så äntligen - efter en tur med skräp till miljöstationen och en runda till biblioteket för lån av ljudbok, Journal 64 av Jussi Adler-Olsen, och film, Still Life - tillåta mig att gå in på Konditori Fenix och omsorgsfullt välja ut, och köpa, två härliga välfyllda semlor att ta med hem i en prasslig, lite florsockerströsslad papperspåse.

Den första åt jag andaktsfullt under stor njutning och med mycket gott samvete (ja, jag var ju ute och sprang en runda på förmiddagen!) till lunch, i en djup tallrik tillsammans med en skvätt varm mjölk. Hetvägg. Himmelskt!

Den andra fick bli mellanmål, tillsammans med nybryggt mörkrostat kaffe, efter en lång, kylig promenad i och runt Byn. Den här gången ingen van eller i förtid uttänkt runda utan bara spontanvägar. Lite nyfiket prövande av okända vägar och avstickande stigar. Varav någon visade sig vara en återvändsgränd. Och tänk... den andra semlan smakade lika gott som den första! Ljuvligt, lent, sött och gräddigt... Och nu blir det ingen mer semla innan nästa fettisdag. Somliga traditioner tycker jag är väl värda att bevara och vissa saker är verkligen värda att vänta på.

Kvällen är ung och jag tänker sitta i min sköna fåtölj, sticka och lyssna på Journal 64. Ute skymmer det på och i mina fönster är ljuslyktorna tända. Katterna sover gott. I morgon är en annan dag.

Thorn In My Side - Eurythmics

sportig ledighet - dag 3

Lite vatten och extra energi i fickan - just in case...

Jo, jag tog mig ut igår - och tog ut mig, lite grann. Sprang ihop 12,6 sköna kilometrar innan det var dags att komma mig hem, ta en snabb dusch och fixa laxmiddag till mig och Linus. Det blev en hel eftermiddag med en massa skönt prat. Han skulle bara stanna någon timme men vi har alltid så mycket intressant att prata om - politik, samhälle, träning, familjen, kärlek, framtiden, jobben... - att det hann bli kvällen innan han körde hemåt. En fantastiskt fin söndag, på min ära!

Mannen i mitt liv!

Tog mig en stilla sovmorgon. Bara för att jag kan, liksom. Sedan grötfrukost med många muggar kaffe. Vilsamt och ostressigt. Jag tänker att jag ska vända lite på mina träningsrutiner, den här veckan, och se om jag kanske ska behålla dem resten av terminen. Så hur skumt det än känns kommer jag att ha mina T-dagar på måndagar och onsdagar, hädanefter. Och Tisdagar och Torsdagar blir mina springdagar. Jag har blivit en sådan vanemänniska, när det gäller träningen, att detta faktiskt - på sanning! - känns konstigt. Men eftersom tisdagar är konferens- och bokcirkeldagar är jag aldrig på gymmet före halvsex och därmed blir det så himla sent... Så jag gör ett försök.

Fredagarna måste dock även fortsättningsvis vara jävelcyklingsdagar för att det är ett så fantastiskt sätt att avsluta arbetsveckan - plus att jag aldrig någonsin behöver reflektera över vad för godsaker jag kan få för mig att smarra i mig, om fredagskvällarna. Heh!

Måndagsfina strumpor!

Så idag har jag alltså varit på gymmet. Redan före lunch och på en måndag, dessutom - men det är ju enbart för att jag är ledig. Jag är nöjd med min insats och även den här tiden var det ett par oldboys där, som jag kunde morsa på. Såg till att ta i ordentligt sådär så att armarna bara skakade en lång stund efteråt (benen är klart starkare och tål mer stryk). Det var skönt att komma hem och ha en full matlåda från gårdagens middag att bara värma upp!

Alldeles tomt i stora pulkabacken i eftermiddag. Är det inte sportlov?

Är det sportlov, så är det! Är det något jag saknar under arbetsveckorna är det möjligheten att vara ute mer, så nu passar jag på. Det fick bli en härlig promenad när lunchen sjunkit undan. Inte särskilt skönt ute. Snålblåst och duktigt halt på sina håll, uppe i skogen. Men ändå så gött att bara låta benen kliva på medan hjärnan håller på med helt andra saker. Två Filosofiska rummet hanns med och det ena, om bildning i googlandets tidevarv, var riktigt intressant!

