söndag 18 september 2016

sköna söndag


När jag vinkat av The Rodeys, med Sigrun vinkandes från baksätet, kör jag lite snabbt hemmafix, tar ett varv med dammsugaren, slänger in en tvätt med träningskläder och vips är hemmet som nytt och jag behöver inte tänka på hushållstråkigheter på ett bra tag. Ute är det en underbar septembersöndag och jag tar en av mina längre rundor där jag till största delen kan undvika att träffa andra tvåbeningar. Jag tycker om att gå i mina egna tankar och lyssna på trädsus eller, som idag, min spännande bok Ödemark (av Yrsa Sigurðardóttir). Jag vet inte riktigt varför jag hamnat i ett sådant krimflow, på sistone. Att det mesta är skrivet av islänningar och utspelar sig på Island, är ju mycket enklare att fatta. Men det är skönt att koppla av med lite spänning. Särskilt när en är ute och går i skogen, själv. För att döva mitt prettosamvete har jag också börjat läsa Crister Enanders Slagregnens år. Lugnt och fint läser jag den. Ett litet tänkvärt stycke i taget. Om kvällen. Eller morgonen. Morgonen är bäst. Så kan jag fundera lite på det medan jag gör mig färdig. Vid den där tiden på dagen då hjärnan är utvilad och klar.





Igår passade jag på, medan Matilda var på gymmet, och provsprang på motionsspåret. Sjukgymnasten sa häromdagen att jag fick testa. Gå snabbt i 20 minuter. Springa två (om det kändes bra). Gå fem. Springa två. Sluta. Det kändes mer än bra så... jag drog ihop fem kilometer med mestadels powerwalk men också fem "spring". Lite längre än två minuter, vardera... Inget ont alls. Eufori. Jo, faktiskt. När jag inte kunna springa på två månader inser jag hur viktigt det är för mig. Billigare än terapi och så vansinnigt mycket bättre. Nu gäller två saker; dels att hålla tillbaka och sakta bygga upp löpningen så jag inte drabbas av något elakt bakslag och dels att samtidigt komma igång så att jag kan fortsätta mot drömmen att springa långa distanser. Sjukgymnasten frågade om löpningen var viktig träning för mig ("Ja! Ja! Ja!") och om det skulle kännas fint att åtminstone kunna springa fem kilometer och jag ljög henne rakt upp i ansiktet och sa "ja" samtidigt som jag tänkte att "fem kilometer... haha... det är ju bara uppvärmningen, jag ska springa långt och länge - och det snart".
Nöjd, osminkad
efterspring-selfie.

Men just nu känner jag mig lätt i hela huvudet vid blotta tanken på att det inte längre sitter en rödglödgad sjutumsspik uppsparkad rakt in under min högra knäskål. Distanserna kommer, tids nog. Oh, yeah. They will.

Så... om några timmar, efter att jag hängt en tvätt till, druckit te och ätit macka och sett minst tre avsnitt till, av Gilmore Girls, så lägger jag den här sköna söndagen till handlingarna och är laddad för en ny jobbvecka. Ganska så, i alla fall.


2 kommentarer:

Cuby sa...

Du håller verkligen igång med allt! Jag hinner inte ens femtedel av vad du gör. Eller orkar inte rättare sagt.

magda sa...

Jag? Men... vem av oss två är det som cyklar till fester, repar med band, uppträder med band, är på kräftskivor, är ute och skådar fåglar hela dagar, vandrar på en myr, spelar vinyler, kollar ishockey, etc ,etc?

;)