söndag 17 maj 2015

fopoll?


Jag funderade, när jag var på studiebesöket på Old Trafford, hur det går till när en blir ett fopollsfan. Jag har inga som helst svårigheter att relatera till själva fangrejen som sådan... en gillar något och de bästa blir ens förebilder, hjältar och idoler. Men ett lag?

Född, och delvis uppväxt, som jag är i Karlstad fanns det under mina skolår bara ett Riktigt hockeylag. FBK. Dem gillade man även om en inte var jätteintresserad. Som en slags utslag av lokalpatriotism. Inga kônstigheter, som vi värmlänningar säger. Det var ju bara så det var.

Men hur blir en ett fan av en klubb en inte har några som helst kopplingar till? Ett lag vars spelare och coacher ständigt byts ut? Jag ifrågasätter inte att det händer, jag vill bara veta hur processen ser ut.



Det går inte att jämföra med musik. Inom de genrer en gillar kan en ju ha många band som en tokgillar och att se det ena bandet ibland - och därvidlag fyllas av ett sällsamt lyckorus - innebär ju ingen som helst illojalitet mot ett annat band? Snarare är det så att de olika grupperna/artisterna kompletterar ens musikaliska preferensregister?



Detta funderade jag på. Som frekvent konsert- och festivalbesökare har jag inga svårigheter att greppa den fullkompligt utspejsade känslan av att befinna sig på helig mark, av adrenalinpåslaget och euforin i att dela en upplevelse med 75 000 andra - men om det handlade om musik och en hade en enda orkester att dyrka skulle det betraktas som enkelspårighet...

Visst... fopollsfansen (liksom hockeyfansen m fl) gillar ju sporten som sådan. Uppskattar spelet, interaktionen och spänningen. Jag vet det. Jag förstår det. Men... ett enda lag... klä sig i lagets färger... hata motståndarna..? Njah. Jag känner mig skeptisk. Kanske handlar det om gemenskap, att höra till? Men knäckfrågan är ändå - hur börjar det?

Firmor, huliganer och andra mentala kalhyggen tänkte jag inte alls på. De är en avart för sig.

Speaking of Manchester... and music...


4 kommentarer:

Terttu Brunzell sa...

Åh, The Theatre of Dreams! Helig mark för många...
Manchester United... Eric Cantona, legenden.
Har bott i ett hem, där ett av rummen var så gott som tapetserat med fobollsbilder...!
Ja, kanske handler det, faktiskt, om någonting nästintill heligt; känslan av att vara delaktig i någonting STÖRRE. Och dela gemenskap och starka känslor med andra; jubel, förtvivlan, beroende på hur det går för ens egna hjältar.
Nja, jag kan förstå det, på något sätt, och ibland själv drabbas av euforin i en match, men, att fastna i ett lag på det sättet som fansen gör... nääää.

magda sa...

Så kan det nog vara, Terttu... Men håller med dig i det sista... det är inte jag. ;)

ANNA sa...

Jag har så himla svårt för sakerna runtikring, sånt som egentligen inte har ett enda dugg med "fotbollsgillandet"/tittandet och uppskattande av sporten eller "en bra match", som fotbollstittarna säger det. Hatet, fyllan, slagsmålen, de bengaliska eldarna å vandaliserandet... En del jag frågat säger att de absolut tycker att alla de grejerna "hör till". I min värld, med mitt tankesätt skulle de där grejerna snarare förta en del av känslan för ett lag, för en upplevelse, för tyck-om-ett/älskan till en särskild sport.

ANNA igen... sa...

Jag ser förresten "fandom" att bli och vara ett fan som lite samma som att ingå i en församling och utöva en religion i grupp. Människan är ju flockvarelser, vi söker speglar/folk som vi kan känna samhörighet med och så vill vi ha trygghet och få tillhöra en gemenskap. Om den där gemenskapen är ett fotbollslags supporterklubb, en scoutkår, ett partis lokalförening eller en församling inom eller annan sammanslutning på religiöst vis tror jag har en hel del gemensamt i syfte och ursprung.

I Sverige går vi ju mycket mindre i kyrkan sedan det inte längre är tvingande (sed, tradition, fysiskt, anseende osv) men eftersom vi vill ingå i gemenskaper så har vi föreningar, täta kompisgäng, fanklubbar osv.