torsdag 3 september 2015

värde

Ett litet barn på en strand, uppsköljt av vågorna. Jag har sett bilden, trots att jag försökte undvika det. Jag behöver liksom inte se bilder av den kalibern för att greppa vad som händer. Min fantasi fungerar alldeles utmärkt, tack. Det skär i mig när jag tänker på barnet, på föräldrarna - och på alla andra som överlever eller dör på flykt undan krigets fasor.

Vem sa att vi alla är lika mycket värda? Vem sa att livet någonsin är rättvist? Vem kan påstå att det skulle finnas en högre makt, någon som kallas Gud och ska föreställas vara allsmäktig, som bryr sig det allra minsta? Bah, säger jag bara. BAH!

I det lilla livet, här i Byn, skiner solen från blå himmel och jag känner att det snart är dags att dra igång värmen i huset. Än står träden gröna och lummiga men det är bara en tidsfråga innan de börjar skifta färg och gräsmattan frostnyps. Om kvällarna ser vi Vikings - och gullar med Sigrun -  och igår kväll åt vi tårta också. Matilda fyllde 33! På jobbet har vi, jag och kollegan Mie, dragit igång en friskvårdsutmaning (som om vi inte hade tillräckligt att göra ändå...). På hundra dagar ska en träna/motionera motsvarande 300 km. Lite som Jennys och Kristofers 69 Days som jag är med i för...femte (?) gången, men inte samma snygga, strikta upplägg och inga insatser eller avdrag för alkoholintag. När utmaningen är klar (11 dec) ska vi göra något kul ihop!

Mera på jobbet: en bautagrupp (TRETTIOSJU elever i en grupp) har äntligen delats. Fördel: eleverna. Själv fick jag, för resten av terminen, se min tidiga fredag gå upp i rök (men min stress minskar, så det känns ändå lugnt) och eftersom jag då hamnat på fel sida av ramtiden så blir det att sluta lite tidigare några dagar i veckan - eller ta en seriös sovmorgon. Jag tror jag väljer att gå hem tidigare. Just idag går det inte, eftersom jag har lektioner hela vägen, men jag har ändå packat gymväskan för ett fetingpass. Under ett antal dagar har jag inte tränat (sist var nog i... hm... fredags?) eftersom jag prioriterat fina långpromenader med Johanna och mystid med Sigrun, Linus och de andra. Men nu får det vara nock!



1 kommentar:

ming wan lee sa...

människovärdet ja, tänk att allt måste mätas i pengar. En blir verkligen ledsen och matt och fullständigt oklok på att folk inte nänns tänka på annat. Vi måste börja fokusera på andra värden, som vart tiden tar vägen, och kärleken. Jag har sedan en tid börjat fundera på vem som tjänar på att vi lägger ut katastrofbilder på nätet... inte är de de som verkligen bryr sig. Tag hand om dig och fortsätt sprida glädje, i den mån du orkar såklart. Kram!