söndag 20 oktober 2019

söndagsreflektioner


Jag tog en sväng vid havet, med lille F. Han älskar att skutta undan för vågorna och att tugga på halvrutten tång och vem är väl jag att neka honom sådana enkla nöjen? Ibland släpper jag honom lös också, vilket han blir särskilt glad över. Det gör väldigt ont i höften att gå i lösan sand så efter en stund gav jag upp och så for vi bort till Sandskogen så jag fick lite annat underlag. Floyd protesterar inte, eftersom skogen innebär nya intressanta dofter och intryck. Nu ligger han här vid mig, i soffan, sover tungt och släpper ifrån sig små fisar som luktar absolut vidrigt. Det är tacken, det...

Jag stickar en petrolblå cowl i mjukaste ull, med ett fint bladmönster. Det ska bli en julklapp. Medan jag stickar har jag nyss lyssnat klart på Gösta Berlings saga. Boken, inte bandet. Jag avslutade Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf häromdagen och blev sugen på sagan eftersom jag läste den för kanske hundra år sedan och hade ganska dunkla minnen av den. Uppläsningen är med Per Myrberg och den är faktiskt helt fantastisk. Vilken berättare hon var, Selma. Och medan Gösta, kavaljererna och de andra upplever det ena äventyret värreän det andra, runt Lövens långa sjö vandrar jag med dem och minns alla färder där i trakterna. Senast i somras när jag var och hälsade på Kia på hennes gård vid Mellanfryken. Men också alla min barndoms och uppväxts utflykter. Och så har jag ju bott något år i Sunne. Jag kunde tänka mig att bo i den trakten igen. Vackert, vilt och vilsamt.


Idag har varit en ganska bedrövlig dag. Ibland blir jag så nere och deppig och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag har känt mig ful och otillräcklig. Orörlig och ensam. Ämlig och trist. Ja, visst tar höften ut sin rätt. Mycket vilovärk, men det kan jag stå ut med. Värre är att jag inte kan gå var jag vill och hur jag vill och att jag ständigt är så jeffla trött. Jag har så stora förhoppningar på operationen men det finns annat jag kan och måste göra också. Egentligen är jag ju inte särskilt ensam... jag har ju barn och barnbarn inom räckhåll, jag har ett och annat vänämne här i stan och [lite] längre bort finns en och annan ovärderlig god vän. Men att träffas, att umgås och kunna göra fina saker tillsammans, eller kunna ha goda samtal om sådant som betyder något kräver så mycket av planering, logistik och resande att det ofta känns enklare att låta bli. För mig. Så jag får väl skylla mig själv. Eller skärpa mig.

Men jag har ändå hållit mig sysselsatt. Det känns ändå gott. Jag har kört lite tvätt, bäddat rent och fräscht, varit ute i det fria, blockat två julklappsstickningar, preppat veckans lunchlådor och snyggat lite i allmänhet, här hemma. Om en stund ska jag tända ljus, laga en kanna te, ta fram stickningen igen och kanske se en bra film. Jag tror det får bli A Star Is Born.

I morgon är en annan dag.




2 kommentarer:

Anonym sa...

Kram!

Anonym sa...

Kram!
/Magda