hundtricket

Rosenpelargon från Netti!

Jag har just slagit ett nytt personligt rekord. Aldrig någonsin i mitt
liv har jag så tidigt som den sjätte februari börjat väcka mina pelargoner. Jag brukar komma ihåg dem ungefär vid den tid på våren då man kan sätta ut dem i krukor, och låta dem stå kvar över natten.
Om jag kommer ihåg dem. Jag minns att jag hade ett stort gäng som bodde i ett par papperskassar i min källare, i huset på Parkgatan, över tre vintrar - utan att lämna kassarna alls. Ändå var det flera av dem som faktiskt var liv i och som faktiskt tog sig. Ganska fantastiskt.

Jag bor i en by. Med en bygata. Alla känner alla och det är ganska trevligt för man bryr sig faktiskt, umgås och håller ett öga. Säkert skvallras det friskt också, men det vet jag inget om. Oavsett hur jag lägger upp hundrundorna så börjar och slutar de med några hundra meter på bygatan. Härom eftermiddagen uppstod en smärre trafikstockning då en äldre (?) herre stannade mitt på, med ett stort släp, och vevade ner rutan. Jag trodde han ville fråga om vägen så jag stannade till. Men han ville bara säga att han tyckte jag hade en väldigt fin hund och började sedan berätta om sina egna hundar, alltmedan det bildades en kö av hemkommande bilar bakom honom. Han verkade helt obrydd av detta. I morse när jag var på väg åt andra hållet kommer han körande igen. Stannar. Vevar ner rutan och kommenterar att Floyd är ute och går och att det förstås är trevligt att träffa matte också... och så presenterar han sina egna hundar som hoppar och skäller i baksätet. Och sig själv. Sedan blev han tvungen att köra vidare. När jag kom hem kom jag på att jag inte hade sagt vad jag heter. Och så får det förbli.

Imorgon är det fredag. Skönt. 

Opeth - §5

början

Läsåret har börjat. Från noll till hundra på två studiedagar. Utmattande. För varje terminsstart blir det allt tyngre att dra igång. Men imorgon kommer eleverna in och jag är redo. Om inte annat är det snart helg...

Svinkalla vindar drar över södra Skåne idag. Tränger sig in under varma kläder och slingrar sig under huden. Jag har två halsdukar och fryser ändå. Denna sorts vinter passar mig inte så väl. Jag vill hellre ha smällkallt och mycket snö, i lä. Om två år har jag ett val. Det har jag iofs nu också - men är inte beredd att ta konsekvenserna av alltför vidlyftiga sådana. Jag jobbar på, sparar mycket och försöker ändå se till att livet låter sig levas. Jag umgås med familj och vänner, jag ser mig om i närområdet och reser långt bort ibland. Och jag bevakar Hemnet dagligen. En dag dyker det upp, det lilla huset med skog i ryggen och en ljus framsida, i utkanten av en liten by eller ett litet samhälle. I västra Värmland, helst. Men jag spanar av nordvästra Dalsland också. En vacker bygd.

Jag skrev härom dagen om att summera sitt år. Det känns inte lika relevant som att fundera på hur jag vill vara och ha det här, nu och framöver. Inte mycket planerat men visst blir det en fjälltur med bästa vännen Netti. Vi tänker oss lite norska fjäll till sommaren, i kombination med norra Värmland och min Klarälvsdal. Det blir nog ett par turer till mina tjejer (och deras hjärtevänner) i Norge också. Om jag vill får jag låna Johannas och Lars hytta på Vikerfjell - och det kan nog bli av. Och sedan är det ju Linus och mitt Projekt! Jag tänker köpa en VW Caddy Maxi i vår, och den ska vi konvertera till en lättsam, men effektiv, campingbil. Jag behöver göra provturer! 

Och i mina inre rum pågår ständig finslipning. ;)

Norah Jones - Come Away With Me

Lördagspromenaden

sörprajs!

Hoppsan. Där gick ett och ett halvt år. Jag försvann inte från jordens yta. Slutade inte ens meddela mig skriftligt med omvärlden. Fann bara andra forum. Men... livet. Det har rullat vidare. Plötsligt bor jag ute på landet. Det trivs jag med. En fin språngbräda till livet norröver, efter att jag slutat jobba.

Trettondagsaftonsbrasan...

Jobbet är jag kvar på. Men nu är jag ledig och som alltid är mitt fria liv långt viktigare än löneslavandet. Just den här ledigheten har jag hunnit fira jul på hemmaplan med delar av min stora familj för att sedan tillbringa nyåret i Värmland med en annan del av den. Och Trettonhelgen hänger jag mestadels med mig själv för välbehövlig egentid. Brasan sprakar och jag har en mjuk stickning att ägna mig åt. I mitt huvud har jag summerat året som gick och det var resor till arabiskt ökenland och till svensk fjällvärld, bland annat. Det var ensamliv och kollektivstojande. Mamma lämnade oss i början av sommaren och pappa saknar så mycket.
Det var ensamcamping vid sjöar och häng i Köpenhamn. Inte en enda konsert (men det kommer).

Ska jag ta tag i bloggandet igen? Ingen aning.

Vi får se.

Toodalooo...

Danny's Dream - Lars Gullin