onsdag 30 maj 2018

wherever i lay my hat

Fiskafänge i poolen.
Nu är jag här. Hemma. Jag tycker redan om det! Även om det känns konstigt, och lite väl tyst, att inte bo i kollektiv längre så känner jag att det här är bra. Ett eget hem, igen. Jag och katten, bara. Jag har redan fått ganska bra ordning på saker och ting och till helgen ska jag ta mig något glas vin och hänga tavlor. Det är trivsamt göra.

Och jag träffar la famiglia en hel del. Jag var där och hämtade Sixten i söndags och vi hängde lite på gräsmattan och Mike bjöd på morsdagspicknick med goda smörgåsar och alkoholfritt bubbel (en preggo och en chaufför),  igår var jag där och monterade ner min kökslampa och körde lite skräp till sopstationen, vi åt middag tillsammans och jag och Sigge hängde i soffan en stund och idag var jag med på sommarpicknicken på förskolan. På tisdag käkar vi middag här och Sigrun sover över till onsdag. Så, det är ju ingen risk att vi tappar bort varandra.

Jobbet är inte längre så kaotiskt. Det mesta är bedömt och sammanställt och jag har satt betyg i de flesta av mina kurser. Sedan återstår ju en del betygssamtal innan jag spikar dem, förstås. Men det pågår, det också. Jag ser en ljusning, helt enkelt. Överlever ännu ett läsår. I morgon ska jag och en kollega, med ett litet hus ute vid havet, åka ut dit, sätta oss med varstitt glas rosé, em god sallad och dra uppriktlinjer för ett intressant projekt som vi hoppas få gehör för. Ja, inte på arbetstid, givetvis, utan frampå seneftermiddagen. Känner jag henne rätt - och det gör jag - så blir det nog goda samtal om annat också. Som livet, till exempel.

Inga kommentarer: