lördag 19 augusti 2017

mångkulturellt



Vilken vecka. Uppstartskonferens i måndags. Så nära hemma att jag kunde cykla dit, i solskenet. Jo, för det är givetvis så att bara semestern är slut så kommer finvädret i språngmarsch. Tisdag var en hel del möten och fix med allt som är nytt och som man förväntas få kläm på pronto. I onsdags kom våra ettor så det var fullt kör hela dagen och sedan info för all personal i aulan. Det finns alltså en aula på min nya arbetsplats, tänka sig. Det är jag inte van vid. I Emmaboda fick vi använda Folkets Hus och kyrkan för större tillställningar.

I onsdags kväll körde jag direkt upp till Emmaboda. Det kändes i magtrakten när jag närmade mig Byn men känslan var inte enbart negativ. När jag svängde in över järnvägsbron, ner mot "centrum", kändes det ganska gott att återse alla välbekanta hus, träd, människor. Jag kvistade in på ICA för att köpa lite vatten och frukt och givetvis träffade jag på några elever som ville småprata lite. Jag körde förbi mitt gamla hus och det ser fortfarande inbjudande och mysigt ut. Nya ägarna gör det till sitt och det är precis som det ska vara. Jag tog ett varv runt samhället - och kände inget av det arga, taggiga jag kände när jag lämnade Byn för Stockholm för åtta och ett halvt år sedan, utan kan gott tänka mig att återvända ibland - innan jag körde hem till Lena, som generöst erbjudit mig en sovplats för natten. En timmes prat över tidigt morronkaffe hann det bli, på torsdagen, innan jag körde till Kalmar för att vara med på en konferens, kring mindset, med Carol Dweck och Martin Renton. Egentligen skulle jag varit på vandring med eleverna, mellan Brösarp och Haväng, men när skolchefen i Emmaboda erbjöd mig en plats så bad jag min nya rektor snällt om lov och det var helt okej att åka. Väldigt bra dag. Och som grädde på moset, smör på fläsket, lök på laxen fick jag träffa några av de kollegor jag vet jag kommer sakna allra mest! De trettioen milen hem kändes ganska tunga, dock. Inte minst när det var dags att stiga upp igår. Kort träff med eleverna igen och sedan föreställning med TUMMEL som körde grymt svängig balkan/klezmer och berättade om "flyttfåglar". Vi är många och av olika sorter. Jag har ingen dramatisk flyktinghistoria men i min familj är ju alla på mammas sida ättlingar till vallonska arbetskraftsinvandrare, min pappa och hans familj gjorde resan från småbruket på landet in till textilfabrikerna i den stora staden (och därmed möjligheterna för barnen att studera vidare efter den sjuåriga folkskolan), mina barn har alla rest bort - kort och långt - för att söka arbete och äventyr. Själv har jag gjort flera förflyttningar. Såväl sekventiellt som parallellt. Flyttat, bytt skolor, vänner, fortsatt mönstret som vuxen om än i mycket längre intervaller, vanligen. Brutit mönster och till och med bytt liv. Just nu har jag ju migrerat från de småländska skogsbygderna ut i det sydostskånska odlingslandskapet. Efter lunch fick jag plötsligt flow och fick massor av viktig planering gjord. Det firade jag med att gå ner till personalgymmet, när arbetsdagen var slut, och köra ett pass. Jag fick lokalen helt för mig själv. Underbart!

Igår kväll blev det ett av de där verkligt sällsynta tillfällena, den här sommaren, då vi alla blev sittande kvar i timmar efter middagen och bara samtalade. Barnen (ja, det är nya gäster i huset) hade somnat redan före middagen och ingen bröt upp från bordet för att spackla eller måla eller kratta löv och whatnot. Intressanta och spännande saker pratade vi om och det var en fin kväll. Givetvis kom jag i säng alldeles för sent och nu är jag  ganska trött och seg, men inte på ett oöverkomligt vis.

