söndag 18 oktober 2015

sweet child o' mine

Fredag. Tågar mot Köpenhamn och lilla familjen där. Så bekvämt att bara gå de få hundra metrarna ner till stationen, sätta mig på tåget och sedan kliva av och bli mött av Matilda, Mike och Sigrun! Vi åker hem till Martensens Allé och småpratar lite innan M&M går ner till en krog för att äta middag och jag lägger Sigrun att sova. Hon somnar som en liten guss ängel och jag sitter i soffan och jobbar (läser klart We Were Liars, som en av mina elevgrupper jobbar med), dricker ett glas rött och småäter, tills de kommer hem igen.


Lördag. Vaknar hyfsat tidigt och funderar på om det inte ska bli ljust? Det blir det inte. Molnen hänger tunga över stan och släpper inte igenom mycket ljus. Jag drar på mig springstassen och finner mig ute på lätta steg innan klockan är åtta. Det duggregnar inte och ändå är jag våt i håret innan jag hinner fram till parken, men det är också milt och skönt att springa. Jag ångrar inte att jag lämnade jackan hemma. Danskarna är flitiga löpare och jag möter en del, springer om några och blir omsprungen av andra. I Köpenhamn hälsar man inte på varandra när man springer. Eftersom parken gränsar till zoo siktar jag plötsligt ett par frusna (?) elefanter i morgondiset, och lite senare pelikaner, flamingos och en flock ibisar som lyser som röda neonsignaler i det gråa.



Frukosten smakar extra gott efter rundan och lite senare beger vi oss ut på stan för att hitta en vinterkappa till Matilda. Efter avslutad mission åker vi hem igen och äter ljuvligt god rödbetssoppa till lunch. När Sigrun lekt på golvet en liten stund, och ätit, stoppar vi ner henne i vagnen och medan föräldrarna går på bio tar hon och jag en fetingpromenad i parken där jag sprang om morgonen, och vidare i nästa park - Søndermarken. Vi småpratar om lite av varje och kollar in en bil vi skulle vilja provköra.

Tesla...



Sedan går vi hem och dricker kaffe. Ja, alltså... jag dricker kaffe och Sigge myser mest. Vi läser en vacker, och lite sorglig, saga och diskuterar den en stund.


Sigrun blir jättehungrig och får bröstmjölk i flaska eftersom föräldrarna blir lite sena. Premiär på det, men det funkar fint! Kvällsmaten äter vi alla gemensamt på en liten thairestaurang, medan Siggeliten sover i min famn, den ljuvliga lilla skatten. Väl hemkomna orkar vi kolla på ett avsnitt av Sherlock Holmes innan vi slocknar alla fyra.

Söndag. Ingen löpning utan lite extra sovmorgon och kaffe i soffan och sedan smarrig långfrukost och mer kaffe i soffan till sista avsnittet av Mr. Robot - det vi inte hann se klart i somras. Kaffe och mera soffhäng med Sherlock Holmes och popcorn och mycket bebisgos. Jag tar en snabbdusch och lämnar lilla familjen och sätter fart mot stationen och tåget hem. Tänker på hur inget ont någonsin ska få hända detta lilla nya liv - och på hur fåfäng den tanken egentligen är. Blir lite rädd.

Søndermarken

1 kommentar:

ming wan lee sa...

tack för en smått surrealistisk och väldigt existentiell morgonbetraktelse! Livet är inte förutsägbart, som väl är :)