söndag 30 juli 2017

like magic


Tänk vad även en liten springrunda kan göra för själen min. Jag drog på mig springkläderna, skönaste skorna (har ju några par att välja mellan) och körde bort till Svaneholms slott, där jag hört att de ska ha ett väldigt fint, men kort, motionsspår runt den lilla sjön. Visserligen en verklig minirunda på ynkans tre kilometer, men knät höll och det var det viktigaste. Jag ska nu snällt springa väldigt korta rundor tills jag får tillbaka knät i bra skick och sedan utöka lite i taget. "Lett å seje", som di säger i reklamen...

Denna lilla runda, helt utan krav på prestation, i ensamhet och utan minsta förväntningar från omgivningen på att jag skulle komma snart hem igen, räckte för att lyfta mitt humör ordentligt. För min egen, och andras, skull ska jag fortsätta med denna enkla rutin, några gånger i veckan och troligen på samma ställe. Det var så lummigt och vackert och luften var fuktig och mättad efter åskvädret och ösregnet. Ett tillfälle att minnas.

lördag 29 juli 2017

höst

Sigrun fundilerar i Nyhavn.

Gårdagen var en dag av sol och det fick bli en tur till närmaste huvudstad. Det ska jag väl vara jävligt tacksam för, tänker jag. För nu är hösten tillbaka med regn och blåst och stugsittande med liten tjej. Vi har varit ute idag. Promenerat och åkt rutschkana och kollat på sniglar. Men trots vettiga kläder var det ingen av oss som riktigt uppskattade det hela. Nu sover hon middag och jag är negativ, tråkig och avtänd på det mesta.

Också en semester...


torsdag 27 juli 2017

semesterjobb

När jag började bekanta mig med min nyinskaffade chromebook fick jag en smärre chock när jag inte hittade några av alla de filer jag delat till min privata google drive från jobbditon. Först förträngde jag bara alltihop, men i förrgår kväll började jag leta på jobbkontot, som jag ännu har åtkomst till, och där lyckades jag hitta alltihop, fast bortkastat. Detta hade tydligen gjort så att allt delat också försvunnit, men hur eller hur lyckades jag faktiskt återställa allt i jobbdriven och sedan har jag lagt ner ett ganska stort arbete på att inte dela utan kopiera varje enskild fil till nyskapade i privata driven och nu har jag just lagt sista handen vid det. JOBB, alltså. Mitt på blanka semestern. Men det var det värt. Mapparna/filerna innehåller i stort sett planering och material för ett helt läsår, i samtliga mina kurser... Visst gör jag mycket nytt varje år - hur trist skulle inte jobbet bli annars? - men det som känts och funkat riktigt bra vill jag ju återanvända. Jag känner en enorm lättnad just nu. Det blir nog mycket ändå, när det nya jobbet drar igång.

Annars är semestern ganska mycket småbarnsföräldersliv, just nu, och jag har inte riktigt orken som krävs. Mamman och pappan tar ju hand om allt nattetid och annars också, om de är hemma, men i övrigt är hon min, det lilla hjärtat. Älsklig och rolig men också två fulla händer... Om kvällarna är jag helt slut och vill helst gå och lägga mig efter middagen men hur asocialt är inte det, då? Så jag stannar uppe en stund, sitter och pratar med någon av de andra i kollektivet, tar ett glas vin, kanske, och bara ÄR. Sedan kryper jag i säng i akt och mening att lyssna på ljudboken (just nu The Moth Catcher av Ann Cleeves) en god stund, men däckar efter fem minuter och sover hårt, men inte drömlöst, i min nya,sköna säng (drömmarna är ganska specifika, men... jag tror jag behåller dem för mig själv...). Upp igen före sju och så drar dagen igång, igen. Efter den här semestern behöver jag... semester. Haha!

Jag var på rymmen igår igen, förresten. Håret såg ut som ett skatbo så jag var inne i Ystad och blev klippt. På samma salong kan man få naglarna fixade och jag passade på att göra det, också. Det känns som en väldig lyx att låta någon annan lacka dem och med gellack håller det ju i veckor. Den flärden tycker jag att jag kan tillåta mig, när jag inte reser någonstans alls i sommar, utom möjligen en augustihelg till Öland och vännen Lenas stuga.

Resor... Höstlovet ska få bli en storstad. Jag har aldrig varit i Budapest, så dit reser jag om Johanna kan resa tillsammans med mig. Annars tror jag faktiskt att det blir London, igen. Dit funkar det ju lätt att åka själv. Och redan nu har jag bestämt mig för en tripp till, och på, Island nästa sommar. Och säkert något mer, som jag inte kommer på nu. Eller ens vet, kanske?


måndag 24 juli 2017

på rymmen

Jo, men det kändes nästan lite så. Att peta Sigrun i säng för att sova middag, efter en förmiddag med utelek i geggamojan, och sedan köra in till Ystad för att träffa kusinen Anna, som sedan visade sig ha fått förhinder. Utan att tveka valde jag att ändå stanna i Ystad och känna staden lite på pulsen. Förfärligt många turister, if you ask me, men jag tänker att det ändå är en trivsam, ja rentav mysig, liten stad.

Jag fick med mig en lång, snygg kofta hem efter att ha strosat runt, rekat ut en frisörsalong som såg seriös ut - utan att fördenskull ta sjukt mycket betalt för att toppa -, boka en tid och sedan fika på ett litet mysigt, hipsterbohemiskt (det kändes liksom inte riktigt övertygande) café. Det är så himla skönt att bara strosa för sig själv, ibland...

