med näsan ovanför vattnet

Värsta tiden på året, jobbmässigt. Det tar liksom aldrig slut och det är inte bara nationella prov, kurser som snart avslutas, miljarders arbeten (gärna alldeles för sena) som ska läsas, bedömas och så betygssättningen, betygssamtal, de sista dagars heliga som tror de fixar en hel kurs på en vecka och all dokumentation i digtala plattformen. Nej, det är också studentplanering in i minsta ballonguppblåsning, (med formell lunch som mentorerna ska planera - vi slipper dock laga maten...) och så ska det ju vara kul och underhållande också. Mer planering och logistik kring brännbollsturneringen och vuxna människor som inte kan enas om ett utklädningstema för lärarlaget och den dito klacken. Och kursutvärderingar som ska göras... Ett jävla kaos, helt enkelt. Ändå ligger jag som vanligt bra på'at och har redan i praktiken satt betygen i de kurser där jag har treor. Jag vill bara se över det en gång till. Sedan klipper jag betygen för ettor och tvåor av bara farten. Jag är noggrann och har förberett mig ett bra tag. Och så... om drygt tre veckor kan jag släppa allt om än bara för sju veckor. Men ändå, va..... 

Jag är väldigt glad att jag lyckas hålla mina helger fria. Jag arbetar långa vardagskvällar för detta, tro inget annat. Men från fredag eftermiddag till måndag morgon äger jag själv min tid. I helgen som gick körde jag surf 'n turf i lördags (långpromenader både vid havet och i skogen, alltså) och igår fick det bli en inte alltför lång vandring i bok- och blandskog mellan Snogeholmssjön och Sövde. Vacker trakt. Och spännande, med så många vargobsar... men jag såg ingen varg. Ett större djur sprang i torra löv och kvistar alldeles bredvid stigen, vid ett tillfälle, men vegetationen var tät och jag kunde inte se vad det var. Jag gissar på hjort. Lite pulshöjande ändå. Och så kaffe vid ett vattenbryn, så småningom. Det är livet, det. Det är det som klappar min själ medhårs och lovar att bättre tider kommer.

Jag hoppas det. Men det ser lite klent ut på sina håll. Mamma är just nu mest sängliggande, trött och håglös och äter dåligt. Pappa ringer mig nästan varje dag och är orolig och vill förstås prata och ventilera och han har ännu inte gett upp hoppet att kunna ta hem henne för vård i hemmet. Jag och syskonen har försökt få honom att inse det fullständigt orealistiska i det. Han fyller 90 nästa gång och har cancer, förutom den rent allmänna skröpligheten och orkeslösheten. Och så är min halvbror väldigt sjuk. Som om det inte räckte med Parkinsons och spinal stenos fick han för några dagar sedan, i samband med en mycket akut sjukhusvistelse (han är kvar där än) med sepsis och njursvikt, veta att han har en elakartad cancertumör med metastaser i hela kroppen. Hur onödigt är inte det då? Pappa är såklart bekymrad och ledsen också för detta... och det är jag också. Just nu finns inget som kan göras och han orkar inte ta emot ens korta besök, utom från sina två barn, vilket också är frustrerande. Ljusglimten i eländet är hans dotter som ringer och messar och som verkar vara en ovanlig, och fin tjej. Vi peppar och uppmuntrar varandra, hon och jag, så gott det går.

Joråsåatte... så är det här. Men det finns fina ljusglimtar och jag vårdar dem ömt. De två små människorna, mina barn och deras käraste, den utökade familjen och en handfull vänner. En del fina planer för semestern. Jag ville gärna åkt längre norrut, men för att jag ska kunna tillbringa en vecka med goda, sköna vännen Netti så har vi enats om Idretrakten. Vi hade planer på Sonfjället, men det får bli en annan gång. Nu blir det base camp på Fjätervålen och så får våra vandringar utgå därifrån. En tur till Oslo, med lilla Sigrun, ska det också bli. Och så ska jag njuta av naturen häromkring.

Det åååårnar sig.

Depeche Mode - Ghosts Again

re: connect

Apropå att lära mig vara mer nöjd med mina insatser och att kunna släppa taget. Det finns inget som fungerar så bra som att fysiskt göra det. Lägga arbetsveckan bakom sig och fira överlevnaden med att packa en liten ryggsäck och bege sig ut i naturen. Det finns en plats, inte så långt bort, där jag aldrig mött en enda människa när jag vandrar upp längs den lilla ån. Men vi såg hjortar, häger och små [ätliga] grodor (vi = jag och hunden) på vår väg. Hunden blev helt exalterad, men är ju kopplad så här års och fick nöja sig med att, som jag, njuta av anblicken. Vid ett litet, litet fall stannade vi och där satt jag en lång stund och drack en mugg kaffe och bara... var. Det är inte så enkelt som det kanske låter, men efter en stund kommer det - lugnet. Andningen blir långsammare och det slutar brusa i huvudet. 

