Jag känner mig lite smårisig. Absolut inte sjuk, men lite matt i lacken och småsnuvig. Ingen träning idag, alltså. I stället stoppade jag ner en rättningsbunt i ryggsäcken och gick hem, efter arbetsdagens slut. Jag sitter i soffan, låter teven stå på lite i bakgrunden och rättar med raggsockarna på. Bara diagnoser och det går kvickt.Det blev ju väldigt jämnt mellan blocken i valet. Och SD gick framåt om än inte så mycket jag befarat, på riksplanet. I kommunerna var de dock starka, särskilt här i Skåne. Här i Ystad var det bara sossarna som fick fler röster till riksdagen och i kommunvalet landade de på tredje plats, efter (S) och (M). Fifan, så trist. Jäveltrist, till och med. Däremot är jag inte rädd. Jag har inte ångest. Jag är inte skräckslagen. Enligt somliga i mitt facebookflöde borde jag vara det. Jag borde ligga i fosterställning och gråta och tycka att stora delar av Skåne nu är No-Go-zoner. Det gör jag inte. Men jag önskar hett och innerligt att det ska gå att få en del av SD-väljarna att tänka om genom sansad debatt. Att det inte funkar att kalla dem alla för rasister och nazister torde nu framstå som glasklart. Det är helt kontraproduktivt och i början försökte jag framföra detta men det togs inte så väl upp och sedan blev jag, och andra som tänkte ungefär likadant, helt överröstade. Att jag vill vänster är ju ingen hemlighet, men jag förstår verkligen inte hur det kunde bli så att alla som vågar ifrågasätta metoden, när målen är gemensamma, blir misstänkliggjorda. Debattklimatet snävas in. Åsiktskorridoren finns. Tyvärr.
Nå. Röster återstår att räkna. En regeringsbildning blir knepig. Jag har prov att rätta. I morgon är det tisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar