söndag 26 mars 2017

i feel life...


Sigrun här och hälsar på. Som vanligt är det fullt med ett-och-ett-halvtåringsaktiviteter. Klossar, sagor, promenader och besök på de bästa lekplatserna. Vi har också krattat lite på gräsmattan men Sigrun tröttnade fort, och blev en smula förbannad, eftersom krattan var minst tre gånger så lång som hon själv och därmed ganska otymplig. Men hon hittade fina kvistar och jagade katten lite, istället.

I fredagseftermiddag, innan hon dök upp här, gick jag ner i källaren för att göra mig av med en massa pelargonlik. Några höstar har jag uppenbarligen känt mig optimistisk och ställt ner ett antal sådana för vintersömn. Men jag har, mig veterligen, aldrig tagit upp några, om våren. Så nu tänkte jag slänga alltihop. Och upptäcker då, mitt i allt det gråbruna, risiga, att fyra av dem har små ynkans blekgröna blad. En blommar till och med! Efter minst två år i min källare - utan ljus och vatten.



The force is strong with these... Så dem behöll jag. Igår, när Sigge sov middag, tog jag ut dem på altanen och klippte ner dem och planterade om dem.  Nu hoppas jag att inte chocken blivit för stor för dem, utan att de kan komma sig och trivas och frodas i mitt köksfönster.




onsdag 22 mars 2017

dansbandsdöden

Pappa, 1974.
Foto: Evert Fröding (ja, han var släkt m. Gustaf)
När jag växte upp i sextio- och det tidiga sjuttiotalets Karlstad var det alltid mycket musik omkring mig. Pappa spelade (spelar fortfarande, vid 83 års ålder) gitarr, piano, dragspel och tvärflöjt och sjöng vackert och bra. Allt ur den svenska visskatten, dvs Dan Andersson, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Evert Taube, Cornelis, Stefan Demert och många andra. Jag minns sena nätter då vardagsrummet var fullt av människor som sjöng och spelade och drack vin eller pilsner och jag satt ofta gömd i ett hörn och lyssnade och lärde mig alla texter utantill. Ibland övervann jag blygheten och klev fram och uppträdde med mitt paradnummer, Taubes Karl-Alfred och Ellinor.

När pappa inte spelade själv gick stereon varm och det var, på den svenska sidan, Jan Johansson, Lillebror Söderlund, Thorstein Bergman, Broder Tor, Cornelis tolkandes Evert Taube, och... Sven-Ingvars I Frödingland. Mer Värmland än den plattan kan det liksom inte bli (sorry, Mando Diao - ni är inte ens i närheten...).

Nu på morgonen får jag veta att Sven-Erik Magnusson gått bort. Och även om jag i övrigt aldrig varit intresserad av Sven-Ingvars (bortsett från några av deras sextitalsdängor som jag ju hörde på radion och tyckte om att sjunga) så är just den där Frödingplattan fortfarande helt levande för mig.

Så... idag spelar jag en av mina favoriter från den. Fantastisk text och fin livetolkning, av senare datum.

söndag 19 mars 2017

simultanförmåga

Lite tulpanlycka
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men jag känner mig både galet lat och väldigt flitig. Simultant. Samtidigt som jag mest suttit och skrivit, skissat och trivselpysslat (jag kommer inte på något bättre uttryck, just nu), och haft lite dåligt samvete för det, har jag krattat igenom trädgården, vårstädat i pionrabatten, sopat och tagit fram möblerna på altanen, tvättat fem maskiner tvätt, askta ur pannan och fyllt på pellets, dammsugit, bäddat rent och mealpreppat för minst två arbetsveckor framöver. Och då har jag ju dessutom sett fyra, eller fem, avsnitt av Marco Polo och tagit en kort promenad. Så all in all är jag kanske ändå inte en helt igenom depraverad och dekadent latmask?

Förvisso borde jag nog ta mig en ordentligt promenad nu, men solen fösvann och det är sådär otrevligt snålkallt som det kan vara ibland. Dessutom är det här en sådan dag då jag inte har den minsta lust att gå ut och gå själv. Så jag stannar inne.

Assistenten övervakar
vårstädningen.
Jag ska inte överdriva och säga att jag längtar efter måndagen men efter en helg som denna känner jag mig utvilad (att bara kunna få sova tills jag vaknar av mig själv gör underverk för min ork och mitt humör även om det, som idag, händer att jag vaknar strax efter sex) och tycker att det ändå blir helt okej att jobba några dagar till.

