it's alive!

Jag lunchade med en supermysig kille idag!

Jamen... JAAA! Igår var jag och krossade på gymmet och idag sprang jag 6,2 ganska kvicka kilometrar, bara sådär, liksom! Att inte springa på nio dagar och sedan bara ge sig ut, och ibland behöva parera isfläckar (som dock var så få att jag valde att springa i vanliga skorna, utan dubbar), kommer antagligen kännas lite i gluteus maximus i morgon - men det kan det vara värt!

Dessutom har den här arbetsveckan, trots att det bara är onsdag än, varit alldeles utomordentligt givande, vilket känns SÅ bra. Idag, t ex, fick jag en vitamininjektion och nyinspiration av Karin Brånebäck som föreläste om det flippade klassrummet. Kvitton på mitt eget tänk, och min dito praktik, och flera nya idéer att utveckla och testa!

Utvecklingstrappan är användbar i många sammanhang!
(Illustrationen har jag lånat från Karins blogg och den är licensierad
via Creative Commons, vilket också framgår i bilden.)

I'll Be Seeing You - Billie Holiday

gah och bleh och sånt

Jamaican Bell i vinterskrud...

Tredje dagen som jag låter bli att springa. Feberfri och halsen är helt okej, men jag har bestämt mig för att inte ta några som helst risker att bli sjuk På Riktigt. Fruktansvärt frustrerande och jag blir grinig. Inte så det syns på utsidan; jag kan knappast låta kollegor och elever lida för att jag har det här behovet. Men inuti kokar och bubblar det. Jag tröstar mig så gott det går med senaste numret av Runner's World, springgruppen på Facebook och planer för de närmaste veckornas löparexcesser.

Och i morgon ska jag ge järnet på gymmet. Kötta, som Linus säger.

Och så är Demis Ruossos död, också. Han var aldrig någon av mina favoriter, förstår ni ju, men samtidigt lika oupplösligt förknippad med mitt sjuttiotal som pizzeriornas diskreta ljudväggar, byggda av Barry White, på den tiden då det var coolt att gå ut och äta pizza...

To Gelakaki - Demis Roussos & Nana Moskouri

Hit längtar jag ikväll...

the wild side revisited

En del vanor känns skönare än andra. En av dessa är söndagspromenaden. Jag gick samma runda som för en vecka sedan och den kändes alldeles ny. Det kan jag väl tacka snön för.

Jag är också glad att jag kom mig ut för igår var jag inte så himla morsk. Vaknade med sticks i halsen och lätt förhöjd temperatur. Ställde, med sorg i hjärtat, in det planerade långpasset och tog mig an att bära in en pall pellets. Vissa saker måste en liksom göra oavsett... Sedan tog jag en lång, varm dusch och körde till Nybro för att ta en lång lunch med Annhelen. Trivsamt och givande, som alltid.

Resten av eftermiddagen och kvällen vilade jag mig och såg till att dricka en dekokt på torkad krossad lime, färsk ingefära och honung. En saudisk panodil strax innan läggdags och i morse vaknade jag och mådde klart bättre. Har fortsatt med intagandet av varma drycker och några ingefärsgodisar jag fått av Malin och så promenaden, då. Samt nätshoppande av ett styck knallgult, peppigt träningslinne som en blir pigg och glad av att bara se!

Allt är hunky dory och jag hoppas kunna springa i morgon efter jobbet.

 

Go Your Own Way - Fleetwood Mac

 

 

 

denna veckan ett liv

Akkurat!

Fredagskväll. Inte en taco så långt ögat når, här i mitt hus. Däremot kalasade jag på en bit buffelmozzarella efter träningen och till middag blev det entrecote och potatisklyftor, som jag rostat i ugnen. Ni slipper bild på detta. Men gott var det.

Stora Nygatan

Jag var i Stockholm igår. Endagsutbildning inför vår recertifiering för att kunna fortsätta utbilda diplomerade gymnasieekonomer. Jag och kollegan Lena passade på att äta musslor på Akkurat, på onsdagskvällen. Trevligt och smaskens och goda samtal. När jag kommer upp till Stockholm, till och med sådana där grå slaskdagar som det var igår, blir jag så glad och känner mig liksom hemkommen, på något vis. Måste se till att åka upp och tillbringa några dagar där, under våren. Låt oss inte prata om SJ.

