onsdag 10 september 2014

om drömmar och pelargontanter

Mannen i mitt liv.
I natt jag drömde... något udda. Onsdagsmorgon innebär lite extratidig uppstigning för att kunna starta dagen på ett svårslaget sätt: simma långt och länge och så termoskaffe och medhavd powerfrulle på det, innan jobbet. Men mitt undermedvetna köper inte riktigt det där kliva-upp-i-ottankonceptet. Antar jag. Drömmen jag hade handlade i alla fall om att jag skulle köra till simhallen och plötsligt låg den i Nordvärmland, i storskog högt uppe på ett berg. Berget var så brant att bilen inte orkade upp, så jag fick dra den upp. Och just när jag lyckats släpa den på plats fann jag att baddräkten inte var med. Bara att köra hem igen. Genom en skogsbrand som blev allt kraftigare ju längre ner i dalgången jag kom. Till slut körde jag genom ett fullständigt inferno och var rädd att däcken skulle smälta... Sedan vaknade jag. Kolmörkt ute. Lättad att det var minst ett par timmar kvar att sova innan upp-skuttar-dags. 

Efter första ringningen lekte jag (igen!) med tanken att känna efter om jag inte kanske var lite trött och matt, men vid andra gav jag mig själv en knuff och kom faktiskt upp. Och simningen är så skön. Jag kommer ganska snabbt in i ett flyt (pun intended!) och sedan kajkar jag bara på med ett öga på klockan. Njuter av att nästan vara viktlös, av skvalmusiken (men för tjyvingen... en avsiktlig ordvits igen!) och av de tända ljusen. Av vattnets skvalp. Ja, till och med av klorlukten. Jag gillar helt enkelt att simma. Och inte är det någon som dyker på en och käckt hojtar att "men va' KUL att du börjat simma... vad har du för mål? Ska du inte vara med i BLABLABLANÅGOTLOPP?" sådär som genast händer när en del får höra att jag börjat springa och då genast försöker värva en till tjejmilar och blodomlopp och vårrus och göteborgsvarv och midnattslopp och fan och hans mormor. Nej, simningen är mer prestigelös och njutbar. Därmed inte sagt att den inte också skulle vara skön träning. För det är den. Åtminstone när inte bassängen plötsligt fylls av damer som i sakta mak simmar tre i bredd och snackar pelargoner och vilken sorts knäckebröd de brukar äta till frukost... Lattemammornas mammor..?

Kvällen är middag med ett par vänner och en liten tös. Vegowraps och småprat. Äppelpaj och tända ljus. Samtal om allt möjligt. Katter som tassar omkring lite avvaktande. Vilken konstig liten människa. Den får en nog vara lite på sin vakt emot.

Nu är disken diskad och jag är sömnig. Missarna har gått sina kvällsrundor och det är dags att släcka ner huset. En skön natts sömn väntar. I morgon ska jag göra min medborgerliga plikt och lägga min röst på dem jag vill ska förvalta mitt förtroende de närmaste fyra åren.


4 kommentarer:

Terttu Brunzell sa...

Du får det verkligen att låta lockande med träning, simning och allt! Tack!

magda sa...

Tack, Terttu! Det ÄR ju himla skönt! Och lite kul. Och bra för mig - och säkert för många andra också. Men jag vill inte vara tjatig. Säg till mig om jag blir tjatig!? ;)

ming wan lee sa...

vilket sammanträffande, att jag och en god kollega talade om nästa samma sak, nämligen glädjen i att träna utan tävlingsmoment (förutom med sig själv) och glädjen i att behålla vissa saker hemliga - möjligen beroende på oviljan att utsätta sig för granskning. Tävling är töntigt ;)
Simning is da shit!

magda sa...

Jaaa, ming! Sant! :D