Nu blir det nog inte mycket mer gjort idag, i alla fall. Man får inte göra flitiga och nyttiga saker i mitt hus på söndagskvällarna. Heller.



fredag 17 mars 2017

äntligen. fredag igen.

Löfte om vår.
Mina veckor är fyllda av arbete och annat. Jag gillar det. Jag behöver det. Ändå känns de som transportsträckor fram till den ljuvliga stund som kallas fredag eftermiddag då jag kan komma hem, skönt trött efter ett avslutande dubbelpass på gymmet, slänga in träningskläderna i tvättmaskinen, fixa något gott (och snabbt!) att äta och sedan... göra så lite som möjligt. Att göra viktiga och nyttiga saker är förbjudna hemma hos mig, på fredagar. Idag slängde jag på lite Lou Reed och sedan satt jag över en timme och ritade och pysslade i min bullet journal. Provade lite handstil. Fina pennor. Kanske skulle jag lära mig kalligrafi? Om en liten stund tänker jag se ett par (tre?) avsnitt av Marco Polo och sedan vet man aldrig vad som händer. Kanske tar jag mig ett glas vin? Eller två.

Helgen blir, förhoppningsvis, en bra blandning av plock och pyssel inför husvisning och lata stunder. Idag har det blåst och haglat och det är allt annat än trevligt men blir det något mer vårlikt ska jag ge mig ut på en runda i skogen, också.

Och sedan så är det väl plötsligt måndag, igen.


måndag 13 mars 2017

helt slut

Haha... efter min tämligen medvetna träningsvila var det dags för ett pass idag, efter jobbet. Orken och styrkan fanns kvar. Men nu är jag tröttare än tröttast. På ett skönt sätt. Kickstart på veckan och jag får inte tappa höjd förrän framåt fredag eftermiddag så det är bara att köra på. Stort beslut taget. Nu fortsätter jag på den inslagna vägen.


söndag 12 mars 2017

bonjour tristesse

Fin helg. Vi har gjort just det vi tänkte, varken mer eller mindre. Och vädret har varit (är!) ljuvligt! Snödroppar, vintergäck och krokusar - alla blommar samtidigt medan fåglarna sjunger och Sixten hellre ligger ute i en stol på altanen och solar, än inne i soffan. Nu har alla rest åt sina olika håll (och här är som vanligt - tomt och trist) och jag pustar lite innan det är dags att städa och snygga. I morgon kommer mäklaren för några sista bilder, och så ska huset besiktigas så det inte finns en massa dolda fel. Jag måste plocka fram några papper också, så den här dagen kommer nog att rulla undan kvickt. Målet är att vara klar i såpass god tid att jag också hinner med något avsnitt av Marco Polo och kanske till och med något litet av Midnight Diner: Tokyo Stories.

Fundrar på om det är för tidigt att snygga altanen, också?



fredag 10 mars 2017

familjehelg

Assistenten är ambivalent vad gäller gäster.
Arbetsveckan är över och innan jag vet ordet av är det måndag och längtan efter nästa fredag tar vid. Men nu är nu och här är här och huset är fullt av familj. Min yngsta syster är här, med sambo och två av de yngre barnen, och ikväll kommer Mike och Sigrun. Planerna är tämligen luddiga i kanterna. Umgås, äta och dricka gott, samtala och bara vara. Tillsammans. Det är för min själ vad en tallrik havregrynsgröt är för magen. Mike ska jobba med en av sina motorcyklar och så blir det väl en sväng ut till The Tea Room, kantänka. Jag har svårt att få till rätta snitsen på min magic loopstickning, så jag ska passa på när den vassaste stickerska jag känner är in da house. Kanske en eller annan Siggeprommis, också. Änderna i Bjurbäcken har kanske svultit sedan hon var här sist?

Samtidigt som detta pågår, i sakta mak, går min hjärna för högtryck. Beslut måste fattas och jag måste reda ut det hela så jag kan göra det. Besluta, alltså. Så skönt det vore om en (ibland, i alla fall) hade det där "livsvittnet" att bolla saker och ting med. Som det är nu har jag i alla fall fått (nej, tagit mig) lov att terrorisera en mycket klok och god vän och bolla detta med (Tack, snälla!). Jag tänkte också rådslå lite med la famiglia, nu när de är här, men de är ju lite biased - åtminstone ett par av dem.

Annars är det väl som di säger i det militära: SNAFU.