Ja! Ny del! #pocketshop

I förra inlägget skrev jag om en skön långpromenad och det var barmark. Redan samma kväll föll snö och det var inte särskilt mycket, men det ligger kvar. I måndags var jag svårt sugen på att testa mina samma dag anlända nya springskor med dubbar och jag var väl lite övermodig för själva löpningen gick så fint så jag tog en hyfsat lång sväng, men strax innan jag var hemma började jag känna av skoskav... i onsdags satt jag ju på ett tåg (och sedan var det stros på stan, en stund) och nu hoppas jag att det läkt för i morgon planerar jag en ny, minst lika lång, runda. Halt och isigt men vad spelar det för roll när en har sådana här...

Asics Gel-FujiSetsu G-TX

... så att det känns som att springa på barmark. Grymt fäste!

Vad jag ska göra av helgen? Jag vet inte. Springa, förstås. Bära in en pall pellets. Läsa. Kanske sy lite? En lunch med Annhelen? Time will tell.

Sthlm, Sthlm - Olle Ljungström 

kvinnan som gick uppför en kulle och nerför ett berg?

Veckan har varit full. Arbete, verkstadsbesök med bilen (och en överraskning i form av att "gubbarna" hade varit iväg och kirrat ombesiktningen), träning och annat. Det känns som att det går i 180 och när fredagen kommer är det väldigt skönt att veta att jag kan koppla av och ner och ur så mycket jag önskar. Oslagbart, för mig, att sticka direkt från jobbet och köra veckans svettvåtaste pass - 90 minuters tokcykling. Sedan är allt ute ur systemet och jag kan komma hem, laga mig något gott att äta om andan faller på (eller poppa popcorn om inte) och bara landa. Ofta ser hemmet ut som ett katastrofområde, men att röja upp hör lördagarna till, hos mig.

Så lördagen blev tvätt och städning och dammsugning och min hittills längsta springrunda (11 km) och pelletspyssel och sedan hamna i sköna fåtöljen och se Romarrikets härskarinnor på Kunskapskanalen och läsa. Just nu läser jag Margareta Strömstedts bok om Astrid Lindgren. Helger då jag är själv ser jag till att inte dra ut på kvällarna alltför mycket utan komma mig i säng så att jag får gott om sömn.

På söndagsmorgnarna får jag sova precis hur länge jag vill. När jag tröttnar på sängvärmen drar jag på mig sockar och morronrock och går ner i köket för att fixa mig kaffe. Jag har hört att det ska vara himla nyttigt med kokosolja i kaffet så i morse provade jag att slänga i ett par teskedar i kaffemuggen och sedan köra lite med mixerstaven så det inte blev oljeringar uppepå. Det funkade väl sådär. Ska testa en annan dag med att också hiva i ett ägg och kanel och kardemumma. Det finns ytterst få saker jag inte är beredd att testa åtminstone en gång.

Kaffet intas framför lite skidsport på teve och med en bok inom räckhåll. Idag överraskade jag mig själv och min mor med ett telefonsamtal. Det kändes bra, på något vis, att prata med henne en stund. Synd bara att hon aldrig missar ett tillfälle att predika...

Det är en märklig januari, det här. Vi skriver den 18:e och det är plusgrader och barmark. Jag har inte skottat snö en enda gång! Jag tar min vanliga söndagsrunda upp runt Krysseboda, men viker sedan av genom skogen mot den gamla soptippen där det nu fyllts på med schaktmassor och en ståtlig skid- och pulkabacke är under konstruktion. Jag gick runt hela och upp på toppen och fick mig en härlig överraskning - däruppifrån är det ju en härlig utsikt över trakterna bortom Byn! Vad härligt det kändes att liksom se... horisonten! ANDAS!

Jag fortsatte bortöver, lite nyfiken på trakten där ett gäng verkliga hjältar och eldsjälar projekterar för ett nytt friluftsområde där det ska bli spring- och skidspår. Underlaget på vägen är skönt och jag planerar, inuti mitt huvud, att införliva sträckan i någon av mina springrundor. Ytterligare en väg viker av, men jag sparar den till nästa promenad och tar en omväg hem.