Efter en stund vände vi upp mot en stor dunge med uråldriga träd och så småningom kom vi tillbaka till en krök av ån och följde med den ut till oset där den möter havet. På en grov tallrot satt jag sedan med påtåren. Hunden nosade runt, med långt koppel. Ännu en stunds återhämtning. En möjlighet att återkoppla till mig själv. Till naturen. 

När jag körde hemåt var det med en skön känsla av tillfredsställelse. Trots att jag inte "gjort" något. Eller... kanske just därför?

Perfect Day - Lou Reed

sista föreställningen

En sorglig sak med mitt yrke är avskeden. Det finns många sköna unga människor där jag arbetar. En del kommer extra nära mitt hjärta med sin nyfikenhet, sina passioner och sin sårbarhet. Även om jag kanske bara arbetar med dem något år hinner vi lära känna varandra och vi kämpar hårt mot ungefär samma mål. Och så kommer den där dagen... då våra vägar går isär. De drar vidare ut i sin ljusa framtid och kvar, med vägdammet i halsen står jag. Vi. Vi som har förmånen att få arbeta med dem. 

Än är det några veckor till studenten. Men ikväll gav estettreorna (inriktningar: media och musik) den sista föreställningen, på Ystads Teater. Och vilken jävla show de bjöd på. Glöm kulturskolans blockflöjtsensembler. Här var det proffsproduktion från början till slut. Röda mattan, mingel och konstutställning. Grymma, visuella installationer som konstnärliga backdrops, ljus och ljud av hög klass och ett gäng unga människor som sjöng, spelade såväl andras som eget material. Det var pop, musikallåtar, oldies som Hotel California, funkiga käftsmällar, feta gitarrsolon, slappiga basgångar, utlevelse och alldeles fantastiska sånginsatser. Det finns några i klassen som alla som var där i kväll bör lägga på minnet och i framtiden veta - och skryta lite om -  var de såg dem först.

ES20 - I salute you! Och jag saknar varenda en av er redan - fast ni inte sprungit ut än!

Alcest -  Les Voyages de L'Âmes

neverending...

Jag sitter här i min soffa och slötittar på någon YouTubekanal. Jag tvingar mig till det. Jag har lackat naglarna så jag inte ska kunna göra så mycket just nu. Min inre påpiskare är inte nöjd med att jag rättat klart nationella-prov-uppsatserna, varit på en lång lunchrunda med hunden, vid havet, bakat en driva bullar, kört en maskin tvätt och varit en sväng på stan för att köpa något till Mike på hans födelsedag (som är imorgon) och tagit en ordentlig eftermiddagsrunda med hunden, i parken, också. Så här sitter jag och övar. På att vara tillfreds med dagens insats. Och sedan, när nagellacket torkat ska jag fortsätta sticka på mitt projekt - som just nu är att faktiskt tillverka en islandskofta med extra allt, till min Johanna. Det är ju liksom inte att lata sig, det heller.

Jag behöver jobba med mig själv.

Vortex - Jinjer

det var en gång...

Tjärnesjön, Halland, idag 2/5 -23 (fotot taget av Linus).

Idag är en tung dag, för mina barn. De har begravt sin pappa. Det borde kunnat vänta i minst tjugo år till. Men så blev det inte. Mitt hjärta blöder för dem och den sorg och saknad de levat med i nästan två månader nu. Jag har förstått att det blev ett ljust och fint farväl och nu vilar hans aska på botten av sjön vid Stugan I De Djupa Skogarna, som en gång var vår.

Mellan mig och honom är allt avslutat sedan mycket lång tid. No hard feelings från min sida - men inte några andra heller. Det känns ändå märkligt; en människa som en gång var bland mina bästa vänner och där det under en ganska lång tid fanns kärlek finns nu inte mer. Jag känner ett slags ledsnad trots att vi inte träffats på väldigt länge. Det hade inte behövt sluta så här. Men nu gjorde det det. Och mina barn är faderlösa. Mina barnbarn har förlorat sin morfar.

Så jävla onödigt, som hans syster sa häromsistens.

Pep's Thing - Peps Persson & The Aces

skapa minnen

Ett uttryck jag hör titt som tätt nuförti'n är "skapa minnen". Jag retar mig lite på det. Det låter lite instrumentellt, som att man i första hand gör saker för att just "skapa minnen" istället för att göra det för att det är roligt, för att man vill och för att man i första hand gör kul och fina saker tillsammans med andra - som först i efterhand blir till minnen... Eller så är det bara jag.

Lilla Torvald har varit här i dagarna tre och en del av det vi gjort blir såklart till fina minnen, men det var ju knappast därför vi for till Stenshuvud i vårsolen, eller lekte affär, eller gick i skogen och vid havet. Inte vet han heller att många av våra fantastiska samtal (just nu: mycket om döden, eftersom hans morfar nyss dött) blir till minnen - kanske för oss båda två. Oavsett har det varit väldigt roligt och ganska utmattande. Det kräver en del för att hålla jämna steg med en snart-femårings tempo! Man håller sig rask och rörlig och det hinner inte växa någon mossa på en!

