tisdag 18 juli 2017

kaos, pt iii

Krysseboda. My happy place.
Allt har varit galet rörigt sedan förra helgen. Min flytt och få någorlunda ordning i min del av huset och samtidigt renovering av rum och få katten att känna sig som hemma och så huset fullt av folk. Förutom Matilda, Mike, Sigrun och jag är det ju Grandma Barb, Aunt Brenda och Cousin Ciaran. Flytthelgen var dessutom Mikes gamle barndomsvän från Alaska, Brian, här och nu i helgen var Jenny och Kristofer här, från Oslo, plus att Linus och Nathalie kikade förbi på fredagen och på lördagen grillade vi allihop och då var Matildas bästis Sofie här också. Enstaka vänner kikade förbi och sa hej, gick husesyn och fick sig en kaffe också, under dagen. Ja, ni fattar... Därför kändes det som en slags lättnad när jag körde upp till Byn, i söndags, för att kolla flyttstädningen och äta middag (och sova över) hos Lena och hennes man. Igår var jag in till oralkirurgiavdelningen i Kalmar för att få öppnat en spricka i tandbenet (troligen orsakad av cykelvurpa 2008...) och det var en snabb affär (dock är jag svullen och lite öm idag, men det ser ut att läka bra och stygnen ska trilla bort av sig själva) och sedan gjorde jag några hittepåärenden i Byn, långfikade (dvs drack kaffe och läste - fick ju inte äta förrän frampå kvällen) och som sista anhalt träffa mäklaren och köparna på banken och avsluta husaffären. Nu är jag fri.

Men det kändes ändå vemodigt att lämna Byn. Denna hatkärlek... jag har ändå bott där i elva år och det sätter sina spår. Ny är det dags för nya.

Och så denna "sommar". Kallt, grått och blåsigt verkar vara grundinställningen och enstaka avvikelser i form av sol känns överraskande och nästan lite... udda. Det är synd för det är så fint här runtomkring huset. Jag skulle vilja sitta ute, sola, ha det gott, läsa eller skriva, leka med Sigrun och lyssna på det hysteriska fågellivet. Allt från små, sköra sångare till kaxiga glador. En stork har jag också sett! Istället får jag dra på mig jacka när jag måste göra mig ärenden utanför huset. Trist. Som fan.

Men.... annars är det bra. Jag har stereo igen! Kan spela mina CD-skivor! Och det gör jag! Och Sixten - numera även känd som Näbbmusbane - är hemtam nu. Går ut och in och bevakar sitt nya, stora revir. Sover gott på någon soffa mellan varven. Och jag har tre veckor kvar av min semester!


Bräkneån



torsdag 6 juli 2017

kaos, pt ii

Myspaus med Kung Sixten I, av Parkgatan, aka nussenosen
 a k a Assistenten
Det har funnits stunder, den här veckan, när jag fått lust att sätta eld på kåken. Men så är det ju när en ska flytta. Man ska liksom över den där puckeln. Och nu är det klart. Återstår bara att ta ner kökslampan, köksgardinen, skruva ner gardinstångsfästena och få ner mina stora utekrukor i ett par lådor så är jag helt klar. Om nu bara de vidtalade gubbarna kommer och bär bort kylen & frysen i källarn, sängen och annat skrafs så tror jag att jag packar in småpinaler i bilen och kör ner till Börringe i eftermiddag. Erica har redan lovat vakta katt och hus isåfall. På lördag är jag, i vilket fall, tillbaka med lastbilen.

I natt drömde jag om en god vän. Mitt hemliga hopp, på något vis. Fast drömmen handlade bara om att vi plötsligt, och överraskande, var kollegor. Och det var gott nog.

måndag 3 juli 2017

kaos, pt i

The Ocean at the End of the Lane...
Helgen var flyttkaos. Dock inte mitt, utan Matildas och Mikes. Men så är det ju när man flyttar. Någonstans mitt i känns det som om det är ett omöjligt projekt, och man tappar nästan sugen, men så plötsligt är sista lasset urlastat, saker och ting börjar finna sina platser och när vi satt där, i skenet av tända ljus, drack ett glas vin och samtalade medan Sigrun snusade så gott i mammans och pappans stora säng, tillfälligt placerad i vardagsrummet, så kändes allt plötsligt roligt och fint igen.

Nu till helgen är det min tur och jag har några dagar på mig att packa det sista. Hantverkaren Tino har just varit här och satt fast en täckplåt som blåst ner från taket, jag har pratat med en Göran som ska hjälpa mig forsla bort diverse junk, vännen Annhelen kommer förbi och hämtar de sista bokhyllorna och fikar, i morgon kväll, larmet ska monteras ner i morgon, min lilla bil ska packas med grejer som är bråkiga att ha i en flyttbil (exempelvis vattenpipan, lampor, småmattor, ytterligare några orkidéer, ett litet glasbord, en ihoprullad pusselmatta, ljuslyktor som står ute och sådant pyssel) och jag tror faktiskt att jag har styr på allt. Peppar, peppar...

Natten mellan lördag och söndag sov jag i mitt nya kombinerade sov- och vardagsrum och jag sov gott. Utan att vara det minsta New Age-ig så tycker jag mig ändå kunna känna om ett hus är varmt, välkomnande och vänligt - eller inte. Mitt hus här på Parkgatan har alltid varit det, och det nya stället känns likadant - bara så väldigt mycket större.