Husets amerikaner har för vana att alla dagar, som inte är uppenbara arbetsdagar, fråga vad ens planer är för dagen. Mitt svar blir ofta svävande eftersom jag sällan har några, förutom att köra någon maskin tvätt (eller fem... jag kör ofta kollektivtvätt när jag ändå håller på), läsa, ta en långrunda eller kanske småpyssla med köksgrejer, skriva eller något. Jag anar en kulturkrock. Big Time. Men det är inte alltid jag som ska anpassa mig. Så alldeles nyss fick jag hela kåken (>300kvm) för mig själv (och katten, då, men han är ute och jagar sork, eller något) och jag ska lässa skön musik svinhögt, fuldansa lite och komma ikapp mig själv. Jag ska faktiskt jobba lite, också. Ja, jag veeet. Det är emot alla mina principer, men jag säger som Groucho Marx: "Those are ny principles. If you don't like them I have others." Och jag tror faktiskt att detta är det sista hemmajobbandet i år. Jag har bara pyttelite kvar nu, planeringsmässigt, för att vara helt i fas. Egentligen är det nästan överkurs att, som lärare ha en PLAN, när skolan inte lyckats producera ett SCHEMA. Ettorna började i onsdags och på måndag kommer resten... Mer än 1.600 elever - och inga scheman... Joråsåatte...


tisdag 15 augusti 2017

livet på på landet

Det är så tyst och stilla om kvällarna här. Ja, till och med inomhus - i min ände av huset. Katten knaprar kattmat ute i köket och ljudet känns öronbedövande. När jag kommer hem, ganska sent och tämligen slutkörd, efter jobbet tar jag ett handtag i köket och vi äter gemensam middag. Hjälps åt med disk, undanplockning och ibland nattning av Sigrun, även om det privilegiet såklart främst är Mikes och Matildas. Sedan drar jag mig tillbaka. Ibland med Ett fall för Vera, ibland med musik, eller med en ljudbok. Jag somnar fort och tidigt och går upp igen före sex. Jag vet att om några veckor har det mesta satt sig och det blir riktigt roligt att jobba, men idag hade jag mer än gärna bytt jobb med städerskan... Samma visa varje år, förstås, men i en ny tonart på nytt jobb. Tankarna vandrar ibland tillbaka till dem jag lämnat bakom mig. Men jag ångrar mig inte. Det blir bra, det här. Det är bra. Jag känner mig välkommen och vilar i min professionella trygghet.

Nu ska jag dock vila i min sköna säng, under ett fluffsigt täcke...

lördag 12 augusti 2017

taking care of business


Första arbetsveckan överlevd. Trevliga kollegor och en god portion ordning, reda och rutiner. Inget schema än, dock. Stressande.

Här är huset, som vanligt, fullt. Förutom oss lite mer bofasta (Matilda, Mike, Sigge, jag, Barb, Brenda och Ciaran) har vi tre saudiamerikaner och en vanlig amerikan i huset. Jag förstår Matilda och Mike. De vill ha det så och en gång växte Matilda själv upp på samma vis. I mitten av maj brukade vi alltid skoja om att Pensionat Olsson öppnat för säsongen. Huset fullt hela somrarna - och ganska ofta även dessemellan. Det är väl jag som blivit van att vara mer för mig själv, och som också fått ett ökat behov av det. Men jag reder mig fint. Idag drog jag iväg på en ordentlig bokskogspromenad medan övriga invånare var på Kullabarg, Malmöfestivalen och annat. Det var skönt att bara trava på, tvingas vara uppmärksam på knotiga rötter och lösa stenar och vara själv med mina tankar under lövkronorna. I morgon ska Sigruns morfar komma på fika tillsammans med hustrun och en hund som åker i en handväska... Jag tror jag ska ut och reka mer på min cykel.

onsdag 9 augusti 2017

då kör vi väl, då

Liten stadspromenad
efter jobbet.
Första dagen avklarad. Men det var ju bara, förutom rektorerna och någon administratör, alla vi nyanställda. Mitt tidigare intryck av ordning och reda verkar hålla i sig. Schemat är visserligen inte klart, men annars är det struktur och rutiner på allt. Idag blir det såväl parkeringstillstånd som en arbetsplats, nycklar, dator, inloggning, genomgång, möte med arbetslaget och whatnot. Magkänslan fortfarande god även om jag vaknade illamående av huvudvärk. Att jag aldrig lär mig. Matilda och jag tog ETT glas vin igår kväll - och jag har sovit som en kratta. BLEH. Jag får återgå till min arbetsveckonolltolerans. Semestern ÄR slut.