Just nu har jag påskledigt och det är skönt och härligt på alla plan. Jag saknar inte arbetet alls, om man säger så. Väldigt färdig med det. Och har tre läsår kvar. Tjohej. Jag inledde i alla falllovet medmin första konsertupplevelse sedan innan pandemin. Orbit Culture, The Halo Effect och Meshuggah på Sparbanken Arena i Lund. I det längsta drog jag mig för det eftersom jag var välsdigt trött och opepp och ingen annan jag kände skulle dit. Men jag använde samma taktik jag har för att ta mig till jobbet ibland; lyfte mig i håret och sparkade mig själv där bak, bara. Och vilken kväll det blev! Jag körde hemåt i tidiga natten glad och full av energi! Fullt besluten att bege mig på fler musikaliska äventyr, framöver. 

Idag ska jag ägna mig åt något så vardagligt som att... städa. Mitt hem känns dammigt och trist. Dags för ett vårlyft, helt enkelt. Belöningen för detta flit blir att, i eftermiddag, åka till en handelsträdgårdoch köpa några fina växter till baktrappen.

Days of the Lost - The Halo Effect

tillfredsställelse

- Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Ja, så säger han, Karl-Bertil Jonsson. Och jag är böjd att hålla med. Även om arbetet i fråga inte handlar om löneslaveri utan ett helt frivilligt arbete utfört med mina egna händer; jag har nu fått klart två projekt som ska ligga i påskägg, tillsammans med godis förstås, till de två små människor som finns närmast mitt hjärta. Stickning, alltså. Inte bara meditation utan också något där tankar, känslor, funderingar och idéer flätas in i varje maska, varje varv.

Det blå projektet.

Faktum är att det just nu, denna vecka (och troligen bara ett ytterst övergående fenomen), också har hänt på jobbet att jag lyckats rätta inte en examination (ja, för en hel klass, alltså) utan...två. Halleluja, Typ. Detta har bland annat berott på att jag satt på mig hörlurar och köttat och inte varit det minsta social och tillgänglig i kombination med att elever haft ett par långlektioner på sig att - på s k "valfri plats" - spela in poddar kring relationen mellan religion och vetenskap. Jag gläder mig alltså oerhört åt något som på min förra arbetsplats var en klar regel - och där konkret hemarbete var undantaget...

Dessutom är en liten trevlighet inplanerad; efter arbetsdagen idag går vi (några kollegor och jag) ner till närmaste sunkhak och tar en öl, eller två. 

Det rosa projektet.

Våren tvekar lite, annars. Vintern försöker kasta lite snöbollar och minusgrader efter den och när det inte funkar blir det regn, istället. Men jag ser och hör tecknen. Koltrasten (ett av mina finaste vårtecken) sjunger hejdlöst från bakgården och påskliljorna slår ut mot läväggarna. 

Imorgon utmanar jag mig själv och drar på konsert helt själv. Det var ett tag sedan. Inte särskilt stor chans att träffa på folk jag känner, heller, givet att spelningen är i Lund och att inga av vännerna här i krokarna gillar Meshuggah. Möjligen springer jag ihop med någon elev. Nå. De blir säkert bra. Riktigt bra. Även supportakterna är tunga. Jag ser fram emot The Halo Effect, bland annat.

spring has sprung

Havsglasletning pågår!

Hej svejs i
ramslöksskogen

Sigrun var här i helgen. Vi stickade (hon börjar bli riktigt duktig!) och gjorde en heldagsutflykt till Stenshuvud. Helt underbart. Vi hade den lilla nationalparken nästan helt för oss själva och vi vandrade omkring både uppe på berget och nere vid havet. Fika med, förstås. Så mycket att se, lyssna till och upptäcka. Fantastiskt att kunna göra det med en sjuåring. Ett mycket bra perspektiv. Vi var ute på en närbelägen strand också, och letade havsglas - och det blev också en sväng till det bästa ramslöksstället. Hemma hade vi så mycket kul pyssel och läsning att hålla på med att vi faktiskt bara hade teven på en liten stund på lördagsmorgonen. I övrigt mediefritt. Skönt.

Jobbet rullar på. Det är väl ungefär som det brukar. Jag kör fortfarande med mitt motto "good enough"- inte minst för att det ändå aldrig verkar som att vi lärare gör tillräckligt. Dessutom blir vi fanimej dumförklarade emellanåt. Igår, till exempel, hade vi en föreläsning från SPSM där kontentan ungefär var att när vi arbetar med elever som har någon form av NPF får vi "tänka till". Ja, det var ju till stor hjälp. Tack för den. Men... om skolledningen tycker att de ska betala oss för att tamt sitta och låtsas lyssna på sådant snömos så... visst. Jag studerar pensionsprognoser och funderar på om det verkligen är värt att arbeta bortom 65. Jag lutar mer och mer åt att allt sannerligen inte är pengar och att jag nog hellre är fattig och frisk än rik och "sjuk"... Det blir allt tydligare hur de ekonomiska valmöjligheterna ser så annorlunda ut för oss som lever själva, jämfört med de som lever i tvåsamma relationer. Som jag sagt förr... ett minikollektiv, kanske? Bara så att man kan bo bra (läs: hus på landet) till "halva kostnaden". Any takers? ;)

