söndag 26 oktober 2014

i västerled


Ännu en helg som lyfter min själ. Fredagskvällen var en ganska utmattad historia men det var av godo eftersom jag kom mig i säng tidigt och vaknade före åtta om lördagsmorgonen. Utsövd. Drack kaffe och pysslade lite innan jag sedan sprang en mil. Min första på fem år! Hem och duscha och hiva in sovsäck med mera i bilen och så köra västerut i en regnvåt, glödande höst. Det är verkligen som att färgerna blir mer intensiva i det gråfuktiga diset. Vackert!




I slutet av trippen väntade min älsklingsson med kaffe och kramar och tips om en nyöppnad nepalesisk-indisk restaurang, Prashad, där jag och min gode vän R kunde äta gott. Och ja, det var ruskigt gott. Inte minst naan med kokos, cashewnötter och russin. Lite som mandelmassefyllning! To die for!



Vi hann gå en sväng till Syrran och brorsan också, innan det var dags för Magnus Carlsson på Stålboms. Där satt det några andra vänner till R och vi slog oss ihop med dem och det blev ganska glammigt och roligt och dessutom med ett filosofiskt djup - om än kanske inte särskilt stringent.



Stålboms var det trångt och varmt och precis hur trivsamt som helst! 100 pers = fullspikat. Magnus Carlsson bjöd på en magisk mix av covers och Weeping Willowsmaterial och det var stämning och berörande och ibland lite allsång och efteråt ville jag egentligen bara suttit ett par timmar på en parkbänk och... landat. Men vi tog en promenad, istället, och precis som om jag inte varit bortflyttad från stan i mer än åtta år så gick benen liksom av sig själva till Harrys för den där sista, obligatoriska ölen. Alldeles för slamrigt och högljutt så vi gick ut i "rökrutan" istället och där träffade jag ett par gamla vänner till Matilda och minsann om inte älsklingssonen dök upp med en av sina kompisar, också. Men R skulle ju till Prag idag och jag skulle vara körbar för färden i österled, så vi sa hejdå och sedan strosade jag mig sakta upp för backen, hem till sonens bostad. Paraplyet som jag släpat på hela kvällen lyckades jag glömma på Harrys. Tur det inte var mitt.



Så jeffla lantis har jag alltså blivit att jag nästan glömt hur det är att kunna vara ute en hel kväll - en helkväll - och gå från ställe till ställe och träffa nytt och gammalt folk och lyssna på musik och samtala och skoja och så småningom avrunda och gå hem glad och mätt av sina upplevelser.



Sonen kom hem betydligt senare än mamman och behövde följaktligen också sova längre in på dagen, så jag körde ner till Ringsegårds strand och tog mig en lång promenad i tokblåsten. Aldrig att jag känner mig ensam där. Jag föredrar att gå själv, oftast. Ju styggare väder ju njutbarare!



Söder om staden är stranden mer oregisserad. Okammad. Vattnet hade under natten gått högt upp mot dynerna och stranden var full av tångdrivor och snäckor. Rännilar från de lite sanka markerna bildar bäckar som måste korsas och naturligtvis blev jag våt upp till knäna. Det är sådant en får räkna med.



Här och var gjorde jag små avstickare från vattenbrynet och fann kanske en liten spång som någon lagt ut. Efter att ha följt stranden i sin längd, med vinden i ryggen, vände jag tillbaka och motvinden fick mig nästan att tappa andan. Underbart!


Jag körde en liten omväg tillbaka in till stan och gav mig själv en liten minnesrunda. Tog några bilder. Inser att även om jag nog aldrig flyttar tillbaka till just den staden så kan jag nog inte bo i skogen resten av mitt liv, heller. Jag behöver friskt blås ut mot en horisont. Det behöver jag...




7 kommentarer:

Terttu Brunzell sa...

Det är nåt visst med barndomsmiljöer och utflykter till något hav emellanåt, det är absolut nödvändigt

magda sa...

Ja! Verkligen! Och inget hav är som "mitt"... ;)

Cuby sa...

Fina bilder!

magda sa...

TACK!
När det kommer från dig, Cuby, blir jag extra glad, även om motiven är tacksamma. Det var just sådär fint, ju!

ming wan lee sa...

verkligen vackra bilder! och ja, världen gör sig sannerligen i regndis, åtminstone på bild :)

magda sa...

Jag hör till de där som gillar regn även ute i det fria - givet att jag har bra kläder! ;)

ming wan lee sa...

jag är närmast omåttligt förtjust i regn, dock är en tämligen ensam om att tycka det. Kanhända jag inte fick leka tillräckligt i vattenpussarna som barn ;)