inställt

Att planera saker och ting på längre sikt är inget jag sysslar med, just nu. Men jag trodde nog att jag skulle kunna bjuda hem några vänner över en fredagsmiddag, med bara några dagars framförhållning. Det snöt sig. Två av tre hade symptom. Och då blir det inget. Det är så det är nu. Men jag är ju flexibel och fick istället en hel eftermiddag, och halv kväll, i min gula fåtölj och med en bok. Det var ett tag sedan. Ljudbokslyssnandet har helt saboterat mitt analoga läsande. 

Boken jag läste är av det mer självbiografiska slaget och råkar vara skriven av någon jag kände en gång i tiden. När jag läst klart skrev jag till författaren och tackade för det hen delat. Jag fick svar i natt. Hen blev glad för att jag hört av mig och vi har nu bestämt att höras vidare. Vi bor inte så väldigt långt ifrån varandra, nu. Livet är bra märkligt ibland.

Idag är en stilla dag hemma. Men jag fick feeling och lagade mig en smarrig tomatsoppa, med doft av saffran, och bakade bröd. Sedan hörde jag av mig till en vän med hund och vi bestämde att ses vid det gamla soldattorpets skjutbana för att låta hundarna leka och busa loss. Min tanke var att vi sedan kunde köra hem hit och äta en sen lunch tillsammans, men under rådande skitomständigheter (och våra rinnande näsor) får det vänta till en annan helg. När vi skilts åt körde jag till en liten strand väster om stan och så fick hunden springa lite till och sedan for jag hem och åt het soppa med nybakat bröd till. Känner mig rik. Vänskap, soppa och nybakat bröd... mer behövs inte.

Nu ska jag ägna mig åt en del skrivande och när kvällen närmar sig kryper jag in i myskostymen, tar ett glas vin och börjar se nya säsongen av After Life, med Ricky Gervais. Eller så kanske jag skippar vinet så att jag, om himlen är molnfri, kan köra ut på Österlen och spana norrsken? Det är väl tur att jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap, ändå.

Can You Hear Me - David Bowie

bävan

Blåst vindhund? ;)

Jag skulle ju varit sjukskriven nu, kämpandes med smärtsam rehab. Men så blev det som det blev och imorgon ska jag alltså börja jobba, i väntan på nytt operationsdatum. Det känns... sådär. Jag vet att för varje dag som går måste jag fortsätta min sällsynt detaljerade planering och det innebär helt enkelt... merarbete. Det känns också sådär att vi inte ens på de inledande två studiedagarna ska tänka smittskydd, utan på förmiddagarna ska vi ha möten, workshops etc (ej möjligt att få delta digitalt) i alltför små utyrmmen för att ett säkert avstånd ska kunna hållas men på eftermiddagarna är tydligen smittorisken betydligt högre för då kan (ska enligt kommunens riktlinjer) vi arbeta hemifrån, trots att vi då vanligen sitter i våra hyfsat luftiga arbetsrum? Oh well. Jag är natutligtvis helt självisk i detta. Jag tog ett covidtest i fredags eftermiddag och har sedan inte träffat en kotte (jo, bokstavliga kottar såg jag ju i skogen igår, förstås) och vill helst inte smittas så att det är jag som sedan är orsaken till att även ett andra operationsdatum flyttas fram. Hur eller hur...jag längtar inte tillbaka till saltgruvan. Rant over.

Jag muntrar upp mig med sköna promenader vid havet och i skogen, med att laga lite god mat bara till mig själv (fast det är ju mycket roligare att laga och äta tillsammans med andra), läsa, slötitta på Youtubekanalar där kvinnor byggt tiny homes eller byggt om skåpbilar till funktionella husbilar, sticka, tvätta och lite, lite skrivande. Och eftersom jag troligen inte får något nytt operationsdatum den här veckan har jag bjudit hem några vänner på middag på fredag. Jag tycker om att klura på vad jag ska laga till och bjuda på (hurra! Laga mat till andra!). Jag funderar på hur våra samtal kommer att gå och jag gläder mig åt att tända fotogenlampan ovanför matbordet... Det enkla. Det sköna.

You've Got a Friend - Carole King

brutna löften

Någonstans hörde jag, kanske i morse, att man inte ska hålla på och önska sig att få något, vare sig mindre arbete, bättre hälsa eller fler resor. Önskningarna är orimliga i det att de inte går att uppfylla på det vis man så ofta tror, det vill säga att ta några nya, käcka vanor och trycka in i sitt befintliga liv.

