söndag 28 december 2014

skammen

Bertil Vallien
Jag har sett dem. Ni har sett dem, ni också. Vi går förbi och låtsas som vi inte ser. Förstulet lägger vi ibland ner en ynkans slant i en liten bucklig pappersmugg och hastar vidare. Någon tackar översvallande för de ynkans pengarna och vi blir lite generade.

Han har tjockt svart skägg och sitter på någon av de fyra posteringar som tiggarna i Byn bedömt som möjliga att kanske få sig en slant på. Jag brukar ge honom en peng när jag ser honom. Papperspengar. Det har jag råd med. Han blir glad och vi önskar varandra en fin dag, eller god jul och snart ett gott nytt år. När jag passerar med bilen och han sitter utanför Systembolaget brukar han vinka och le. Jag vinkar tillbaka. Och ler.

Hon har ett lite runt ansikte och det lilla som syns av håret, under lagren av mössor och sjalar, är mörkt och hennes händer är brunbarkade och varma när hon tar mig i handen. Oftast sitter hon utanför ICA invirad i filtar och täcken med en liten pappmugg framför sig. Ibland dricker hon te, eller om det är kaffe, ur en liten mugg som hon kupar händerna kring. När jag passerar brukar jag ge henne en peng. En papperspeng. Det har jag råd med. Hon tar min hand och kramar den hårt och ibland pussar hon på den. Det känns alldeles fruktansvärt att någon pussar en på handen för en tjuga, eller ens en femtilapp. Jag rodnar över hela kroppen.

Att dessa två, och ett par andra, har ett sådant bedrövligt liv i sitt hemland att de måste fara norrut, till  vår avlägsna By med sin snö och iskyla (idag är det minus trettonkommanio när jag tassar upp och kollar termometern), för att tigga ihop sitt levebröd är en SKAM. En skam att inte alla människor kan få sin utkomst på ett värdigare sätt än så. En nationell skam. En jävla EU-skam. De avhumaniseras och deras eländighet förminskas genom påståenden att de är organiserade, eller för den delen genom att kalla dem "EU-migranter". De är MÄNNISKOR, för tusan hakar. Människor med namn. Män och kvinnor, mammor och pappor, någons barn och någons käraste. Desperat gör de vad de kan för att dra försorg om sig själva och sina familjer även om detta innebär något av det mest förnedrande som finns - att tigga rika människor (och i jämförelse är vi alla rika) om små smulor. Skulor, rentav...

Igår var Marius och Pamela på samma ställe. Han hade fixat ett par mackor och en mugg med varmt att dricka till henne. Han log mot mig och presenterade henne som sin fru. Vi tog i hand igen och önskade varandra god fortsättning. Men när jag låg hemma i min mjuka säng, med magen full av god mat, under mitt härliga fluffsiga duntäcke undrade jag vafan det betydde. God fortsättning på... vad? Och för... vem?



2 kommentarer:

Cuby sa...

Ja, det är för sorgligt. Jag är inte alls bekväm med det, men jag ger pengar och jag pratar med dem och jag ser dem alltid i ögonen. De flesta går förbi, ökar på stegen och tittar rakt fram, arga. T.o.m. skitförbannade. För det är ju organiserat! Det verkar vara den enda viktiga frågan för de flesta. Om de tigger på "riktigt" eller om det är organiserat och om de har mobiltelefoner eller kanske t.o.m. egna bilar och körkort. En stor skam är det.

magda sa...

Sannerligen.