onsdag 21 juni 2017

äventyret fortsätter

Jag är rik! På pioner.
Jag var liksom ganska slut när jag kom hem runt lunchtid. Så jag tog det lugnt. Lyssnade lite på ljudbok (fjärde och sista delen av Elena Ferrantes Neapelkvartett) och slängde i någon tvätt. Senare hällde jag upp ett glas vin och sorterade ut de böcker jag vill behålla för egen räkning. Det blev knappt en och en halv låda. Det syns inte, i bokhyllorna, att jag plockat ur något. Erica ska få ta några, om hon vill, och resten packar jag ner och låter Matilda & Mike ta hand om. Det känns befriande. Jag har inte bestämt hur jag ska göra med DVDerna. CD-skivorna behåller jag, men behöver köpa en spelare.

Jag har också, i huvudet, tänkt ut vad jag ska ta med över helgen och jag har vattnat mina växter så de inte avlider över helgen. Katt- och husvakt är kirrat. I morgon bitti ska jag packa och ta ett varv med dammsugaren. Sedan blir det Oslo, några dagar. Det ska bli fint att träffa Jenny och Johanna! Ja, Kristofer och Stitch också. Det blir restaurangbesök, parkhäng med mölkky, promenader och kanske en lat söndagseftermiddag på favoritstället Blå.

När jag kommer hem ska jag seriöst börja packa ner mitt hem.


tisdag 20 juni 2017

randomly

En stunds kontemplation och skrivande av Morning Pages, på altanen, startar mina dagar den här veckan. För flera år sedan skrev jag en stund varje morgon. Inte på något skrivprojekt utan bara rakt av. Tre sidor av sådant som rann ur min hjärna, genom armen och handen och ut på pappret. Länge har jag tänkt att detta var en god vana som jag borde ta upp igen eftersom det hjälpte mig att starta dagen med ett större lugn och fokus. Förra veckan började jag igen och jag tycker redan att jag tänker lite klarare, lite mer strukturerat, när jag kommer till jobbet. Eftersom skrivandet inte särskilt syftar till att starta upp just arbetsdagen utan mer dagen i allmänhet, kommer jag att fortsätta med det även när jag går på semester. Det jag skriver är inte för någon annans ögon. Jag läser det inte ens själv, utom möjligen efter en längre tids skrivande då jag kanske kan få syn på tankemönster eller flöden jag annars inte upptäcker. Jag redigerar inte och bestämmer inte i förväg vad jag ska skriva om utan liksom bara tömmer systemet på det som snurrar runt - ibland rent omedvetet. För att inte behöva gå upp ännu tidigare än jag redan gör har jag bestämt att jag, till att börja med, ska skriva tio minuter. Jag sätter klockan och så kör jag. Under veckorna framöver, när jag kommer vara ledig, tror jag att jag ska låta det bli tre sidor, istället. Det kommer att ta ungefär tjugo minuter, vilket känns lagom.

Man kan använda vilken skrivbok som helst, såklart. Ett gammalt kollegieblock fungerar säkert alldeles utmärkt, men skrivboksnörd som jag är plockade jag fram en ljuvlig en från Paperblanks, som jag haft liggande ett bra tag och tänkt ha till något Viktigt. Det känns nästan en smula högtidligt att skriva i den. Det tycker jag om.