Så mycket bättre att bestämma sig för vem man vill vara. Om jag exempelvis vill vara en människa som verkligen tar hand om sig själv, eller som har mer tid för kreativa projekt blir somliga val enklare att göra; jag kommer att avböja tidskrävande extrauppdrag på jobbet, jag kommer göra klokare kostval och jag kommer att se till att jag kommer ut och rör mig med bättre kvalitet. Vill jag vara en människa som ägnar sig åt natur- och friluftsliv kommer jag att välja bort helg- och semesteralternativ som går åt annat håll och vill jag vara en kreativ människa kommer jag låta färger, symaskin och garnlådor vara redo och oftare ha teven eller datorn nedstängd. Och så vidare. Så jädrans enkelt. Egentligen.

Vem vill jag vara? Jag funderade lite på det på dagens sköna mitt-på-dagen-runda med hunden. En runda som gick genom parken, ner till småbåtshamnen och ut på en lång brygga. Sedan vidare västerut över stränder och promenad vägar längs havet till det kändes som dags att vända hemåt, fast en annan väg. Gott att komma hem och värma spenatsoppan och slå mig ner i fåtöljen och tänka vidare. Jag har ju en aning, en idé. Jag ger den tid att ta mer fast form.

Life On Mars? (Glastonbury 2000) - David Bowie

gott slut gott nytt

Glögg + brasa= nyårsafton

Jag börjar det nya året med att blogga. Det händer ju inte för ofta, nuförtiden. Men jag har inga tankar på att lägga ner bloggen; jag bara känner att jag inte har så mycket att säga, så ofta. Eller så kan det eventuellt vara så att jag censurerar mig själv. Jag har synpunkter på en del saker (inte minst i arbetsdelen av mitt liv) som jag inte riktigt känner att jag kan skriva om här, eftersom jag bloggen är öppen för alla som till äventyrs skulle vilja läsa den.

Hur eller hur. Jag har bott ute hos familjen i Börringe i nästan två veckor nu. Planen var ju att jag skulle göra det efter min knäoperation som var satt till 20/12 men när den ställdes in bokstavligen i sista minuten (jag satt omklädd till op-kostym utanför operationssalen när jag skickades hem pga att alldeles för många i sjukhuspersonalen hade testat positivt för covid), så hämtade jag hem Floyd från hundpanget och åkte ut till Börringe i alla fall. Det var ett bra beslut. Det är upplivande och kul och utmattande att hänga 24/7 med två små människor plus alla andra som varit här under helgerna. Jag tror dock att det kanske skulle ha varit lite för bra om jag varit nyopererad och fullpetad med morfin. Så trots den första besvikelsen är jag glad att helgerna varit normala (vad nu det är) och jag har ännu inte fått något nytt operationsdatum, men enligt operationskoordinatorn skulle det inte dröja alltför länge.

Julen var fin. God mat, skön familj (något utvidgad) och avslappnat häng. Pulkaåkning, härliga promenader och kvällar där vi spelade spel, tittade på film, pusslade och stickade, alltefter vars och ens håg.

Så här års brukar jag, som så många andra, tänka både bakåt och framåt. Men året som gick känns suddigt, så här i backspegeln. På plussidan finns i alla fall en hel del familjerelaterade minnen, några sköna vänner som jag träffar med viss regelbundenhet (och, får väl tilläggas, under relativt säkra omständigheter*) och min närmaste vän Netti och vår fjällresa. Jag är också ganska glad för något så [egentligen] självklart som att jobba på jobbet - och inte hemma... Minussidan är denna trötthet och stressen. Men mitt "good enough"-mantra, på jobbet, har faktiskt fungerat även om det på något vis strider mot min personlighet att inte gå all in. Så det tänker jag fortsätta med.

Planer för det nya året? Ptja... jag fortsätter hålla ögonen öppna efter möjligheten att hyra mig ett litet hus någonstans (tips mottages tacksamt!) och för slutet av sommaren klurar Netti och jag på en ny, och lite annorlunda, fjälltripp. Jag hoppas också att knäoperationen blir lyckad och rehaben effektiv så att jag kan vandra mer och sova ute i tält mer. Det har jag verkligen saknat det gångna året, men att bära packning ens korta sträckor har inte varit genomförbart. Och... det är dags för min älskade - och genom åren tokreparerade - cykel att efter 25 års tjänst gå i skroten och ersättas med en ny. Jag avger aldrig nyårslöften men det vore kul att återknyta med vänner jag inte sett på länge, om jag skulle önska mig något. Och antagligen är det jag som behöver initiera det hela.

Imorgon åker jag hem, för att tillbringa den sista lediga veckan med kreativt hemmapyssel. Som det verkar nu ska jag ju in och jobba. Jag som hade planerat så gott som varenda lektion till och med vecka tolv... Nå, det blir ju en promenad i parken, dårå... och så får jag väl planera lite mer, för tolv veckors sjukskrivning är ju ändå standard vid knäbyten.

The Stranglers - Peaches

*Fast... vad är egentligen säkert? En kompis som både haft konstaterad Covid och är dubbelvaccinerad ligger nu hemma i ännu en omgång av Covid..?