Promenaden ger mig möjlighet att tänka ostört och fritt på livet mitt, utan de distraktioner som gärna infinner sig inomhus. På hur det är och hur jag vill ha det. På saker jag kan påverka och sådant jag måste förhålla mig till ändå. På möjligheter.

Omeletten och den därpå följande baljan med lapsang souchong värmer både kroppen och själen, just när skymningen faller och jag ser Shetland på SVTPlay. I husen runt om, i mitt kvarter, tänds ljus. De grannar vars hus stått tomma och mörka är upplysta så jag förstår att de nu är hemma från sina världsomsneglingar. Vardagen tar tag i oss alla.

The Drapery Falls - Opeth

söndagspromenad och måndagsmorgon

Söndagar är sköna promenaddagar. Jag är tveksam om det där gråa ljuset kan ge mig särskilt mycket av D-vitamin, men det kan ju vara värt ett försök, tänker jag. Èn svårflirtad sol glimtar till ibland, bland molnmassorna. Jag drar på mig jeans, ullstrumpor i walkingskorna och en skön fleecetröja under vindjackan. Halsduk, mössa och lovikkavantar. Inga hörlurar men mobilen med som kamera.

I början av promenaden möter jag andra söndagspromenerare. Vi hejar vänligt på varandra, oftast. Rätt klädd blir en promenad en skön grej, även i ostabilt eller bråkigt väder och när jag kan vända hemåt viker jag av åt andra hållet och dubblar den tänkta rundan.

När jag är som längst hemifrån börjar ett lätt regn falla, som i den tilltagande vinden går över i snöglopp på tvären. Bara att dra ner mössan över ögonen och fälla upp luvan på jackan. Den faller ner halvvägs över ansiktet och ger bra skydd mot blåsten och vätan. Ullen håller händer och fötter varma. Ull är underbart! Det är en god stund sedan jag mött några andra och inte ser jag till fler medan jag knatar hemåt, heller.

Jeansen var ett mindre bra val. De är plaskvåta och jeans värmer ju inte ens när de är torra – än mindre när de dryper av smält snö. När jag kommer in i stugvärmen river jag snabbt av dem och får på mig torra, mjuka brallor och ordningen är återställd. Jag tänder ljuslyktorna som nu fått ersätta adventsstjärnor och sjuarmade elljustakar, lagar en stor mugg buljong och kryper upp i fåtöljen med Nebraska på DVD:n. En stillsam film om en gammal far och hans son och en slags roadtrip i rum och tid där de initialt är ute efter pengar men i stället finner... varandra. Tvätt hänger på tork, katter är utfodrade och något kallt och finfördelat smattrar mot vardagsrumsfönstrens utsidor.

Söndagar tycker jag om.

Men nu är det måndag. Ny arbetsvecka. Det gillar jag också.

Long Time Gone - Dixie Chicks

gift vid första ögonkastet?

Det är nu jag drömmer om sommaren som gick - och den som kommer...

Det har blåst rätt ordentligt i natt. Jag tänker att mitt hus stått pall sedan 1937 och ridit ut många stormar men det är ändå svårt att sova när det knakar och knäpper, slår och dundrar. Så det fick bli en skön sovmorgon och sedan en morronrocksrunda (vit fluffig morronrock och rödrutiga gummistövlar är det nya svarta) på tomten för att överblicka vad som hänt. Bortsett från en nerblåst plåtbit uppifrån nocken, soptunnor ute på gräsmattan och en vält trädgårdsstol hade inte mycket hänt. Jag har väl inte så mycket löst på mina ägor, helt enkelt. Och den megastora björken är ju friskförklarad av en arborist så den behöver jag inte oroa mig för i år, i alla fall...

Nu sitter jag här med kaffe i handen, skidskytte på teve, raggisar på fötterna och katterna ute på spaning. Skönt med en riktig vilodag!

Snart igen...

I en av sina böcker (jag tror det är Naiv, super) beskriver Erlend Loe hur huvudpersonen går genom en park i Oslo och möter en söt tjej. Under de få sekunder som förrinner medan de passerar varandra hinner han dejta henne, bli kär, gifta sig, bilda familj, få relationsproblem som är oövervinnerliga, bli ovänner och skiljas... Sedan ser han henne aldrig mer.