Livet, då. Jo, men det rullar på, det också. Det är bitvis tungt. Min pappa verkar mycket orolig för sin hälsa, och det med all rätt... tumörer upptäckta i levern... och ännu oroligare för mamma - och även om han inte säger så mycket om det bekymrar han sig säkert för hur det ska gå för henne om han går bort först. Och barnens far har dött. Vi var väldigt färdiga med varandra men det är ändå så onödigt att bara leva tills man är just fyllda 63... och jag blir så ledsen av att barnen är ledsna. De har också mycket praktiskt att ta tag i nu och det jag kan göra är att vara någon som lyssnar och stöttar... Men annars är det faktiskt bra. Jag är frisk, knät har läkt fint (även om den där tröttman verkar seg att bli av med) och jag har fina vänner att umgås med - och intressen jag ägnar mig åt. Och nu börjar ju den årstid då det blir allt finare att vara ute! Knät är också tillräckligt starkt för att kunna bära packning, om än inte miltals, så att jag ska planera någon övernattning framöver. Det blir fint! Eventuellt kommer min boendesituation att förändras framöver, också. Vi får se... ;)

vårtider

Scharlakansröd vårskål

Jag var ute och gick i skogen igår, med hunden. Fåglarna hörjade vilt. Vildkaprifolerna har små bladrosetter och det doftar av våren. Våra promenader vid havet, eller i skogen, är viktiga stunder för min själ. Den är lite skör just nu. Jag saknar ofta energi och jag tror faktiskt inte jag varit särskilt "pigg" sedan knäoperationen. Jag tror det är precis som det ska vara, men jag underskattade nog det hela. Och även om jag verkligen inte klagar på min ekonomi så är det ju ändå så att jag måste hålla lite i slantarna, jag också. Kan man ha ett ekonomiskt trauma? Isåfall har jag det; åren efter skilsmässan då jag studerade på heltid och hade städjobb om kvällarna, för att överhuvudtaget överleva, ekonomiskt, med mina två hemmavarande tonåringar. Jag vet alltför väl hur det känns i magen när man betalat månadens alla räkningar och kanske har 5-600 kvar till mat... En verklighet för många enastående hushåll idag. Och jag får ont på samma vis varje gång jag inte har absolut koll på min ekonomi, när det sker något oförutsett eller något jag inte kan råda över, som skenande matpriser, hyreshöjning, besninpriser, elpriser och så vidare. Så gårdagens besked om hyreshöjning tillsammans med beskedet från det jeffla orange kuvertet (som jag för en gångs skull kikade i - fast digitalt, då) att om jag väljer att sluta vid 65 får jag en hel tusenlapp mindre i pension än om jag slutar vid 66 räckte för att nattsömnen skulle bli krajjig.

Baka bröd är också vilsamt

Men, som sagt... det finns andningshål och ljuspunkter... naturen, famtiljen, och stickningen och det andra arbetet med mina händer. Att umgås med vänner på ett enkelt och avslappnat vis. Bara detta att jag lugnt säger nej tillsådant jag inte längre har lust med, oavsett om det gäller resor i jobbet eller något socialtsom kommer ta mer än det ger. I helgen blir det ljust! Då kommer Sigrun hit och vi ska göra en efterlängtad utflykt till Stenshuvud! Fint!

läslov?

På väg mot Skateholm

Jag är ledig en vecka. Det är underbart! Ledigheten tjuvstartades med någon dags vabbande, med lilla Torvald, och sedan har dagarna kommit och gått. Jag reser ingenstans, men vilar, stickar, umgås med familjen och träffar vänner. Det känns lite som att jag kommer ikapp, socialt. En god känsla. 

Igår, till exempel, var jag uppe i Munka-Ljungby för att träffa en god vän. I det lite disiga höstvädret tog vi en skön, lövprasslig promenad med hundarna och sedan bjöds jag på en väldigt god linsgryta. Som den väluppfostrade (?) gäst jag är hade jag tagit med en äppelkaka och den tog vi till kaffet. Vi blev faktiskt sittande precis hela eftermiddagen. alltmedan dagsljuset sakta vek ner sig, och samtalade. Om livet, bara. Jag körde hemåt i mörkret med huvudet fullt av tankar och idéer.

Laxtrappan, Rössjöholmsån, Munka-Ljungby

Det kallas ju läslov, det här lovet. Jag läser inte mer n annars.Det är knappt möjligt eftersom jag ju redan läser massor och även lyssnar på böcker, för att kunna göra något annat också. Men nu är ju inte jag målgruppen för detta "pedagogiska" grepp, utan barn och ungdomar. Men läser de mer? Utnyttjar de den här veckan till det? Jag är tveksam...

