onsdag 9 november 2016

katt bortskänkes alt. sniper sökes

Lilla Spöket har ju alltid varit väldigt knepig. Tre år har hon bott här nu. Och fortfarande är hon fullständigt dödsförskräckt för precis allting, men mest för människor (jag har dock sett henne hoppa högt av rädsla när småfåglar flugit upp för nära, i trädgården...). Att få in henne om kvällarna kräver mycken list och tålamod och nu när det är skitkallt ute kan jag inte ha dörren öppen i en kvart, för att hon ska ta mod till sig och komma in, så när hon väl kommer in får hon husarrest ett slag. Som t ex från igår morse (nej, jag fick inte in henne i förrgår kväll) tills idag på morgonen. Som tack för rikligt med mat, värme, mjuk soffa och trygghet låter hon så här - fast vanligen ännu högre och mer desperat...


... vilket får mig att genast vilja hiva ut henne (ja, det är nog ganska mycket siames i henne, att döma av vrålen). Grejen är bara att när hon är ute låter hon precis lika mycket och antagligen tror grannarna att jag är en elak djurplågare som låter henne frysa och svälta. Det har blivit klart värre sedan bruschan Torsten försvann härförleden, han som ju blivit så tam och gosig. Hon saknar väl honom och i sitt "tillbakestående" tillstånd (för att säga som norrmännen) har hon ju tappat det enda som var en trygg punkt i livet. Han som ofta gick ut och hämtade in henne när hon sjåpade sig för mycket.

Hur eller hur är hon inte en lycklig katt alls - och verkar aldrig ha varit - och jag borde kanske göra mig av med henne. Om jag bara kunde fånga in henne...


2 kommentarer:

ming wan lee sa...

jag har också en otrygg katt som låter mycket, tidvis. Han får gå ute om nätterna och kommer sedan in på morgonen och sover utslagen på sin plats vid brasan. På så vis har jag koll och får krama om honom ibland, om han inte har haft det alldeles för tufft med räven eller grannkatten nattetid, för då måste silkeshandskarna på eller så åker han ut igen, det är lugnast för alla... Katter är knepiga varelser, inte alls som hundar, och det är väl det som är finessen. Jag skulle inte stå ut med en svansande jasägare en längre stund utan tycker det är bra med ett djur som vet vad det vill. Så länge man lyckas knepa ut vad det är förstås... ett skadat djur är ett skadat djur och ibland är det bäst att ta ansvar för dess framtid, ibland kan det humanaste vara genom att ta det av daga. Svåra beslut. Kram!

magda sa...

Den här lilla sitter oftast och trycker under soffan om jag befinner mig på samma våning... röra henne är inte att tänka på. Och hon har ett knepigt beteende på många vis. Min kattkännarvän E säger att det är som att hon har autism... Knycklig och knasväxt, därtill.

Svårt, svårt... :(