Det fick också bli en liten avstickare in på Neonparken, uppe vid festivalområdet Rasslebygd. Dumt ljus, bara. Effekten blev inte riktigt den jag hoppats på. Lamporna lyste vackrare i verkligheten.
På hemvägen gick jag in i Byn och in på ICA och tjackade upp mig på kaffe och apelsiner. Gottgottgott med söta apelsiner. På gränsen till missbruk blir det, när de är så goda och billiga!

Nu ska jag sticka klart den där mössan! Fler projekt i huvudet, ju!

So Far Away - Carole King 

sportig ledighet - dag 2

Någon sa till mig häromdagen...

  Man lär hela livet - och det är bra och roligt. 

Man ska dock inte förlora sina egentliga mål ur sikte.

... och det där landade i mitt medvetande ganska ordentligt. Jag lär mig något nytt, stort eller litet, varje dag. Men... vad är mina mål? Vart är jag på väg? Var befinner jag mig, i livet, om ett år? Om två? Fem? Det måste jag faktiskt fundera på. Jag har tagit tag i så mycket i mitt liv de senaste 12-13 åren att jag nu finner mig bara åka sakta längs livets väg och kanske inte ha så mycket riktning alls. Rent spontant tänker jag först att jag bor kvar i Huset, jobbar kvar på Jobbet och så vidare. Och det är väl gott nog, men är det vad jag vill? Och... att bara vara där en är - är det ett mål? Jag vill inte stå still eftersom det, i mina ögon, är att egentligen glida bakåt. Jag vill inte vara helt nöjd. Jag... vill! Att springa ett maraton vore givetvis ett mål, men av mer flyktig karaktär...

Detta ska jag tänka på. Det är till exempel en bra sak att sysselsätta tankarna med när en springer och just nu sitter jag och kaffar och samlar mig för att, om någon timme, sticka ut och springa (den hallonbestyckade havregrynsgröten och kaffet måste land ordentligt, först). Det tar emot en smula eftersom det ser grått och styggt ut ute. Små synålar ser ut att flyga runt i luften. Dock inget som inte kan besvärjas med vantar, buff och mössa...

Go Your Own Way - Fleetwood Mac

sportig ledighet - dag 1

Nu är jag ledig i nio dagar. Jag fick en smakstart på ledigheten igår när Linus kom och gjorde mig sällskap några timmar. Roliga och mysiga samtal och massor med tända ljus. Mannen i mitt liv. Kärlek.

Jag har vänt på mina rutiner från och med den här veckan och tänker fortsättningsvis ha lördagen som min vilodag. Så jag har varit ute och gått en lång, skön promenad. Tankat dagsljus och energi. Lyssnat på Filosofiska rummet och Människor och tro men inte på högre volym än att jag också kunde höra en hoper vilseledda fåglar som uppenbarligen verkar tro att det är vår. Det är det dock inte, alldeles oavsett plusgrader och tö. Fast jag undrar lite var alla andra i Byn kan vara? Jag mötte en kvinna med en hund, precis i början av promenaden, men sedan inte en käft. På nästan en mil..?

Resten av min ledighet tänkte jag köra några extrapass träning. Är det sportlov så är det. Jag funderar bara på... vad. Om jag skulle köra lite yoga, kanske? Testa ett corepass? Simma en morgon? Eller bara utöka med att ta en sådan här härlig långpromenad varje dag?

Medan jag funderar på detta tänkte jag sticka klart en mössa jag påbörjade häromkvällen. Det får faktiskt räcka som plan för resten av den här dagen. Alla hjärtans dag, dessutom. Som jag läste någonstans... "det är ingen som älskar dig de andra 364 dagarna på året, heller". Tur för mig att jag inte fäster något avseende vid den här sortens hittepådagar - mer än att det är lite roligt att häckla... annars hade det varit läge för en smula bitterhet. ;)

The Throat of Winter - Opeth

  

vilodag

Vaknar tvärt och tror att jag ska till jobbet. Det tar mig lyckligtvis bara ett par sekunder att inse: det är ju söndag! Så jag ligger kvar en liten stund tills kaffesuget blir för svårt. Då sveper jag in mig i den fluffiga, vita morronrocken och drar ett par yllesockar på fötterna. Tassar ner i köket och slår på radion, sätter på en kanna kaffe och fyller på katternas matskålar. Tar med radio och kaffe in till skönaste fåtöljen och lyssnar på en intervju med Magnus Betnér, i P1. Han visar sig vara ganska lågmäld och lagom respektfull och jag tycker intervjun är väldigt bra. Sedan dricker jag mer kaffe, lyssnar lite till på radio, askar ur pannan, fyller på pellets, duschar och pratar med Linus en stund innan jag bestämmer mig för att ta min söndagspromenad före jag blir snuvad på sol och blåhimmel.

