onsdag 19 september 2018

miðvikudagur

Sovmorgon. Jag vaknar efter mer än nio timmars sömn, med ett kortkort avbrott för att släppa ut katten vid femtiden. Precis som igår känns kroppen som om den gått igenom ett tröskverk under natten. Själen full av ovilja. Jag undrar vad det är som gör att jag ändå kliver upp, duschar, lägger makeup, klär mig, dricker mitt kaffe (eller te, beroende på humör) och tar mig till jobbet i god ordning. Vad som får mig att vara så förberedd det bara går, sköta efterarbete i form av rättning m m, delta aktivt i allehanda möten och workshops och fan och hans moster och till och med träna någorlunda regelbundet, käka mina vitaminer och tillskott, umgås med familj och de enstaka vänner som är intresserade nog att hålla kontakten (ja, jag försöker hålla kontakt, jag också, men en diss är en diss är en diss). Som gör att jag håller mitt hem i god ordning, pysslar om katten (som för övrigt verkar sämre så snart antibiotika- och kortisonkuren nu är slut och som ska in till djursjukhuset i Malmö imorgon kväll för ultraljud och eventuell dom...) och understundom stickar några varv på ett projekt.

När allt jag egentligen vill är att stanna kvar i sängen, dra täcket över huvudet och komma fram en annan dag. Eller vecka. Eller månad.

söndag 16 september 2018

vecka trettiosju

Det växer mycket fint i
klosterträdgården, här bredvid.
Jag har haft besök av vännen Lena hela helgen. Otvunget och trivsamt och så mycket att prata om. Visst har vi pratat en del jobb, men också resor, livet, hälsan och vad framtiden kan föra med sig. Nuet, politiken och känslorna. Det har varit som en välbehövlig uppladdning, för mig. Vi har turistat omkring, litegrann, och hittat något udda kaffeställe. Skrattat mycket och varit väldigt allvarliga. Nu väntar en vecka fylld med arbete, AW och bio med kollegorna och förberedelser inför fjällresan. Jag hittade, långt om länge, mina smidiga vindtäta, fodrade fingervantar. De kan nog komma att behövas; i morse var det minusgrader uppåt Älvdalen. Av Matilda och Mike, som jag var ute hos i eftermiddags (med smarrig sushimiddag), har jag fått låna en riktigt fin sovsäck och ett trangiakök. Fasiken, vad jag ser fram emot detta!


måndag 10 september 2018

segmåndag

Jag känner mig lite smårisig. Absolut inte sjuk, men lite matt i lacken och småsnuvig. Ingen träning idag, alltså. I stället stoppade jag ner en rättningsbunt i ryggsäcken och gick hem, efter arbetsdagens slut. Jag sitter i soffan, låter teven stå på lite i bakgrunden och rättar med raggsockarna på. Bara diagnoser och det går kvickt.

Det blev ju väldigt jämnt mellan blocken i valet. Och SD gick framåt om än inte så mycket jag befarat, på riksplanet. I kommunerna var de dock starka, särskilt här i Skåne. Här i Ystad var det bara sossarna som fick fler röster till riksdagen och i kommunvalet landade de på tredje plats, efter (S) och (M). Fifan, så trist. Jäveltrist, till och med. Däremot är jag inte rädd. Jag har inte ångest. Jag är inte skräckslagen. Enligt somliga i mitt facebookflöde borde jag vara det. Jag borde ligga i fosterställning och gråta och tycka att stora delar av Skåne nu är No-Go-zoner. Det gör jag inte. Men jag önskar hett och innerligt att det ska gå att få en del av SD-väljarna att tänka om genom sansad debatt. Att det inte funkar att kalla dem alla för rasister och nazister torde nu framstå som glasklart. Det är helt kontraproduktivt och i början försökte jag framföra detta men det togs inte så väl upp och sedan blev jag, och andra som tänkte ungefär likadant, helt överröstade. Att jag vill vänster är ju ingen hemlighet, men jag förstår verkligen inte hur det kunde bli så att alla som vågar ifrågasätta metoden, när målen är gemensamma, blir misstänkliggjorda. Debattklimatet snävas in. Åsiktskorridoren finns. Tyvärr.

Nå. Röster återstår att räkna. En regeringsbildning blir knepig. Jag har prov att rätta. I morgon är det tisdag.

söndag 9 september 2018

söndagsliv

Jag var ur sängen före åtta. I köket, på bänken, stod en bröddeg på jäsning och jag delade upp den i tre delar, formade dem till limpor och lät dem jäsa upp ordentligt medan ugnen blev het. När brödet var klart smakade det ljuvligt tillsammans med ett par muggar kaffe. Sedan städade jag en stund medan jag lyssnade klart på Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek. Vattnade växter och vek tvätt. Gick ut med sopor och kompost. Ansade krukväxterna på baktrappen och fyllde på kattens uteskål med friskt vatten. På gatan utanför huset där jag bor har ovanligt många människor promenerat förbi, finklädda och med röstkort i händerna. Det känns gott att se.