Jag lyssnar just nu på Nordvärmlandspodden. Nej, inte just nu när jag skriver det här, men tiden runtomkring går mycket åt till detta. Det är en liten nostalgikick. De där åren uppe i Sysslebäck... jag tyckte mycket om dem då - och nu efteråt kan jag se att de absolut påverkat mig. Både naturupplevelserna, som vid den tiden mer var en del av vardagen, och den fängslande lokalhistorien, som jag då fick ta del av via grannar och arbetskamrater ur det lite äldre gardet. Poddaren är ju träig och torr - men på ett vis som jag gillar, om än mest i smyg. Och det är roligt att jag faktiskt förstår vad som sägs, när inslagen är på dalbymål!

Jag har faktiskt funderingar på att hyra mig en stuga däruppe, i sommar...

Northern Sky - Nick Drake

hög...

Ibland har jag sällskap, förstås!

Jag är fortfarande lite hög på Färöarna. Det känns som att det var en viktig resa, på så många plan. Första "riktiga" resan på väldigt länge. Naturen! Detta att bara vara där och då. Stänga övriga världen ute ett tag. Sällskapet som visade sig vara så gott. Ett själsligt lyft för mig, som varit nere och lam ett bra tag.

Det finns fin natur häromkring, också. Jag tar vara på den så mycket jag kan och hinner. Tacksam för bilen som snabbt tar mig ut ur staden och till de öppna fälten vid havet, stränderna och skogarna. Glad för hunden som ger "legitmitet" att strosa omkring lite varstans utan synbara mål eller mening.

Utvecklingssamtal med underchefen (biträdande rektor) igår. Vi talade om stress, något jag vet att hen också har insikter i. För första gången togs mina tankar och känslor kring det på allvar. Men det fina var att jag helt ärligt kunde säga att jag (förvisso helt på egen hand) funnit strategier för att inte bara hantera utan också minimera. Good enough, som är mitt motto. Fokus på undervisning och elever. Det andra jobbet på jobbet tar jag med en smärre klackspark. Faktiskt. Gör givetvis insatser (fattas bara) men inte mer än jag känner att jag faktiskt pallar. Och detta att vara ute så mycket i spenaten är en starkt bidragande faktor i mitt relativa välbefinnande. Ett bra beroende.

Ingen sanning är allas -  Opeth

Liten vackerhet.

there, and back again...

Färöarna drabbar mig som en fet smäll i solarplexus. Naturen är brutalt vacker. Hisnande stup ner i den turkosbrusande Atlanten, Branta, höga berg, gräset så grönt, träden så få och forsarna och vattenfallen så många. Vi kör i djupa dalgångar, eller ute längs bergskanter med havet, långt där nedanför, bara ett snedsteg bort. Vi vandrar uppför backar och nerför slänter, följer vattendrag och värms av solen, piskas av regnet och blåsten eller får sikten skymd av tät dimma. Även när vi behöver färdas samma väg mer än en gång är vyerna nya, eftersom vädret ständigt skiftar. Längs sund och fjordar, eller ihopkrupna i någon dalgång, ligger små byar. Husen har ofta grästak. En och annan häst. Muntra fåglar och indolenta får. Fåren är överallt och gärna i dikeskanterna där de ser ut att fundera på om de vill ha lift, eller inte. När jag ser deras spillning utan- och nedanför säkerhetsstaketen vid utsikter som får kroppen att stickas och hjärnan att snurra undrar jag hur de är funtade... hur fadringen kan de gå där?

Jag tar löjligt många bilder och även om en del av dem blir riktigt bra kan de omöjligen återge något annat än en idé om hur fantastiskt det är. Island är underbart, men den här lilla ögruppen mitt ute i ingenting (eller ja... i Nordatlanten om man ska vara petig) spöar allt. Det är som Island, fast oerhört komprimerat. På speed. Utan vulkaner.

Jag lägger några bilder här medan jag hämtar mig...

Eivør - Í Tokuni

Gásadalur

Stilig!

Lågvatten vid Bøur

Saksun

Saksun

sämst i klassen?

Haha... så himla kass jag är på att skriva här. Jag vet inte riktigt vad det berorpå. Kanske att jag inte tycker jag har så mycket att säga och att livet är rätt enahanda? Men... riktigt så är det ju ändå inte. Är jag mer aktiv på andra sociala medier? Nej, inte det heller. Lägger inte jättemycket tid på dem. 

Hur eller hur gick semestern kvickt, som alltid. Jag hade några riktigt sköna sista veckor i Värmland, Dalarna, Hälsingland och Härjedalen på roadtrippen som innefattade både besök hos familj och vänner och en veckas tur med underbara vännen Netti och hennes husvagn och alla våra hundar (fyra inalles). Något vandrande i fjäll kunde det inte bli, då mitt nya knä inte riktigt gillar sådant. Framförallt inte att gå nerför... Men vi gick i skogen, lätt kuperad terräng och vi gjorde annat som att se oss om och njuta av fantastisk natur. Härliga samtal också. 

Och knät fortsätter ju så sakteliga att läka ihop. Nu kan jag gå både uppför och nerför i trappor och jag känner att musklerna blir allt starkare också. Jag kan också gå allt längre sträckor vilket gör underverk för min själ.

