söndag 31 juli 2016

story of my life

Kirkjufell, Snaefellsnes.

Jag kan inte skriva så mycket om Island. Inte nu. Det är för nära och jag vill smälta intrycken, tankarna, känslorna. En fantastisk resa, på så många plan. Jag återkommer till den, framöver. Det gör jag. Liksom jag tänker återkomma till ön, rent fysiskt.

Med mig hem från Oslo fick jag Johanna, och Stitch, och vi har lugna, fina dagar här. Kärlek. Vi promenerar, fångar Pokémon (Johanna... jag bara tittar på och tycker det verkar kul), ser film och pratar. Igår var vi i Långasjö, tog en solig och varm promenad runt den lilla sjön och skulle fika på det [vad det verkade] mysiga caféet vid vandrarhemmet. Det var nog den påvraste fikan jag haft på länge, vad avser det lekamliga innehållet. Tur vi hade lite kladdkaka och glass hemma.

Idag tar vi en annan, längre promenadrunda, och sedan får det bli ett besök på The Tea Room. Det blir bra. Och i morgon ska vi göra en utflykt till Öland. Johanna har aldrig varit där och jag vill visa henne de finaste ställena!

I övrigt? Jag mår kass. Är låg. Ledsen. Knäet gör att jag inte kan springa. Alls. Har inte kunnat på två veckor nu. Knappt gå i trappor. På Island fick vi avbryta vandringen upp till Glymur, ungefär halvvägs. Men det var en vacker väg, så långt det funkade. Hur eller hur... jag har tappat lusten. Kan jag inte springa så är det som att jag inte vill något annat heller. Cykla, till exempel, vilket ändå funkar hyfsaat med knät. Det är annat också... något som är lite i olag och som jag måste åtgärda om det inte ordnar upp sig inom en månad eller två. Inget farligt, men väldigt irriterande och dessutom en smula... begränsande. Och så känner jag mig, alla mina ljuvliga barn till trots, ensam. Jag tror att jag behöver träffa någon. Snart. Fånigt? Nja. Det tycker jag inte. Jag har varit själv rätt länge nu. Typ... fyra år? Två män har jag haft vissa förhoppningar på, under den tiden. Båda har, efter visst visat intresse, plötsligt träffat någon annan. Story of my life. Så... jag måste vidare. Eventuellt. Frågan är hur fan det ska gå till?

5 kommentarer:

ming wan lee sa...

kram Magda, stor stark kram.

magda sa...

Tack. Jag behöver den.

Terttu Brunzell sa...

Krya knät, kära du, och hjärtat med. Kram

We are paying it forward sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
magda sa...

Tack, rara. Knät är iaf bättre. Kram.