Det blåser ganska bra ute. Det ser jag genom fönstret så jag klär mig därefter. Eftersom jeans är för kallt och underställ för bylsigt väljer jag kjol, tjocka nylonstrumpor och långa over-kneestrumpor av härlig ull. De sitter högt på benen som stay-ups, men kanske inte särskilt sexigt (vilket ju också är rätt onödigt när en ska ut i skogen, kanske), och värmer underbart. Mössa, halsduk, vindtät jacka, mina kära, sjukt bekväma och varma Meindlkängor och lovikkavantar så kan jag vara ute precis hur länge som helst. Kom an bara, vintern!

Mina söndagspromenader är lugna och sköna. Jag har väl ett hyfsat tempo men det är liksom inget jag tänker på. Jag har någon slags inbyggd hastighet som är svår att hålla tillbaka. Strosa går liksom inte ens om jag försöker. Så jag kliver på medan jag tänker och lyssnar in ett par poddar jag inte hunnit med under veckan. Idag blev det två avsnitt av Människor och tro, ibland blir det Filosofiska rummet eller kanske Maratonpodden. Inte högre volym än att jag kan höra andra ljud omkring mig, men idag var det mest bara vindbrus i träden. Och sol. Nästan så jag borde haft solglajjer. När jag möter någon enstaka person hejar vi sådär som en gör här i Byn. Det känns trevligt, tycker jag. Men mestadels är jag själv med snöknarr under kängorna, suset i trädtopparna och mina reflektioner. Jag kan inte tänka mig så många bättre sätt att ladda om inför en ny arbetsvecka!

Hemma igen väntar Sixten och Torsten på mig och vill in. En stund senare dyker Vilma upp, också. Hon har varit ute i två dygn... Torsten blir så glad av att se henne igen. Springer fram och kurrar och muttrar och buffar. Till slut lyckas hon jobba sig fram till matskålen. Hon äter, men verkar inte direkt utsvulten. Kanske har hon ett annat matställe också? Katter är illojala varelser...

Skönt trött i kroppen slänger jag i en maskin tvätt och lagar rotmos att ätas med Johnnys Sötstarka senap. Tyvärr slut på favoriten Edvins. Lyssnar på Stil om Joni Mitchell och funderar på om jag kanske ändå skulle lyssna lite mer på vad hon gjort. Så mycket musik, så lite tid.

När skymningen faller är det filmdags i mitt hus. Idag ska jag se Franska för nybörjare, som finns tillgänglig på SVT Play ett tag till. Det är en av de filmer jag röstade på inför höstsäsongen av Bio Kontrast, men det fanns så många andra bra filmer också att den inte kom med. Och i vilket fall har jag av olika skäl inte kunnat gå de torsdagar det varit visning. Utom en - och den föreställningen ställdes in.

This Flight Tonight - Joni Mitchell

l'heure bleue revisited

Långa snöflingor!

Medan jag väntar på att mörkret ska falla, så jag får njuta lite pannlampemagi uppe i skogen, tejpar jag hälarna ordentligt och sedan drar jag dödsföraktande på mig de skavande, dubbade och springer ut. Det är inte riktigt mörkt när jag börjar springa men det är tyst och vackert och snön faller. Jag möter ingen förrän jag är tillbaka nere i Byn igen. Ena hälen känns lite grann men jag tycker ändå det går så bra att jag kör hela den tänkta rundan och hela Byn är fin ikväll. Fridfull.

Kontrasten blir total när jag senare sitter här framför tevenyheterna och fruktansvärda illdåd sipprar ut från teveskärmen och krälar mot fåtöljen, över mattan. Jag är i någon slags avstängningsfas. Jag ser och hör och framförallt bryr jag mig, men jag funderar på att bara läsa spring- och feelgoodböcker, lyssna på ljuv musik och posta kattbilder på Facebook...