Arbetet är igång igen och jag kan bara krasst konstatera att jag inte mår optimalt i detta. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på saker och ting. En underliggande stämning? Jag vet inte riktigt, men något är det. Jag ser hur de av mina kollegor som är kvar verkar känna av något, de också. Men vi pratar inte om det. Och kanske är det lika bra, det. Jag tänker köra samma motto som förra året - good enough - och fokusera på undervisningen.

Bra saker i mitt liv är min familj och mina vänner. Hunden. Naturen. Stickningen (ibland... just nu håller jag på med ett projekt som inte blir bra, trots att jag tagit upp och gjort om sex gånger...). Böckerna och musiken. Jag hoppas snart ha såpass ork med knät att jag kan gå på konserter igen. Det vore väldigt roligt - och välbehövligt.

Nå, detta var en kort uppdatering. Jag lovar inte bot och bättring. Men om jag kommer på något bra tema att hålla bloggen kring kanske uppdateringarna blir fler... ;)

Mary On a Cross - Ghost

förnyelsebar energi

Sakta men säkert händer det grejer här. I fredags tog jag mig samman och monterade ihop en hög Billyhylla och hängde på vitrindörrar. Vanligen inget stort projekt (jag har svart bälte i IKEA-skruvande) men med ett knä som fortfarande kan vara rätt stelt och svullet och att dessutom göra det i ett trångt utrymme (jag var ju tvungen att montera på plats i arbetsrummet eftersom jag omöjligen skulle kunna baxa in härligheten dit, efter montering) var det en utmaning. Men det gick! Helgen tillbringade jag ute på landet, i Börringekollektivet, så själva organiserandet fick vänta tills i söndags eftermiddag, när jag var hemma igen. Rummet känns större nu och med framgången fick jag idén att hänga dörrar på resten av hyllorna också. Nästa gång jag besöker IKEA (vilket iofs kan dröja) ska jag köpa dörrar även till de låga hyllorna. Att på detta sätt ha små projekt, skapa ordning och reda, ger mig en slags inre ro. Jag får faktiskt någon form av energi av det. När jag sedan kör en vända till återvinningen för att göra mig av med en del barlast blir det nästan fysiskt påtagligt. Jag börjar lyfta ögonen mot andra tänkbara saker att ta itu med. Och knät hänger med. Jag blir inte längre helt utmattad av att göra saker bortom det absolut nödvändiga. Tvättstugan har städats och ordnats till och på baktrappen prunkar blommor och kryddväxter. Vem vet? Endera dagen kanske jag rentav gör en rejäl röjning i skafferiet? Jag känner att jag har orken!

Dessa projekt varvas med skön avkoppling. Idag i form av en bufféfrukost på ett av stadens caféer. Ganska enkel, men det som fanns var gott och fräscht. Och sällskapet bestod av en god vän och tillika kollega. Det är trivsamt att ses i semestern och prata om helt andra saker än arbete och planeringar. Resten av dagen idag ska jag ta skuggiga promenader med hunden och ägna mig åt en stickning. Möjligen tar jag ett varv med dammsugaren. Möjligen.

Turn Me On - Norah Jones

morning pages

Jag har tagit upp en vana från förr. Än är det inte en vana, men det kanske kan bli igen. Jag skriver morning pages. Tio minuters skrivande för hand varje morgon. Kaffekopp. Vilsam musik i bakgrunden. Inget digitalt. Varför? Jag vet inte säkert, men jag tror att det är för att se om jag kan sortera ut olika tankar och idéer och sålla bort sådant som bara stör mig. Jag vill komma till klarhet om min riktning, framöver. Kanske också acceptera en del. Hur är det nu den där gamla grejen går... 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Jag får se hur det artar sig. 

Nåt - Slowgold

drömmigt

Jag hade inte hört från vännen M. på så länge. Hon hade inte ens svarat på lilla gängets midsommarhälsningar i Whatsapp. Onda aningar. Så jag ringde upp henne igår förmiddag. Hon har varit sjuk. Hon har legat på sjukhus. Stroke kan inte uteslutas. Men nu är hon hemma igen och jag tar med mig en liten melon, jordgubbar och en god chokladkaka och kör ut till hennes underbara hus. Jag kör i det  plötsligt mulna vädret med havet på vänster sida. Underbara vyer. En god sträcka bildar jättebjörnlokorna mur och horisonten skyms. De är vackra, men tar över...

I M:s trädgård dricker vi kaffe och samtalar. Kryddorna bildar stora mjuka kuddar, honungsrosorna svämmar över den lilla pergolan, dit vi drar oss när ett stilla regn börjar falla. Hunden uppför sig fint. Han sträcker ut sig bredvid mig på den mjuka divanen och M sitter i sin hängkorgstol. Pratet flyter på, om stort och smått, högt och djupt. Lite större vattendroppar plunkar i det stora zinkbadkaret som hon säkert använder då och då. Drömmig trädgård, och en fin eftermiddag med en klok och god vän.

En riktigt bra dag.

When The Curtain Falls - Greta Van Fleet

midsommar?

