söndag 13 september 2015

tankar om havet vid havet och långt därifrån



När jag springer där vid havet föds så många tankar. Känslor bubblar upp till ytan. Saknad. Längtan. Sådant jag i efterhand grunnar på och försöker reda ut. Ska jag verkligen stanna här i Byn så länge till? Tänk om jag fick ett jobb närmare havet (det Riktiga, alltså... det åt väster)? Skulle jag ta språnget? Sälja huset och dra upp rötterna, som ändå hunnit en bit ner på djupet, och plantera om mig? Jag vet inte. Väl hemma igen känns det ganska hypotetiskt, men jag har bott här i ganska exakt nio år nu och det är en väldigt lång tid. I min värld.



Jag tänker på vad jag skulle sakna om jag lämnar den här trakten och om det skulle vara värt det? Jag gillar ju verkligen både min arbetsplats och mitt jobb men... det finns fler skolor och andra arbetskamrater. Skogen? Nja, det finns ju definitivt andra skogar... Vännerna? Givetvis, men... dem jag verkligen umgås med här är lätt räknade. Och vänskapen skulle ju förbli. Jag ser mig själv i ett annat hus, kanske ett lite mindre, med havet så nära att jag kan höra bruset av det. Det är dock enbart en dröm. En fantasi. Lika gärna kunde jag bo i en bokskog och ta bilen ner till havet. Jag vet inte... jag längtar helt enkelt någon annanstans. Och jag gör det rätt ofta.

Eller... så känner jag mig bara ensam. Men jag kanske hellre är ensam någon annanstans...

"Ensam" är ju också ett relativt ord. Jag har en skön familj och jag har fina vänner. Det är ovärderligt. Men jag har också sociala behov. Och jag är så jeffla trött på att oftast vara den som ordnar, fixar, bjuder in om det överhuvudtaget ska hända något. Det finns undantag, det finns det, men... de är få. Troligen skulle det vara precis likadant någon annanstans. Det fattar jag. Men... alltid detta "men"...

Det är sådant havet gör med mig. Väcker en saknad, en längtan och tankar på något annat. Kanske är det bara rastlöshet? Eller... kanske en önskan om ett annat slags liv?


Det är tidig eftermiddag. När en har en bebis i huset blir det ganska tidiga morgnar, även om jag vaknade alldeles av mig själv. När klockan var tolv hade vi ätit frukost, långpromenerat, städat huset och varit på affären och handlat. Nu sovs det middag. Bara jag som är vaken. Jag tror jag ska göra Sixten sällskap...



2 kommentarer:

Cuby sa...

Jag tänker ofta att skogen kväver mig, att jag skulle pröva havet, men jag vet att jag alltid skulle längta tillbaka till skogen så småningom. Kram.

magda sa...

Jag m å s t e inte bo precis vid havet (läs: det har jag inte råd med) men... jag vill bo så nära att jag kan svänga ner dit på en liten kvart.

Skog är också fint, men på ett annat vis. Skogen i nordvärmland, t ex, med höga höjder en kan ta sig upp på och se långt ut, långt bort...