En av mina elevgrupper har på två lektioner nu hållit grymt bra TED Talks. De har själva fått välja ämnen och varit väl förberedda och har pratat om kräftfiske, nätmobbning, självförtroende, självmordsprevention, jämlikhet, livsfarliga droger, dieter, skogsbruk och mycket annat spännande. De har pratat avslappnat, utan manus och med bra illustrationer i form av bildpresentationer och annat. Jag önskar så att jag hade spelat in dem så de kunde fått se och höra sig själva!

Riddles in the dark...

Det verkar också som att det, på ett eller annat vis, blir en vecka på Öland i sommar, för min del! Dels har jag kikat på en liten stuga att hyra och dels fick jag idag erbjudandet att låna en kollegas när de är bortresta. Planer tar form...

Nu är jag dödstrött. Sixten ligger här i fåtöljen och knör och det är varmt och mysigt, men om jag inte stämger ner och kryper i säng nu lär jag missa det sömntåg jag känner snart rullar in på stationen....

Dream a Little Dream of Me - Mama  Cass

Pusekatt'n

don't stop me now

Where's Tumnus, the Fawn, hiding? ;)

Jag vet att det kanske låter halvgalet men... jag tejpade över skavsåren med Leukoplast, tog dubbla strumpor och de gamla vanliga, sköna springskorna och stack ut, efter jobbet, i någon slags fullständig kamikazehalka. Allt var som glaserat så dubbar hade liksom inte hjälpt ändå. Några minusgrader och fallande mörker och jag vände om efter hundra meter, eftersom jag kom på att jag glömt reflexvästen.

Så kom jag mig iväg. Bra musik i öronen, fast ganska tyst så jag kunde höra min andning. Att ta tid kändes både lönlöst och ointressant, givet underlaget, och när jag överlevt de första minuterna insåg jag att jag skulle överleva och bestämde mig för att springa hela den tänkta distansen men enbart NJUTA och inget annat. Och... det var liksom magiskt. Jag bara flöt fram så lätt, så lätt och trots kylan fungerade andningen perfekt. Stegen fick bli lite kortare men det är så mycket lättare att springa än att gå när det är extremt halt (prova själva, men ta det lugnt i nerförsluten och i svängarna!) och jag hade inga problem att hålla ett helt okej tempo (det känns i kroppen och jag kollar också av beatet i musiken...).

Efter en stund glömde jag att jag sprang. Jag bara... gjorde det och tog in snön och det blåa ljuset och det kalla, klara luften och unnade mig att stanna och ta ett foto... och sprang vidare. Någon skojare sa vid något tillfälle att han misstrodde löpning för att han aldrig sett någon löpare som såg GLAD ut när hen sprang. Den lustigkurren skulle sett mig idag. Jag kom på mig själv med att le så stort, vid några tillfällen, att det är tur att jag har öron, eftersom huvudet skulle gått av annars.

Tumnus and Lucy.
Ill. av Pauline Baynes, ur The Lion, The Witch
And the Wardrobe. 

Jag vet att jag är en glad amatör, men... jag börjar förstå vad de menar som säger att löpning är så fantastiskt och att det ger en kick som är svår att beskriva. Jag bara älskar det och njuter av varenda ögonblick. Egentligen också av skitpassen. För... det är som livet själv... utan skitpass skulle en inte kunna uppskatta de magiska njutpassen då något rörs i ens inre... och jag finner mig älska inte bara mig själv och löpningen utan större delen av omvärlden dessutom...

Just nu läser jag Christopher McDougalls Born To Run: Jakten på löpningen själ och den är mycket intressant, om än mer på Discoverynivå (den handlar mycket om Tarahumarafolket som lever i Copper Canyons i Mexico och som springer oerhörda distanser utan att bli trötta, eller skadade...) än på det filosofiska planet. Men... den beskriver också kärleken till löpningen och kanske något om varför vi människor springer. Snart är jag kanske redo för Murakamis What I talk about when I talk about running?

Idag är det långdag på jobbet. Tisdagar blir ofta det eftersom det är konferensdag. Jag hoppas vi kommer fram till bra saker på dagens möte. I övrigt lektioner och så fila lite på ansökan om recertifiering för att kunna diplomera våra gymnasieekonomer.