Midsommarafton. Så mycket förväntningar. Traditioner. Att umgås med nära och kära. Goda vänner. Vara ute. Silluncha. Grilla. Äta jordgubbar. Leka. Dricka gott och vaka in den ljusa natten. När jag var nyskild och plötsligt fann mig själv boende i en lägenhet mitt inne i stan fick jag en smula ångest, minns jag. De så kallade vännerna hade valt sida (inte min...) och jag var ensam. Trodde jag. Men... Johanna och Linus bodde ju hemma (och det var min vecka) och vi hade en jättemysig midsommarafton på balkongen med god mat och mycket skönt prat, minns jag. Jag förstod då att det där med aftnar ibland är överskattat. Det är ju bara en vanlig fredag och precis som alla fredagar kan man göra den lite Fin om man vill, men det är ingen jättefråga. Efter den episoden (midsommar 2002) har jag haft alla sorters midsommaraftnar. Fest hemma hos mig, ute i stugan i de djupa skogarna vid sjön, hemma hos vänner, ensam på min härliga altan i Emmajävlaboda, lugn samvaro med barn och annan familj, intimt med 2-3 personer och bautakalas (+40 pers) ute i Börringekollektivet. En midsommarfest (2011) var t o m egentligen min framskjutna födelsedagsfest!

I år har jag valt att egentligen inte fira alls. Jag var medbjuden till ett stort traditionellt firande hos goda vänner till Matilda & Mike, men jag tackade nej. För mycket barn där, haha... Så om en stund ska jag köra ut till Nybrostrand och hämta några liter "bokade" jordgubbar. Det är faktiskt den enda planen jag har för idag! I kylen finns nypotatis, gräddfil och rödlök. Jag skippar vegansk s*ll. Det kan vara väldigt gott, men mycket skrik för lite ull när jag bara ska ha det själv. Jag har också alkoholfri ale (sjukt god!) och alkoholinnehållande vin i olika kulörer, om jag vill ha det. Jag filurar på en liten utflykt med hunden, bara. Kaffetermos och kanske något gott till kaffet, bara. Hade knät varit helt återställt hade jag tagit med tältet och trangiaköket... det hade varit ljuvligt. Men det får vänta lite.

Solen skiner, morgonpromenaden runt det gamla klostret var sval och uppfriskande och... livet känns helt okej. Gott så.

Mando Diao - Strövtåg i hembygden

semester?

Det har vänt nu. Snart blir kvällarna mörkare.

Jag har alltså semester nu. Det var skönt att gå in och jobba förra veckan (även om det bara var halvtid) och sedan känna att det blev semester och inte bara en skum glidning från sjukskrivningen in i lediga dagar. Men vad är semester? Kan det få lov att vara helt improduktiva dagar utan vare sig riktning eller mål, eller behöver dagarna struktureras upp och fyllas med ett meningsfullt innehåll? Ska man "skapa minnen" som det plötsligt börjat kallas? Sigrun och Torvalds uppfattning om semester kan i alla fall handla om att åka hem till mig och hälsa på, med övernattning. De var här söndag till tisdag och det var hur roligt som helst. Utan bekymmer om vad som kan vara produktivt och inte fylls dagarna med lek, samtal, läsning, och mera lek. Härligt, om än utmattande för en som kommit en bit på väg sedan småbarnsåren.

Men jag tänkte ägna min semester åt att bara vara här. Nu. Och det oavsett om jag är hemma eller på resande fot. Jag struntar högaktningsfullt i om någon tycker att jag borde göra mer - eller mindre. Det gör jag i och för sig alltid, men ändå känner jag att detta kan finslipas ytterligare. Kanske sätter jag mig på baktrappen, frampå eftermiddagen, tar en kaffe och läser en stund? Visserligen är bakgården här en av Ystads fulaste, men solen värmer gott och på min trapp står det krukor med vackra växter. När någon granne passerar pratar vi vänligt med varandra. Det är också värt en del.

Klockan är snart halvelva. Hittills har dagens insatser bestått av en längre hundpromenad, lyssnande på P1, kaffande och lite slösurfande på sociala medier. Om en stund kanske jag viker lite tvätt och gör mig brunch. Jag skulle vilja ha bättre ordning i min tvättstuga (jag har egen, trots att jag bor i hyresrätt). Så kanske ordnar jag det. Kanske inte. Jag har semester.

Chris Cornell - Preaching The End Of The World

att skiljas...

 ... är att dö en smula. Sägs det. Fan tro't.

