onsdag 22 mars 2017

dansbandsdöden

Pappa, 1974.
Foto: Evert Fröding (ja, han var släkt m. Gustaf)
När jag växte upp i sextio- och det tidiga sjuttiotalets Karlstad var det alltid mycket musik omkring mig. Pappa spelade (spelar fortfarande, vid 83 års ålder) gitarr, piano, dragspel och tvärflöjt och sjöng vackert och bra. Allt ur den svenska visskatten, dvs Dan Andersson, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Evert Taube, Cornelis, Stefan Demert och många andra. Jag minns sena nätter då vardagsrummet var fullt av människor som sjöng och spelade och drack vin eller pilsner och jag satt ofta gömd i ett hörn och lyssnade och lärde mig alla texter utantill. Ibland övervann jag blygheten och klev fram och uppträdde med mitt paradnummer, Taubes Karl-Alfred och Ellinor.

När pappa inte spelade själv gick stereon varm och det var, på den svenska sidan, Jan Johansson, Lillebror Söderlund, Thorstein Bergman, Broder Tor, Cornelis tolkandes Evert Taube, och... Sven-Ingvars I Frödingland. Mer Värmland än den plattan kan det liksom inte bli (sorry, Mando Diao - ni är inte ens i närheten...).

Nu på morgonen får jag veta att Sven-Erik Magnusson gått bort. Och även om jag i övrigt aldrig varit intresserad av Sven-Ingvars (bortsett från några av deras sextitalsdängor som jag ju hörde på radion och tyckte om att sjunga) så är just den där Frödingplattan fortfarande helt levande för mig.

Så... idag spelar jag en av mina favoriter från den. Fantastisk text och fin livetolkning, av senare datum.

2 kommentarer:

Terttu Brunzell sa...

Så vackert! Och så vackert skrivet ❤

magda sa...

<3