Så här långt har veckan varit ovanligt social. Igår, efter jobbet lurade jag över Erica på kaffe och kladdkaka med vaniljglass. Det var inte så svårt, men väldigt trivsamt. Ikväll har jag varit hemma hos arbetskamraten Sanna för traditionell innan-semestern-grillning. Alltså... traditionen är att vi ses och grillar, men oftast har det varit hos mig. I år, bland flyttkartonger som börjar hopa sig, och lite allmän oreda i mitt hem kändes det gott att cykla hem till någon annan, istället. Lite småtjöt. som brukligt, och ovanligt mycket kramar. Men så är vi ju två som slutar, administratören Mie och jag. På jobbet, efter den lika traditionella smörgåstårtelunchen, bjöd jag på vegansk jordgubbstårta, beställd på eminenta Konditori Fenix. Och - väldigt överraskande! - så blev vi uppvaktade av cheferna och arbetsgivaren, både Mie och jag, med orkidéer (hurra! en växt jag kan hålla vid liv i åratal!), vackra glasskålar av eleven Ante Valliens farmor (hon heter Ulrica och är tydligen världsberömd glaskonstnär... ;)) och presentkort hos ortens guldsmed. Det senare gör mig nästan förlamad. Jag har inte köpt/fått ett hyfsat dyrt smycke på säkert 25 år (en bismarcklänk av guld på över 40 gram, som sedan stals av en missbrukande kompis till ett av barnen, för 12-13 år sedan...) och nu ska jag alltså shoppa ett (nej, inte lika dyrt som bismarcklänken... missförstå mig rätt). Jag vet inte ens vilken typ av smycke jag ska välja. Halsband? Armband? Ring? Jag kan säkert få något väldigt vackert för pengarna, givet att jag alltid bär silver - aldrig guld. Nästa vecka ska jag gå till butiken och kika lite. Ovant, men lite roligt!

Jag vet inte vad jag ska göra på jobbet i morgon, efter det att vi haft morgonmöte. Jo, jag ska blåsa ur datorn, då. Men i övrigt har jag inte en susning. Jag har totalt rensat mitt arbetsrum. Till och med gemen i skrivbordslådan ligger prydligt uppradade. Jag får väl dra runt och terrorisera de få kvarvarande kollegorna. Vid lunchtid ger jag upp och går hem och kör en tvätt. Så får det bli.

söndag 18 juni 2017

var la jag hatten?

Swoosh, så var helgen över. Tre arbetsdagar kvar och sedan semester. Jag har varit i Bunkeflostrand en sväng, och bara myst med Sigrun och hennes föräldrar. Linus och hans tjej dök förbi på lite fika i gröngräset, igår. Idag har jag sålt mitt köksbord, med stolar, och nya ägarna har varit här och mätt för tapeter och sådant. De bad nästan lite om ursäkt för de förändringar de ska göra. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag kan vara sentimental med saker och med människor men inte med hus. De är bara något man bor i. Visst tycker jag om mitt hem, visst vill jag ha det trivsamt och inbjudande omkring mig och visst gillar jag att fixa och dona, men... det är fortfarande bara ett skal. Wherever I lay my hat osv.

Det jag funderar på är däremot hur jag ska palla bo i storfamilj ett par månader. Det blir Matilda, Mike, Sigrun, Barbara (Mikes mamma), Brenda (Barbs syster) och Sigruns kusin Ciaran. Och sedan kommer Ciarans mamma Deb och hans bror Aidan. I mitten av september åker alla amrisarna hem, och då blir det nog lugnare. Som tur är ska jag ju ha en liten egen del av huset och jag får väl dra mig tillbaka dit. Eller ta en sväng med cykeln.

Tre dagar kvar på jobbet, alltså. Saker ska plockas ihop, elever lämnas över och lösa ändar knytas ihop. Samtal ska föras och avsked tas. Blandade känslor.

lördag 17 juni 2017

... lift off!

Jag har inte ens flyttat än och mitt sociala liv har redan tagit lite ny fart. Jag är inbjuden till både ett bröllop och en sommarfest, som lär bli fet!

Tyvärr måste jag tacka nej till det senare evenemanget, eftersom det infaller samma dag jag ska flytta. Men det blir raincheck på det!







torsdag 15 juni 2017

such a sweet sorrow...

EK2 & SA2 - minus fem. 
Jag är kass på avsked. Och det blev många idag. Först och främst mina mentorselever. Och så studenterna. En varm kram från skolchefen och en blinkning i hans tal. Tanken som slår mig... VAD HAR JAG GJORT???

Men... så tänker jag att det är fullt naturligt att elever ska försvinna ur ens händer, ut i livet - och jag ska gå på deras student nästa år. Så jag lugnar ner mig. Det ÄR läskigt att avsluta allt och dra vidare. Snacka om att gå utanför sina komfortzoner. Om det inte dödar mig, kommer det att stärka mig. Jag är jävligt seglivad.