Just den där scenen har fastnat i mitt minne, trots att det måste vara minst tio år sedan jag läste boken. För jag känner igen det där med hur tankarna skenar iväg, alldeles utan att jag ibland vill det. Jag tror det är fler än jag som nickar när de läser det här.

Men... hur skulle det vara om en faktiskt gjorde så... alltså gifte sig första gången en sågs och sedan jobbade utifrån det? Skulle det fungera? Vem skulle ens våga? Jag tror sannerligen inte jag skulle, men... tänk så många äktenskap som arrangeras (och som har styrts upp på det viset även här i vårt land - och det för inte så länge sedan) och som sedan verkar hålla?

I julas pratade syrran Malin om en serie hon sett på SVTFlow, Gifta vid första ögonkastet. I fredags var det - som så ofta - inget sevärt på teve när jag inte längre hade energi för någon annan aktivitet och jag kom att tänka på det där programmet. Så jag började kolla. Mest i någon slags sensationslystnad. Vad kunde det vara för märkliga människor som ens ville ställa upp på ett sådant experiment? Och jag fastnade. Såg samtliga avsnitt i en följd. Deltagarna var alldeles vanliga, sunda, friska människor med självständiga liv och intressen. Vuxna som av olika anledningar inte hittat den där personen som de ville, eller kunde, dela resten av sitt liv med. Matchningen sköttes av en expertpanel och paren fick stöttning med parterapisamtal och liknande under de fyra veckor experimentet varade. Jag ska inte avslöja hur det gick, men låt mig säga att... jag ganska tidigt förstod vilka par som skulle göra vilka val.

En av de saker serien, och experimentet, ville visa var att det finns en rejäl koppling mellan input och outtake... om en nu är kompatibel alls (och det trycktes mycket på vikten av att just vara lika varandra - det handlar alltså inte om "opposites attract" - enligt de där experterna). Och inte någon av parterna har en erfarenhetsryggsäck att släpa på, som hen vägrar att ens kika i.

Skulle du våga?

Blir du nyfiken kan du ju kolla HÄR. Serien ligger kvar ett tag till på SVTFlow.

Did You Give The World Some Love Today - Doris

(Lite tankar efter gårdagens springtur...

Haha. Jag är så lättlurad.

Om jag springer åt ett visst håll, så delar sig den vägen efter någon km och tar jag av åt vänster blir det oundvikligen en mil, medan att ta höger innebär ett otal möjligheter - allt från ca 4,5 och uppåt. Redan efter några hundra meter var jag klafsvåt och iskall om fötterna (slask de luxe, ju) och tänkte vara lite snäll mot mig själv och svänga höger. Men så upptäckte jag att allteftersom jag blev uppvärmd frös allt mindre om fötterna. Så... i sista momangen svängde jag... vänster. Hehe. Blåst!

Det blev en intressant mil, i regn och vind på slaskhalkig grusväg, där jag sprang i bilspåren eftersom det blev för tungt att springa i mitten av vägen där kanske greppet var bättre men också tyngre att springa. Något har helt klart hänt, för jag liksom bara matade på. Backe upp och backe ner (lite försiktig i utförslöporna mht till halkan) och bara fortsätta. Jag och vägen och skogen. Varm och upprymd.

När jag kom hemåt kunde jag lurats en gång till, och förlängt rundan något, men... valde att vara lite schysst ändå och avsluta. jag kände mig ändå oförskämt pigg och fräsch i benen och eftersom jag ändå hade så nära hem så klafsade jag rakt genom vattenpölar och slaskhögar så det stänkte långt upp på benen. Trots våttunga skor och slabbigt underlag blev tiden 61:36.

Jag vet. Jag skulle ju inte ta tid, men när jag kom in räknade jag ihop längden på min spellista... för jag kände att detta nog gått ganska bra. Himla kul! Inte minst när jag vet att springandet är härligt oförutsägbart och att nästa runda kan vara en absolut skitrunda.)

tankar om att springa (läs inte det här om du är ointresserad av att jag springer ;))

Jag är med i en facebookgrupp för tjejer som springer. Blev inbjuden häromdagen av Linda, en av mina inspirationskällor sedan flera år. Jag ser att många i gruppen har tävlingar som mål eller morötter och det är helt fantastiskt! För dem. Själv kan jag inte se mig själv springa några tävlingar alls. Däremot tycker jag att det är kul att tävla med mig själv. Ja, jag kan inte låta bli, helt enkelt!