Minus åttakommaåtta ute. Jag har varit nere i pannrummet (ett av de bästa vinterljud jag vet: min mullrande värmepanna...) och dragit upp pannan lite och skruvat upp elementen, också. Frysa är ingen hit, precis. Och katterna får inte gå ut.  Torsten surar lite för han verkar ha en plan på fågeljakt igen. Sitter och kalkylerar på fönsterbrädan i vardagsrummet (och på köksbordet när inte jag är hemma,det har jag minsann fattat. Igår stack han ut så fort jag kom hem och när jag, en kort stund senare, skulle ut på springrundan satt han nedanför trappen och ville in - med en söt småfågel i munnen. Typ en flaxfink, eller kanske en ruggmes. Väldigt död, i alla fall. Och nej... den fick han smaska i sig ute.

Det är förresten inte bara mina barn som är rara - deras kompisar är det också. Den här boken låg i brevlådan igår, och väntade på mig. Det är Johannas (och... min) vän Amin som skickat den. Bara sådär, liksom. Gulle!

Born To Run - Bruce Springsteen

(Ja, den finns såklart i min springspotifylista...)

silvertejp

Winter wonderland

Lite bakvänd helg. Ingen söndagslångpromenad idag. Gårdagens tänkta löplångpass fick, på grund av rådande [lätt] förkylning, bli ett kortdito idag. Det kunde blivit längre om jag inte ännu en gång fått skoskav av mina dubbade springskor - trots förebyggande i form av compeed och två par tunna strumpor, helt enligt regelboken. Men 4,6 kilometer är ju fler än inga alls och det gick fint med orken. Härmed friskförklarar jag mig själv och i morgon är det jag som kilar in på apoteket och tjackar upp mig på sporttejp och tejpar hälarna av bara fan. Jag har ingen som helst lust med mer träningsuppehåll nu. Kanske... silvertejp skulle kunna funka, förresten... hmm...

Hur eller hur kom jag mig ut och dagen var precis så skön och vacker som den lovade när jag satt inne och kikade ut. Moddigt och slaskigt men förtrollande med all denna snö som ligger kvar på precis varenda detalj i landskapet. Helt ljuvligt och jag hoppas det ligger kvar i morgonkväll, så jag får en möjlighet att uppleva det med min magiska pannlampa.

I'm booked all Sunday...

Igår hände en ganska fantastisk sak. Jag bor på en liten gatstump som det är lätt att tänka sig att Gud, eller åtminstone gatuförvaltningen, har glömt bort. Men så är inte fallet. Här i Byn är det ordning och reda med det mesta (dock inte allt... jag undrar ofta varför många dyra skattepengar lades ner för att fixa en redigt fin cykelbana ut från Byn, mot träningscentret och Lindås... och varför sedan gatlyktorna är felvända så att de istället för att lysa upp sagda cykel- och gångbana lyser upp gatan...) och Park Lane plogas samvetsgrant om kanske inte alltid med högsta prioritet. Jag har bott i mitt hus i fyra år nu och inte vid ett endaste tillfälle under dessa fem vintersäsonger har plogbilen lyckas undvika att någon enda gång vräka upp massor av snö mot min tomt och därmed helt blockera infart och begrava brevlådan (så att jag flera gånger blivit utan post då detta hänt på min arbetstid och postiljonen av förståeliga skäl inte kommer åt brevlådan). Hos grannarna på andra sidan gatan, däremot, blir snövallen mikroskopisk och en behöver ju knappast vara raketforskare för att begripa att det har att göra med hur snösvängaren ställer plogbladet...

Min snygga kalender!

Men... igår alltså... var jag ute och skottade av bara satiken och just då kommer plogbilen förbidundrande. Hej och hå och ungefär fem centimeters snövall på andra sidan gatan. Andra varvet... så hoppades jag, bortom allt hopp, att han skulle göra likadant på min sida men... nejdå, han dundrade förbi och lyckades åstadkomma en mindre bergskedja som vanligt. Han såg min besvikna min, tror jag, och ryckte beklagande på axlarna och jag suckade och grep mig att att försöka skyffla väck eländet. Men rätt vad det var kom han tillbaka uppför gatan och stannade precis vid min grind - och bara min! - och satte ner plogbladet så nätt och fint och tog bort precis alltihopa. Bara sådär, liksom. Han fick en slängpuss! Han kunde banne mig fått en mugg kaffe också - om han stannat till.

Face In The Snow - Opeth