Vid tolvdraget kom Matilda, Mike och barnen och vi åt sötpotatissoppan jag gjorde igår, och brödet jag bakat. Enkelt, mättande och väldigt gott. Sedan fyllde vi upp kaffetermosen och körde ut till djurparken. Där finns många slags gräsätare och i år har de också skaffat in ett par fina servaler. Djuren har gott om plats i stora hägn och visst är det fint med jakar, alpackor, bufflar och annat. Men jag tycker synd om zebrorna som visserligen kan röra sig över en ganska stor areal men det är ju inte den vidsträckta savannen, precis. Sigrun gillar ändå mest att leka med de afrikanska dvärggetterna, rida på en ponny, leka i en grön traktor och testa klätterredskapen i lekparken. Torvald sover sig igenom hela besöket. Han vaknar inte ens när vi fikar så Matilda får i sig både kaffe och bulle utan att samtidigt amma. Lyxigt värre... Medan Sigge klättrar och åker stor rutschbana sitter vi och samtalar om politiken, om val och om möjligheter.



Morgondagen är förberedd. Det är min tur att fixa frukost till arbetslagsmötet och jag har köpt lite pålägg och juice. Jag tar med mig en av limporna jag bakade också. Träningsväskan är packad och kläder framlagda. En matlåda står i kylskåpet. Nu lutar jag mig tillbaka i soffan, ser en dokumentär om Ester Blenda Nordström och stickar några varv på en pippiklänning till Sigrun. Sixten sover bredvid mig, hårt hoprullad.

lördag 8 september 2018

lördag eftermiddag

Powerbank inköpt. Och ett par bra stavar. Jag tror knäna kommer att tacka mig.

Annars tvättar jag, lyssnar på Till minnet av en villkorslös kärlek och lagar en sötpotatissoppa, som ska bli morgondagens lunch. Jag gör en extra stor laddning, så blir det nog en och annan lunchlåda, också.. Ikväll ska jag sätta en bröddeg.

I övrigt ingår stickning i mina planer för dagen. Det är inte omöjligt att jag börjar se Sharp Objects. Men först ska jag se senaste avsnittet av Kalles och Britas sex liv. Ja, det är ju teve och så, det fattar jag väl, men det går inte att komma ifrån att de ändå verkar ha rätt kul ihop. Tänk att ha någon som befinner sig på ungefär samma våglängd. Vilken grej!

Nu ska jag inte klaga. Jag har ju i alla fall min sköna, goda vän Netti som gärna är med på ett och annat äventyr. Som fjällvandring, då. Hon är en ovärderlig skatt!

resfeberdrömmar

Jag brukar väl inte direkt jaga upp mig inför resor. Saudiresorna var förstås lite spännande, även i planeringsfasen, men annars brukar mina reseförberedelser handla om att tvätta så att allt är rent och sedan packa på avresedagen, eller möjligen kvällen innan om jag ska resa tidigt. Men trots att det är två veckor kvar (minus en dag, för jag kör norröver direkt efter jobbet på fredagen) tänker jag mycket på vad som ska med. Fjällen, alltså. Äntligen! I många år har jag velat vandra i fjällen om hösten - och nu blir det verkligen av! Det är mer än två år sedan Netti och jag bestämde att vi skulle göra det tillsammans och av olika skäl var vi tvungna att förlägga trippen till hösten 2018. Och... det är ju NU! Eller ja, om två veckor, då.

Eftersom ingen av oss är det minsta fjällvan har vi bestämt oss för att ha ett basläger på en camping, precis vid sjön, och så göra dagsturer. Vid Grövelsjön finns det gott om vandringsleder av olika utmaningsgrad så vi kommer nog att få vårt lystmäte på knatande. Mike och Matilda har massor av utrustning och har erbjudit mig att låna... allt. Men jag tror inte vi behöver så mycket. Det enda jag verkligen vill låna är deras superproffsiga, lättviktiga kök. Det är ju en del av drömmen; att få laga till en måltid ute i det fria. Och kaffe, förstås. Fast visst ska det vara kokkaffe om man är i fjällen? Det dricker di ju till och med i nordvärmland.

Det enda jag tänker köpa är en powerbank till telefonen. Inte för att jag tänker ringa - men jag vill ta massor av bilder och jag släpar inte med min tunga och, troligen, hyfsat antikverade systemkamera. Det och kanske vandringsstavar? Jag hade inte alls tänkt på ett par sådana. Jag har ju en fin trädgren jag hittat på en av Malins och mina vandringar. Men kanske behövs andra doningar för allt uppför och nerför när man har ett bråkigt knä?

