måndag 8 december 2014

heaven and hell


Min springguru Ludvig Rasmusson säger i Spring för kärleken och livet att "en av de saker som man har svårast att förstå när man börjar springa är att formen kan variera så starkt och att man springer så olika olika dagar".

Amen to that. Igår, till exempel, gjorde jag nog ett av skitpassens verkliga skitpass. Inget ville sig. Jag var trött och kände mig tung i kroppen, det gick äckligt långsamt och trögt, det var kallt, småregnigt och jag hade motvind och fick ingen vidare rytm i andningen. Ett jävelpass, helt enkelt. Det som tröstade mig var att jag ändå fullföljde min tänkta runda, på lite drygt sex kilometer. Och det räcker långt. Pannbensträning i den högre skolan.

Idag, efter jobbet, hade jag tänkt att jag äntligen skulle provspringa mina trailrunners, med bra grepp för lera, halka och snöslask. Jag bestämde mig för att ta bilen bort till motionsspåret, vilket visade sig vara ett snilledrag. Joggade lätt från parkeringen till spåret, tände upp belysningen och började springa. Allt som inte funkade igår kändes fantastiskt idag! Underbart! Är kort. Har jag hört. Efter ett varv brann mina hälar och efter två fick jag faktiskt avsluta och gå bort till bilen. Skoskav De Luxe. Vilken tur att jag inte hade tre-fyra kilometer hem. Jag tog vägen via Byns apotek och tjackade upp mig på Compeed. Men hur sopig är jag inte om jag springer in nya skor utan att sejfa med till exempel dubbla strumpor? Jag försvarar mig med att det är första gången, sedan eldkvarn brann, som jag fått skav av träningsskor. Och så länge det går ska jag fortsätta använda mina vanliga springskor. De är rätt snabba, de också. Och i morgon är en annan dag!

Mina ovänner, just nu...

Jag fortsätter citera er lite springfilosofi kring de där rundorna som inte alls vill sig. (Den som tycker det är tråkigt kan rulla ner till låten i slutet av texten. Den är grymt bra!)

"Det finns felsökningsscheman för joggare precis som för bilister: Hur var vädret? Var det hett eller kallt? Regnade det? Var det snö? Blåste det? Vad var det för luftfuktighet? Vad var det för lufttryck?

Hur var man själv? Var och när hade man ätit? Hur mådde man mentalt? Hur hade man sovit? Hur hade man rört sig dagarna innan? Vilken allmän kondition hade man? Vilken tid var det? Var det morgon, middag eller kväll? Vilken årstid var det? Var det mörkt eller ljust ute? Hur var man klädd? Var man för varmt eller kallt klädd? Hade man skor som inte var ingångna eller som var utslitna? Hur var springvägen? Var det en ny eller van väg? Var det mycket trafik? Var det halt av löv eller is? Vilken taktik hade man? Gick man ut hårt eller löst? Värmde man upp dåligt? Sprang man med andra som drog upp en i en rytm som man inte passade för?

Det räcker ofta att en enda av dessa förutsättningar inte stämmer för att en springning ska misslyckas; man är för varmt klädd, man springer tidigt på morgonen när man inte kommit igång, man är stressad, man sprang mycket veckan innan eller man hindras av bilar och kommer ur rytm. När man efter ett lopp granskar alla faktorer och försöker analysera hur det kunde gå som det gick, förstår man att man är en känslig person."

2 kommentarer:

ming wan lee sa...

oj, aj. Usch för skoskav alltså, jag har fått min beskärda del av spruckna tånaglar och blåsor UNDER fötterna. No more säger jag. Så jag promenerar och simmar två ggr i veckan och kontrar kanhända med ett par citat av Murakami en vacker dag ;)

Strongt av dig!

magda sa...

Det låter inte alls dumt, det! Med promenader och simning, alltså! :)

Jag sätter på Compeed och fortsätter. Dock inget springande idag!

Kram!