Jag tog upp springandet i maj -14 efter flera års träda (jag har ju tränat annat så som gym, cykling, pw och simning - till och från och i perioder, dock regelbundet nu sedan hösten 2013) i förhoppningen att ett ont knä skulle tillåta mig att så småningom springa 5 km. Hittade ett riktigt mesigt upplägg som jag trodde jag skulle klara. Det skulle pågå i TOLV veckor och i början såg träningspassen ut som så att jag gick 3 minuter, "sprang" 1 min, gick 2 min, "sprang" 1, gick 2 och sedan var passet slut. Jag tyckte ju att min grundkondis egentligen var god mtp annan träning, men minns hur hemskt det var att springa EN minut. Trodde jag skulle dö. MEN... jag höll fast vid programmet - även när jag ganska snart märkte att jag skulle kunna fuska och springa mer... och det funkade! Knäet har inte en enda gång hindrat mig från att springa, jag fixade mina 5K efter de 12 veckorna och har allt mindre ont. Nästan aldrig, faktiskt - och aldrig i samband med löpningen.

I oktober sprang jag min första mil, på flera år, och nu är målet 10K sub 60. Snart där! Nu i veckan sprang jag drygt 6 km på en snittid av 5:56 min/km. Det börjar arta sig!


Och... löpningen har gett mig så mycket annat än själva distanserna och orken och allt det där. I onsdags kväll, t ex, invigde jag min julklappspannlampa med att förlägga större delen av en 6,5K-runda uppe i skogen, på en mörk väg, och dessutom var det första gången jag vågade mig ut för att springa i snö och halka. Belöningen var ett helt magiskt pass. Det var inte jag mot naturen. Det var jag och naturen. Med den! Tystnaden i sagoskogen, diset och den smala ljuskäglan och känslan av att bara f l y t a fram. Allt funkade perfekt; steget, knäet, andningen... allt. Jag kände mig urstark och oövervinnerlig! Jag var så uppspelt efter träningen att jag inte kunde somna, senare på kvällen. Om och om igen gick jag igenom rundan i huvudet. Lyckobubblor, liksom. Endorfinrus!

Jag har inte heller sprungit i ymnigt snöfall. Just nu vräker det ner. Enligt min plan ska jag springa senare i eftermiddag och om det fortfarande snöar... so be it! Ingen tidtagning idag. Fokus: njutningen!

Joga - Georgi Kay

oxveckorna

Idag börjar jag jobba igen, efter arton lediga dagar. Arton livsnödvändiga dagar, kändes det som innan ledigheten. Och så känns det fortfarande. Jag var så trött efter hösten och behövde verkligen de här dagarna av vila och återhämtning. Mixen mellan familje- och socialt liv och självhet har varit alldeles lagom. Igår var jag nästan handlingsförlamad och det brukar betyda att jag behöver komma igång med arbetet igen. Och det gör jag nu. Enligt gamla talesätt går vi nu in i oxveckorna. Den långa period som föregår påsken. En tid av enbart arbete - hårt arbete - och inga extra helger eller andra förlustelser.

Lyckligtvis är det inte riktigt så för mig, som lärare. Arbeta hårt - ja. Givetvis. Men oxveckorna bryts av sportlovet. För det har jag ännu få planer. Enda som hittills är bestämt är att jag ska se thrashorkestern Vexator live. Jag har ju funderingar på Istanbul också, men vill egentligen hellre till Saudi över påsken. Bådadera låter sig inte göras... Lyxproblem, jag vet.

Fast jag behöver lite muntrationer för att ta mig igenom de här veckorna, oavsett. Något trevligt helgnöje att se fram emot. Som en fikadejt eller en kul utflykt. Jag ska se vad som kan tänkas finnas runtomkring att hitta på. Och så ska jag givetvis fokusera på mina mål. Vågar jag hoppas på fortsatt barmark och lite hyfsade temperaturer så jag kan springa ute några gånger till? Nu när jag har riktigt, riktigt bra träningsrutiner har jag börjat fokusera på kosten. Inte så att jag ätit skräp förut. Det är mer att jag har svårt att hitta balansen för vad och hur ofta/mycket just när jag tränar 5-6 dagar per vecka. Har ju fortfarande lite vikt jag vill bli av med, samtidigt som jag ska orka springa och styrketräna osv.

