lördag 1 november 2014

lång näsa, pt iv


Jag kan springa en mil! En hel mil! Och det på en tid som inte skäms för sig, heller.

Och så börjar mitt knä bråka med mig. Den känslan.

Men nu är det min tur att räcka lång näsa. Lördagsmorgon och perfekt springväder: tio plusgrader och ett diskret duggregn à la "disktraseväder". Ni vet sådär att det mest är som att få en blöt disktrasa i ansiktet när en sticker ut det genom dörröppningen... Kan inte bli bättre! Jag drar på en stödgrej över knäet och bestämmer mig för att i alla fall springa en halv mil. På mitt hemmaspår som är kort och där det är nära till bilen om jag skulle få ondare.

Det fick jag inte. Tvärtom kändes det inte under springpasset och inte efteråt heller. Pilutta! 

Äntligen i balans. Inte ge upp. Inte pressa på för hårt. Äntligen.

Kanske inte bara jag?

2 kommentarer:

Cuby sa...

bravo! jag gick en runda med kompis från dalarna, kanske 6-7 km, då blev vi trötta eftersom vi var förfärligt bakis. vilket vrak man är...

magda sa...

Ni hade nog inte varit så trötta om ni inte hade varit bakis... ;)