Ute är det gråmörkt och duggregnigt. Igår sken solen och jag kunde ha ärmlös skjorta. Idag blir det tisha, kofta och sjal.

måndag 7 augusti 2017

swoooosch

Men Assistenten har det fint. Mycket att assistera med,
och nya, stora domäner. Gott om näbbmöss, också.
Sommarledigheter har en tendens att alltid gå väldigt fort men i år tror jag fanimej det var rekord. Jag börjar ju dessutom en vecka tidigare än vad jag är van vid.

Nu i helgen hade vi stor familjeträff, på sätt och vis. Syrran Cia och hennes tre grabbar, med flickvänner och en hundvalp, kom ner i torsdagskväll. Johanna anlände redan på tisdagen och Linus och hans tjej, Nathalie, dök upp i fredags. Det blev en bra mix mellan trädgårdsröj, gött snack över god mat & dryck, och lite sightseeing i Ystad. Det blev tomt och lite trist igår när alla sedan dragit hemåt igen.

Men nu börjar jobbet och jag tycker det ska bli roligt. Jag är redo. Det har ändå varit ganska jobbigt och då menar jag varken Siggehäng eller flyttar och sådant. Det handlar mer om personkemi, samarbete och attityder och inte mellan mig och husägarna, då... Mer vill jag inte skriva här. Är någon nyfiken kan ni ju fråga.

Idag bet jag i alla fall ifrån (eller snarare: jag gjorde det igår) för att få en dag helt för mig själv. Sovmorgon, kaffe ensam, P1 och börja se över arbetsmaterial och annat som jag kan komma att behöva. Jag ska ta mig en kort springrunda också, i eftermiddag.

På fredag börjar Malmöfestivalen och jag fundrar på att åka in på fredag, eller lördag, om det är något hörvärt.


söndag 30 juli 2017

like magic


Tänk vad även en liten springrunda kan göra för själen min. Jag drog på mig springkläderna, skönaste skorna (har ju några par att välja mellan) och körde bort till Svaneholms slott, där jag hört att de ska ha ett väldigt fint, men kort, motionsspår runt den lilla sjön. Visserligen en verklig minirunda på ynkans tre kilometer, men knät höll och det var det viktigaste. Jag ska nu snällt springa väldigt korta rundor tills jag får tillbaka knät i bra skick och sedan utöka lite i taget. "Lett å seje", som di säger i reklamen...

Denna lilla runda, helt utan krav på prestation, i ensamhet och utan minsta förväntningar från omgivningen på att jag skulle komma snart hem igen, räckte för att lyfta mitt humör ordentligt. För min egen, och andras, skull ska jag fortsätta med denna enkla rutin, några gånger i veckan och troligen på samma ställe. Det var så lummigt och vackert och luften var fuktig och mättad efter åskvädret och ösregnet. Ett tillfälle att minnas.

lördag 29 juli 2017

höst

Sigrun fundilerar i Nyhavn.

Gårdagen var en dag av sol och det fick bli en tur till närmaste huvudstad. Det ska jag väl vara jävligt tacksam för, tänker jag. För nu är hösten tillbaka med regn och blåst och stugsittande med liten tjej. Vi har varit ute idag. Promenerat och åkt rutschkana och kollat på sniglar. Men trots vettiga kläder var det ingen av oss som riktigt uppskattade det hela. Nu sover hon middag och jag är negativ, tråkig och avtänd på det mesta.

Också en semester...