Och så har jag ju läsningen. Jag fick tipset (igen...) att föra journal över böcker jag läser. Jag borde börjat ungefär 1964 med det... men tänker ändå ge det en chans. Om inte annat får jag ju anledning att köpa ännu en fin anteckningsbok. Igår läste jag Arkan Asaads Stjärnlösa nätter. Ett angeläget ämne och en intressant berättelse men jag kände mig ändå inte över hövan imponerad. Det är något med språket i boken. Kanske skulle han vunnit på att inte hitta på fingerade namn utan bara skrivit det som öppet självbiografiskt, vilket det ju ändå är, om jag uppfattat saken rätt? Hur eller hur ger jag honom en chans till och om ett litet tag (jag köar på bibblan) ska jag också läsa hans Blod rödare än rött.

Av signaturen "romantiker" får jag återkoppling på söndagens skriv, i kommentarsfältet. Inte det minsta aningslöst. Bara intressant och till eftertanke manande. Jag funderar på det hon säger. Svarar. Tänker vidare om rädslor. Är det så att det finns en utbredd rädsla för det som kan komma efter en förälskelse? Och om så är fallet - vågar då folk ens bli förälskade? Kommer fler och fler att gömma sig bakom uttalanden om hur himla skönt och fritt och bra singellivet är, döljandes sina rädslor för såväl åtaganden som misslyckanden? Och bli allt ensammare, allt mer isolerade? Något att fundera på.

Jag har nytt schema perioden som börjar nu. Fler lektioner. Nya kurser. Jag är, just den här tidiga morgonen (ja, det tog emot lite att kliva upp idag - det erkänner jag gärna), väldigt glad att jag, trots den där stora tröttheten, planerade de första arbetsdagarna noggrant innan jag gick på ledighet. Om en stund kan jag gå ner till jobbet, slänga på en mugg kaffe, hälsa på vår nya administratör (?) och plocka fram ett par dagsaktuella artiklar att jobba med under fösta arbetspasset. jag vet att jag kanske låter både kaxig och dryg, men... arbeta på min ledighet? Nejtack. Icke. Eller som en liten en brukade säga förr: "Inte aldrig alls".

Men nu är det alltså dags. Spikskorna PÅ!

Winter Is All Over You - First Aid Kit

verkligen och egentligen och... ändå

Det är just när jag stänger av teven och släcker ner mitt hus, borstar tänderna och kryper ner under täcket som tankarna brukar komma. Eller... mer känslor än tankar, egentligen. Känslorna triggar dock igång tänkandet. Just där, mellan natt och dag, känns huset särskilt tomt. Tomt och lite, lite... meningslöst.

Visst är det skönt att breda ut mig i sängen om jag vill (fast det vill jag sällan; jag sover nästan alltid ute på yttersta kanten) och fint att själv bestämma när lampan ska släckas, men...

...det är också lite ensamt. Just där och då. När jag vaknar om natten för att månen lyser mig i ansiktet, en bil passerar ute på gatan eller jag är törstig då känner jag mig inte ensam alls. Då vill jag ju bara somna om, fortast möjligt. Men när jag vaknar en sovmorgon känns det sådär igen. Att få vakna med någon. Det tycker jag om. Ibland.

Egentligen ska en inte skriva sådant här. Aningslösa personer kommer att tro att de får veta något exklusivt om mig. Att de lär känna mig ännu lite mer. Kommer att tolka det som att jag är ledsen och ensam. Det är jag ju inte, egentligen. Framförallt är jag inte ledsen - tvärtom! Jag känner oftast glädje och lycka just över detta mitt liv. Som jag bygger mig. Som jag valt. Därmed har jag också valt självheten, sådan den nu ser ut. Ja, den är faktiskt alldeles självvald. Det har naturligtvis funnits alternativ de senaste åren. Men... av olika skäl har jag låtit vägar skiljas.

De aningslösa kommer att prata. Om mig. Kanske rentav med mig. Gör inte det, tack. Då avslöjar du dig som just... aningslös.