Och när modet och självförtroendet sviktar ska jag läsa de fina korten eleverna skrev till mig, idag...



måndag 12 juni 2017

och ändå...

Det finns inget dåligt väder osv.
... blev det ännu en rolig och bra festival. Jag såg många bra band och jag träffade sköna, roliga och varma människor. Jag vacklar lite i min föresats att detta verkligen var min sista SRF. Men åka dit en hel vecka och köpa tredagarsband blir det inte. Dock kan jag tänka mig en, eller två, dagar - och då mest för att träffa dessa härliga vänner som så förutsättningslöst umgås, inkluderar, röjer och kramas... Och jag, och Netti, har andra planer. It's not the end.

Stekhett!
Nu. Sista arbetsveckan, med elever. Idag och i morgon kör vi muntliga delen av nationella proven, med alla elever som läst ENG06. De sista betygssamtalen. Tungt möte med BUP. Överlämningar av mentorselever till ett par kollegor som ska ta hand om dem nästa år. APT. Studentförberedelser. Student och farväl till både treor och mina mentorselever. Vattenfast mascara. Börja plocka hem alla mina egna grejer från arbetsrummet. Antagligen också den där känslan av ett oåterkalleligt beslut - och den förväntan och sorg som kommer med det.

Kanske är det på grund av jobbuppbrottet jag inte riktigt klarar att tänka mig att avbryta SRF-livet.

Det har regnat rejält nu på morgonen. Bra. Men jag hoppas vi får sol på torsdag, när treorna springer ut.

Åkej utbud!

måndag 5 juni 2017

... and take-off

Selfie, från busstak. 2016.
Jag ska vara alldeles ärlig och uppriktig;

Jag har ingen lust att åka på rockfestival, i morgon.

Jag är trött och oengagerad och det är inte särskilt mycket intressant musik och som grädde på moset, smör på fläsket, lök på laxen... så är det ganska många av de jag brukat träffa där som inte längre åker dit. De där sköna favoritmänniskorna som uppväger det mesta.

Och några, som vill vara tongivande, gillar mig inte och jag vet faktiskt inte om jag har varken ork eller lust att veta att skitsnacksnivån når nya höjder varje gång jag passerar deras camp. Jag har verkligen ingen som helst aning om vad jag gjort för att så totalt hamna ute i den så kallade kylan hos dessa människor, som jag tidigare umgåtts med väldigt mycket och haft mycket roligt, ihop med. Det är sandlådenivå på det hela, men de är samtidigt inte så viktiga för mig att jag avser fråga dem, eller reda ut det. Det får vara som det är.

Men jag skulle hellre vara hemma. Samtidigt ska jag ju åka med Netti som är en av de klokaste och goaste människor jag vet - en närmaste vän, helt enkelt - och vi brukar ha så trivsamt ihop och jag kan ju inte banga nu. Så frisyren är ansad, alkoholen, frukostarna och snacksen inhandlade, tvätten tvättad och det jag har kvar att göra är att vattna blommorna, slänga ner klädespersedlar i en bag och sedan lasta ut hela härligheten i husvagnen, när Netti dyker upp i morgon.

Resten av dagen ska tillbringas i tystnad, med en skrivbok i knät. Jag ska fundera på vad jag egentligen ska göra av min framtid. Den som börjar i mitten av juli.

Primus kan kanske bli kul att se, ändå...

landning...



Det känns alltid konstigt att komma hem på natten, efter en resa. Jag tappar något av tidsuppfattningen och det känns som att jag varit borta så länge. Flera veckor, trots att det i princip var exakt sju dygn. Lite svårt att varva ner också, trots att jag var så trött. Och någon sovmorgon kunde det inte bli tal om. I morgon förmiddag kommer Netti och plockar upp mig fvb Sweden Rock. Så jag ska ner till jobbet någon timme (rätta, bedöma och betygsätta efter att några elever skrivit sena omprov etc), packa upp, tvätta, fixa, handla, städa lite, rådda med nästa kattvakt, klippa mig, ta ut cash, packa om och tusen andra saker, idag. Tur att jag har skrivit en lista att pricka av.

Men först: ett par muggar kaffe och lite gos och mys med Sixten,