I övrigt är det väl förståndiga kläder som gäller. Och när jag inventerar ser jag att jag har vad jag behöver. Jag har till och med underställ av merino, om det nu skulle bli kallt. Ullstrumpor, att gå på i. Varma tröjor, funktionströjor, vind-och regntät lättviktsjacka i händelse av busväder och mina supersköna vandringskängor. Buffar av mjukaste ull. Lätta, varma vantar, just in case. Som benklädnad tänkte jag först ha sådana där tuffa khakibraller med en massa fickor och grejer men tror nog att varma vinterlöpartights är bättre. Och skönare. Ryggsäck som är stor nog för dagsturer.

Och kikaren! Kikaren ska med!

Ja, sådant tänker jag på den här morgonen när jag har sovit uruselt på grund av katten som nu verkar må mycket bättre och därmed jamat hela natten för att han vill gå ut. Visst kan han få gå ut om natten. Om det inte vore för att han gastar lika högt när han vill in. Efter fem-sju minuter. Jag är mån om grannsämjan och han är högljudd, som vore han en siames och inte en bonnkatt från Långasjö. Och när han fått komma in vill han strax ut igen. Och in. Ja, ni fattar. Så oavsett om jag släpper ut honom, eller ej, håller han på. Och när klockan var strax efter sex tröttnade jag på att försöka somna om. Gick upp, fixade en balja te och kröp tillbaka i sängen och lyssnade på Naturmorgon (och Martin Emtenäs var med! Me like... ;)) och började tänka på fjällen...

När jag tänker på fjällen blir jag glad.

(som jag missade i Malmö, igår kväll)

onsdag 5 september 2018

and breathe normally


Islänningar. De gör filmer som inga andra. Jag såg den här ikväll, på anrika lilla teaterbiografen Scala, där det alltid är paus mitt i filmen och baren öppnar en stund. Ett drama som värmer i den isländska snålblåsten och ösregnet. Empati och kärlek. En otippad vänskap. En film att bära med mig. Länge.

Och imorgon har jag sovmorgon!

tisdag 4 september 2018

tisdagarna

På något vis verkar mina tisdagar bli riktigt bra, trots det extremt hetsiga schemat. Det är roliga lektioner med kul elever och är jag bara väl förberedd känner jag mig inte det minsta stressad. Jag hinner till och med fixa med lite extragrejer och ha ett och annat gott samtal med kollegorna, därtill.

Efter jobbet förtidsröstade jag på Rådhuset. Jag hade tänkt att vänta till söndag, men kom på att det gör säkert resten av Ystad också. Bättre ha det gjort. Av bara farten cyklade jag uppför en sjukt lång backe, till Rusta, och köpte en rulle fönsterfilm. Jag tycker det är jobbigt att behöva ha ögonkontakt med grannarna, när de går till jobbet om morgonen, och jag äter min frukost. Så nu satte jag en film på en bit av rutornas nedre del. Det ser faktiskt ganska fint ut. I övrigt är det inte särskilt mycket insyn i min lägenhet. Eller.. jo, det är det, men inte på ett vis som är störigt. Förutom vid köksfönstret, då.

Ibland ställs man inför knepiga situationer som lärare. Den här veckan sökte en elev upp mig, i egenskap av religionslärare (inte någon av dem jag undervisar), för att hen mår väldigt dåligt. Hen har sakta men säkert kommit till insikt om att hen absolut inte tror, men befinner sig i ett sammanhang där ett "avhopp" blir kontroversiellt. Vi pratade en lång stund och kom så småningom fram till kärnan... Finns det en gud som kan har rätt att bestämma, sätta upp levnadsregler och belöna eller bestraffa oss, beroende på hur vi lever vårt liv? Efter ett visst övervägande och ha varit noga med att jag verkligen bara yppade min egen, högst privata, åsikt talade jag om att jag, personligen, inte tror att Gud finns. Alls. Hen såg märkbart lättad ut. Sedan pratade vi om den lagstadgade religionsfrihet vi har och hur detta inte bara handlar om rätten att ha vilken tro man vill - utan också rätten att inte tro alls. Jag (som har mer erfarenhet av avhopperi än de flesta har en aning om... snudd på svart bälte, faktiskt) berättade att om det blir tungt och jobbigt på något vis så finns det, förutom att såklart komma och prata mer med mig, bra organisationer som man kan vända sig till och som erbjuder stöd och hjälp.

Men det var ett udda samtal och först tänkte jag att det kanske inte var helt professionellt av mig. Men vad tusan... jag arbetar med människor. Medmänniskor. Klart som tusan att jag erbjuder en axel att luta sig mot, eller en hjälpande hand, när någon mår så uppenbart dåligt. Och det är inte första gången detta händer mig. Jag har peppat elever att välja sin egen väg, tidigare. De är ju unga vuxna, oftast myndiga, och har rätt att själva forma sitt liv och sin framtid.