För du förstår... det är inte alltid så. Med känslorna. Med tankarna. Med... verkligheten.

A Winter's Tale - Queen

sun-day

Sitting on the outside, lookin' in...
(och ja, de senaste regnen har satt sina spår, men jag kunde inte bry mig mindre... ;))

Idag fick jag så äntligen till en riktig sovmorgon. Vaknade till vid sextiden, men somnade snabbt om och vaknade långt efter nio, efter trassliga drömmar. Sitter i skönaste tevefåtöljen med Vinterstudion på teven (fast utan ljud, än så länge) och Romarrikets härskarinnor på SVTPlay, i laptopen. En stor mugg kaffe på det lilla glasbordet, bredvid mig. Ute skiner solen från en kallblå, molnfri himmel och även om detta ska vara veckans vilodag för mig (ingen träning!), så lär jag ju ändå ta en skön promenad och tanka ljus och d-vitaminer.

Det här får vara en bra dag att... tänka på.

Winter Song - Lindisfarne

flaskpost!

Efter en idé från min syrra Malin pimpade jag ett loppisfynd medan middagsmaten (Kyckling Impromptu, broccoli och basmatiris) puttrade färdigt.

Än står glasflaskan tom men jag skulle till exempel kunna ta en liten pappersbit och skriva dagens datum och att jag och härliga vännen Malin tog en välgörande dagsljuspromenad i småregnet och att jag därmed kom igång, och är i fas med, nya 69-daysutmaningen.

Idén är nämligen att en skriver ner trevliga händelser, vardagsguldkanter, uppnådda små (eller stora) mål och andra kul grejer som gör en glad på små lappar, allteftersom de händer, och stoppar ned i burken och sedan går man igenom sina roliga och bra minnen vid årets slut. Som en slags hjälp och påminnelse om allt det värdefulla och sköna som sker i det lilla livet och som tenderar att tas för givet eller kanske förfalla i glömska. Jag tycker det är en lite rar idé och tänkte se om den kan vara något för mig. Om inte annat blev det ju rätt snyggt.

Eders,
leg. pysslare.

Kaffe och en cigarett - Olle Ljungström

berg-och-dal-vana men aldrig några nyårslöften

Så här års frestas en att se sig om över axeln, på året som gått, och samla ihop milstolparna. Så länge en inte förlorar sig i det som varit, fastnar, är det väl helt okej, tänker jag.

Mitt 2014 har bjudit på såväl ups som downs, för mig som för alla andra. Det som gör mig glad, nöjd och också en smula stolt är hur jag väljer att hantera framförallt det som inte är så positivt, eller kul. Jag väljer att inte haka fast i det där. Många år sedan offerkoftan åkte av och slängdes i soporna. Jag formar själv mitt liv. Ansvarar för det.

Januaripromenad

JANUARI
Stillsam månad. Jag kikar igenom bilderna i min dropbox och det är mest bilder på katter, kvällspromenader i snön, lite motionscyklande på gymmet och ljustända ensamfikor. Det fanns annat också, men... det håller jag för mig själv...

Februarikatterna

FEBRUARI
Mera ensamhet men också en resa till Malin i Stockholm och en smarrig musselkväll på Akkurat, långlånga promenader i en av världens finaste städer och ett avslut på Skogskyrkogården.

Marshippa och arabisk dans

MARS
En fin månad med löfte om ännu en vår. Stockholmsresa igen, för Matildas möhippa, med bland annat vinterbadpremiär och kroppkakelunch. Promenader på hemmaplan och årets första altanfikor. Förberedelser för ännu en resa till Saudi. Jag sålde också Gamla Bettan och köpte mig en vuxenbil!

Marskatten Torsten

APRIL
Första halvan av månaden var uppenbarligen mycket jobb och katter, att döma av bilderna jag bläddrar bland. Andra halvan tillbringades med Matilda och Mike i Landet Annorlunda. Det var en alldeles underbar resa, det. Jag fick möjligheten att uppleva nya sidor av Saudi, allt från spännande grottor till miljonstaden Riyadh. Camping i öknen, shopping under cover (bokstavligen) och massor av träning och sol och sköna människor. Gott för både själ och kropp!

