Just nu befinner jag mig i ett veritabelt "stormens öga". Allt är läst, bedömt, återkopplat och alla elevers hittills uppnådda mål är ifyllda och dekorerade med personliga tips pch råd hur man ska komma vidare mot högre mål. Ja, jag har till och med haft några framåtsyftande samtal med elever som vill mer. Vi gör ju inte något nytt, sa min chef när vi hade medarbetarsamtal i höstas och jag hade mage att antyda att jag kände mig trött och stressad - och att det var arbetssituationen som var orsaken. Nej. Kanske gör vi inget nytt. Men vi gör... mer. Av samma saker. Förra läsåret skulle samtliga elevers "uppnådda mål" fyllas i två gånger. En gång i höjd med höstlovet och en gång i januari. Det här läsåret ska vi göra det tre gånger. På så vis ökas arbetsbördan i smyg varje läsår. Något nytt, eller något mer, införs - men inget tas någonsin bort i den andra ändan.
Och pandemisituationen är allvarlig i Skåne. Får vi öppna skolan innan sportlovet, månne?
Mitt andningshål är att ge mig ut. Dagliga promenader med hunden, där en alltid är ordentligt lång så att jag får motion, också. Och helgerna, förstås. I lördags var det underbart väder med sol och en västnordvästlig vind. Några minusgrader. Jag tog med fika och vandrade ute på Kabusa, längs havet och runtomkring Hammars backar. Absolut underbart. I söndags åkte jag en bit inåt landet istället, och vandrade längs Krageholmssjön. Grått och kanske runt nollan. Inga vildsvin, trots att en bekant mött två stycken förra veckan. Två vuxna grisar och två ungar. Och ett koppel med jägare och hund i hasorna... Jag hittade ett fint ställe att ta fram trangiat och laga kaffe. Satt där och glanade ut över sjön och förde meningsfulla samtal med hunden. Det finns planer för kommande helg, också.
Har jag hittat något hus än? Nej, det har jag inte. Men jag spanar. Jag måste väl sätta in en annons i papperstidningen också. Men... drar mig för själva flytten. Fifan sicket tråkgöra.
En god vän (eller ja... vi var i alla fall väldigt goda vänner för några år sedan) har börjat höra av sig. Jag vet inte riktigt hur jag känner med det. Hon är pratsam (ja, fast på Messenger, dårå) och berättar om vad hon håller på med just nu men ställer också frågor till mig om sådant som kommer att uppenbara hur pinsamt frånvarande hon varit i åratal, om jag besvarar dem. Samtidigt har vi haft vansinnigt roligt ihop, genom åren. Nostalgi som kitt för vänskap? Jag vet inte.
Fan också. Uppdaterade jag alla pedagogiska planeringar?
2 kommentarer:
även jag upplever det som att digitaliseringen förtätar arbetet. Det är som om ledningen (vår är ett större verk med akut växtvärk) är rädd för att inte ha siffror nog att själv bearbeta, och därmed får mindre att redovisa för staten. Informationen blir matigare, vi blir tröttare, och det är få som kan strunta i redovisningarna som krävs för att mata monstret. Jag hoppas att du kan få gehör för din varning, för vad är skolan utan sina lärare? Kram!
"Förtätar" är ett bra uttryck! Vi har ju också det "Ständiga kvalitetsarbetet" vilket jag inte ifrågasätter, som sådant. Men det finns ett digitalt system (ett monster?) som heter Stratsys och som uppenbarligen måste matas med aktiviteter och utfall non-stop... och även om så gott som alla aktiviteter är BRA grejer så känns det som att det äralltför mycket på en och samma gång - och därför blir inget gjort ordentligt. Stratsysverksamheterna har i viss mån blivit något av ett självändamål...
Jag får inget gehör. Det får ingen annan heller. Just nu har vissa aktiviteter lagts på is, men de ligger där och tickar. Högljutt...
Men... det finns sköna kollegor att bolla med och bara det underlättar. Och så kampen att hålla isär arbete och fri tid (medveten särskrivning)... där är naturen min tillflykt! Jag önskar SÅ att jag bodde mitt i den och slapp ta bilen varje gång jag vill ut...
KRAM! <3
Skicka en kommentar