I morse mötte jag en kollega alldeles utanför, på gatan, när jag skulle ut på morgonrundan med hunden. Han höll på att packa en bil som till och med är mindre än min. Ja, vi har bott grannar men inte umgåtts. Arbetsplatsen är stor och vi arbetar på olika våningar och i olika rektorsområden. Men jag gillar honom. Han är enkel och klartänkt av det jag uppfattat. Verkar ha sunda värderingar. Dessutom är han grym på att sticka och sy sashikosöm. Möbelsnickeri också. Han berättade hur han snickrat sina möbler så att de lätt går att montera isär och ta med sig. För han flyttar nu. Långt bort. Han har arbetat på vår arbetsplats något år och trivs inte. Och trivs man inte så går man, säger han. Jag mumlar med. För jag tycker ju likadant. Och ändå stannar jag. Jag har nog blivit bekväm eller kanske rentav feg? Få arbetsplatser kan matcha min lön och jag har nu inte så många år kvar tills jag går ut i den eviga ledigheten. Men han slutar, alltså. Det gör också H. Och D. Och C. Och G. Och S. Och M. Och en hel hög andra. Efter sommarlovet sitter andra på deras platser vid fikabord och möten. Jag dör inte av det, men det känns så trist. Visst får jag nya kollegor och visst kan det bli bra, men jag inser ju mer och mer att jag själv borde göra likadant. Arbetsglädjen får jag kanske inte tillbaka, men självrespekten kanske växer? Jag bläddrar bland annonser för lediga lärarjobb och filar lite på min Linkedin.

Man skiljs. Man överlever. Ibland stärkt. Ibland tilltufsad. Men man överlever väl.

Julee Cruise - Falling

lång vårs färd...

Den här knäresan är ingen blixtvist. Inte ens en långhelg. Jag är fortfarande sjukskriven på heltid. Jobbar 50% sista veckan innan semestern. Det är inga komplikationer... det bara tar sådan tid. Jag övar flitigt, tränar på rehabgymmet tre gånger i veckan och kan nu böja riktigt bra och cyklar obehindrat. Det gör ont ibland, men antingen har jag vant mig eller så är det faktiskt mer sällan och lägre smärtnivå. Kortare promenader tar jag helt utan krycka. Det friska knät har dock protesterat lite, mot att behöva ta så mycket ansvar, så det fick jag en kortisonspruta i, häromdagen. Förhoppningsvis funkar den och då kommer jag känna mig ännu bättre. Fysiskt, i alla fall. Mentalt mår jag... åkej. Men inte mer. Jag är trött. Trött som i orkeslös men också trött på att vara så begränsad. Otålig. Jag börjar fundera på hur det ska bli med fjällresan, även om det är mer än två månader dit. 

Nå. Färdiggnällt. Ute föll just ett ösregn. Skönt att jag och hunden hann in efter eftermiddagsrundan. Nu dricker jag varm soppa, i en mugg, och vilar lite innan jag ska dra fram dammsugaren. Någon form av omvårdnad måste jag ge det här hemmet. Sedan ska jag fira med pizza och de två senaste avsnitten av Shetland. Sticka några varv på en kofta också. Är det fredag så är det.

Jag sitter förstås inte bara hemma, nu när jag kan gå hyfsat obehindrat och kör bil igen. Jag har varit ute och träffat vänner på goda fikor, jag har varit en del ute i Börringekollektivet, jag har (tillsammans med Matilda och barnen) gjort en liten resa till pappa och mamma uppe i Borås och jag har gått på stickcaféet, förstås. Igår hade vi ordnat kurs i nunotovning. Vi hade en eminent handledare i Christina från Skovmose by hand och alla gick hem nöjda och glada, med lite insikter i nunotovningens grunder och varsin vacker, och egentillverkad, sidensjal. Att umgås en hel dag med glada och nyfikna människor var en energiboost!

Jag bör nog försöka skriva lite mer regelbundet här. Det är ju inte som att det inte skulle finnas material. Jag skulle kunna skriva om det sjuka kriget i Ukraina. Om det ofattbara lidandet och skräcken där. Eller om USA. Där finns det hur mycket material som helst. Matilda och jag pratade, så sent som förra helgen, om varför homeschooling är en sådan grej där. Vi vände och vred på skälen, men kom inte fram till något övertygande. Men efter ännu en skolskjutning i detta vapentokiga land inser jag att om jag bodde där, och hade barn i skolåldern, då skulle jag hemskola dem hela vägen... Ska barn behöva tänka att de riskerar att bli skjutna i skolan? Och vapenlobbyn ylar förstås och menar att svaret ärännu mer vapen. Jag hittade nedanstående på Facebook, häromdagen. Det känns faktiskt rätt rimligt.

"What if we treated every young man who wants to purchase a gun like every young woman who wants to have an abortion?

- Mandatory 48 hour waiting period

- Parential permission

- A note from his doctors proving he understands what he is about to do

- A video to watch about the effects of gun violence

- An ultrasound wand up the butt (just because)

- Lets close down all but one gun shop in every state and make him travel hundreds of miles, take time off work, and stay overnight in a

strange room to get a gun

- Make him walk through a gauntlet of people holding photos of loved ones who were shot to death, people who call him a murderer and

beg him not to buy a gun."

Men jag orkar nog inte riktigt grotta ner mig i det jag verkligen inte kan påverka. Det är mest bara frustrerande och deprimerande. 

Nu har jag vilat nog. Dammsugaren ska fram ur gömmorna och medan jag snyggar upp här ska jag fundera på saker att kanske skriva om.

Saknar jag jobbet? Nej. Saknar jag Kent? Ja!

Aniara -  Jocke Berg