Al Houfuf

Scarborough

MAJ
Knappt hann jag hem förrän det var dags att, efter sedvanlig nationellaprovstress, packa och åka till England med ett lass härliga kollegor och trevliga ungdomar. Gryningspatrullens morgonrundor var en av höjdpunkterna! En skön utflykt till Stugan Vid Sjön I De Djupa Skogarna, med fin vän och älsklingssonen. Något jag fortfarande håller för mig själv nådde på något vis en slags avslut och blev kanske början på något helt annat. Eller inte.

Sweden Rock

JUNI
Sweden Rock och gott häng med goda vänner, gamla som nya, och så student och mysigt avslutningshäng med kollegorna och sommarskola och midsommar och lör- eller söndagar på en öländsk strand i västerläge och Fina vännen Malin på besök och förberedelser inför ännu en resa...

4th of July in the Cabin

Kärlek på Öland

Vigseln

Hjältarna Jenny och Kenneth landstiger på Omaha Beach

JULI
... som - efter några inledande dagar med Matilda, Mike och Barbara i stugan, i Byn och på Öland  - gick till Frankrike och Matildas & Mikes bröllop på La Flocellière. Vi körde obarmhärtigt nonstop ner men lät hemvägen ta sin lilla tid och hann med Mont St Michel och Omaha Beach och belgiska musslor och nationaldagsfyrverkerier och Trench of Death och - äntligen - Avsluitsdijk och sedan hem och vila något litet, och sola på Öland igen, innan resa till Oslo. En ljuvlig månad då jag fick hänga massor med mina barn!

Fint söndagshäng med Kristofer och Jenny...

... och Andreas och Johanna

AUGUSTI
Mera Ölandssol (kanske blir 2015 året då jag tar steget fullt ut och hyr mig en stuga där?) och så småningom börja jobba och åka till Borgholm (Öland igen!) på fin och hälsosam kickoff och så möta nya elever och tillbringa en helg hos syrran Malin, med familj, i Värmland.

SEPTEMBER
Jobb och två helger i Falkenberg med Linus och Johanna och lite också med vännen R och i övrigt springträning och ett socialt liv på sparlåga.

Linus och Johanna på Promenaden

OKTOBER
Saudiamerikaner och älsklingsson på besök. Familjeträning på gymmet under svett och skratt och höstmarknad i Åfors och som slutknorr springa min första mil och ännu en tur till Falkenberg och Linus och en musikalisk begivenhet och minibarrunda med vännen R.

NOVEMBER
Några dagars ledighet och vila och så Kandidaten J och fullt ös på jobbet och ett par besök på The Tea Room (konstutställning och irländsk-skotsk musikkväll) och en dubbelrockbåtresa med härliga Netti och en trivsam middag med sköna vänner och så träningen, då.

Mildväderspromenad

DECEMBER
Förväntningar och besviken julmiddag (jobbet) och jobbstress och trötthet och ändå mycket trivsamheter och glöggkväll härhemma och träning och pynt och pyssel och lite festligheter och besök och loppisrunda av och med vännen R och hemlighetsmakeri och paketprassel och äntligen ledighet och vila och jul med la famiglia och besök av vännen Malin igen.
Samt en oväntad efterfest.

Vackertväderpromenad

Dessutom var 2014 året då vänskap sattes på prov, och i något fall inte höll måttet, och nya vänner kom till. Träningen satte seriös fart och blev en alldeles naturlig och integrerad del av min vardag, lika självklar som morronkaffe, jobb och tandborstning. Vågen lämnade inte sin undantagsplats i garderoben en enda gång. Men jeans fick gällivarehäng och kjolar ramlade av. Och jag sprang en mil. Flera gånger! Jag var också ganska ensam, mellan varven, på ett sätt som inte alltid känts helt självvalt och bekvämt men jag förlikar mig också med den känslan eftersom jag inte ser några egentliga alternativ. Träffar jag någon som jag finner attraktiv och intressant är det inte ömsesidigt. Och då får det väl vara så. Tänker jag.

Några nyårslöften avger jag inte. Det gör jag aldrig. Men givetvis har jag en plan. En långsiktig. Jag följer den redan och avser att fortsätta på min inslagna väg. Inte omöjligt att planerna behöver justeras längs vägen, men det tar jag då.

GOTT NYTT ÅR! Nu kör vi!

Don't Look Back In Anger - Oasis