Och härhemma stretade delar av kollektivet på med målning och trädgårdsarbete, medan andra (M &  M) var på jobbet. Som tack för friheten lagade jag en grym fiskgryta till de andra (jag tog undan en del till mig, redde av med havregrädde och hade i tofu istället för fisk och det fungerade alldeles utmärkt). Nu är jag dödsens trött och jag tror att jag strax ska ropa in Sixten och sedan krypa till kojs med min ljudbok som sällskap.



tisdag 18 juli 2017

kaos, pt iii

Krysseboda. My happy place.
Allt har varit galet rörigt sedan förra helgen. Min flytt och få någorlunda ordning i min del av huset och samtidigt renovering av rum och få katten att känna sig som hemma och så huset fullt av folk. Förutom Matilda, Mike, Sigrun och jag är det ju Grandma Barb, Aunt Brenda och Cousin Ciaran. Flytthelgen var dessutom Mikes gamle barndomsvän från Alaska, Brian, här och nu i helgen var Jenny och Kristofer här, från Oslo, plus att Linus och Nathalie kikade förbi på fredagen och på lördagen grillade vi allihop och då var Matildas bästis Sofie här också. Enstaka vänner kikade förbi och sa hej, gick husesyn och fick sig en kaffe också, under dagen. Ja, ni fattar... Därför kändes det som en slags lättnad när jag körde upp till Byn, i söndags, för att kolla flyttstädningen och äta middag (och sova över) hos Lena och hennes man. Igår var jag in till oralkirurgiavdelningen i Kalmar för att få öppnat en spricka i tandbenet (troligen orsakad av cykelvurpa 2008...) och det var en snabb affär (dock är jag svullen och lite öm idag, men det ser ut att läka bra och stygnen ska trilla bort av sig själva) och sedan gjorde jag några hittepåärenden i Byn, långfikade (dvs drack kaffe och läste - fick ju inte äta förrän frampå kvällen) och som sista anhalt träffa mäklaren och köparna på banken och avsluta husaffären. Nu är jag fri.

Men det kändes ändå vemodigt att lämna Byn. Denna hatkärlek... jag har ändå bott där i elva år och det sätter sina spår. Ny är det dags för nya.

Och så denna "sommar". Kallt, grått och blåsigt verkar vara grundinställningen och enstaka avvikelser i form av sol känns överraskande och nästan lite... udda. Det är synd för det är så fint här runtomkring huset. Jag skulle vilja sitta ute, sola, ha det gott, läsa eller skriva, leka med Sigrun och lyssna på det hysteriska fågellivet. Allt från små, sköra sångare till kaxiga glador. En stork har jag också sett! Istället får jag dra på mig jacka när jag måste göra mig ärenden utanför huset. Trist. Som fan.

Men.... annars är det bra. Jag har stereo igen! Kan spela mina CD-skivor! Och det gör jag! Och Sixten - numera även känd som Näbbmusbane - är hemtam nu. Går ut och in och bevakar sitt nya, stora revir. Sover gott på någon soffa mellan varven. Och jag har tre veckor kvar av min semester!


Bräkneån



torsdag 6 juli 2017

kaos, pt ii

Myspaus med Kung Sixten I, av Parkgatan, aka nussenosen
 a k a Assistenten
Det har funnits stunder, den här veckan, när jag fått lust att sätta eld på kåken. Men så är det ju när en ska flytta. Man ska liksom över den där puckeln. Och nu är det klart. Återstår bara att ta ner kökslampan, köksgardinen, skruva ner gardinstångsfästena och få ner mina stora utekrukor i ett par lådor så är jag helt klar. Om nu bara de vidtalade gubbarna kommer och bär bort kylen & frysen i källarn, sängen och annat skrafs så tror jag att jag packar in småpinaler i bilen och kör ner till Börringe i eftermiddag. Erica har redan lovat vakta katt och hus isåfall. På lördag är jag, i vilket fall, tillbaka med lastbilen.

I natt drömde jag om en god vän. Mitt hemliga hopp, på något vis. Fast drömmen handlade bara om att vi plötsligt, och överraskande, var kollegor. Och det var gott nog.

måndag 3 juli 2017

kaos, pt i

The Ocean at the End of the Lane...
Helgen var flyttkaos. Dock inte mitt, utan Matildas och Mikes. Men så är det ju när man flyttar. Någonstans mitt i känns det som om det är ett omöjligt projekt, och man tappar nästan sugen, men så plötsligt är sista lasset urlastat, saker och ting börjar finna sina platser och när vi satt där, i skenet av tända ljus, drack ett glas vin och samtalade medan Sigrun snusade så gott i mammans och pappans stora säng, tillfälligt placerad i vardagsrummet, så kändes allt plötsligt roligt och fint igen.

Nu till helgen är det min tur och jag har några dagar på mig att packa det sista. Hantverkaren Tino har just varit här och satt fast en täckplåt som blåst ner från taket, jag har pratat med en Göran som ska hjälpa mig forsla bort diverse junk, vännen Annhelen kommer förbi och hämtar de sista bokhyllorna och fikar, i morgon kväll, larmet ska monteras ner i morgon, min lilla bil ska packas med grejer som är bråkiga att ha i en flyttbil (exempelvis vattenpipan, lampor, småmattor, ytterligare några orkidéer, ett litet glasbord, en ihoprullad pusselmatta, ljuslyktor som står ute och sådant pyssel) och jag tror faktiskt att jag har styr på allt. Peppar, peppar...

Natten mellan lördag och söndag sov jag i mitt nya kombinerade sov- och vardagsrum och jag sov gott. Utan att vara det minsta New Age-ig så tycker jag mig ändå kunna känna om ett hus är varmt, välkomnande och vänligt - eller inte. Mitt hus här på Parkgatan har alltid varit det, och det nya stället känns likadant - bara så väldigt mycket större.