söndag 7 januari 2018

nä, nu...

Jag bestämde mig i morse för att nu får det vara nog. Visst, jag snorar och hostar fortfarande men en enda sjukdag till och jag sjunker alltför långt ner i depressionsträsket, känns det som. Så jag betalade en räkning, gjorde en sammanställning av arbete på mitt hus så att jag är klar för deklarationen och drog på mig sköna promenadkläder (vinterlöpartights m m). Det blev en timmes promenad runt trakten och vädret var illande vackert. Klara, skarpa färger och skön luft att andas. Förr brukade jag säga "krispigt" men det har blivit ett så utslitet ord att jag tröttnat på att använda det. Hur eller hur var promenaden som den bästa medicinen. Lite frusen men glad när jag kom tillbaka in i värmen igen.

Om en stund ska jag laga middag till kollektivet och sedan är det dags att plocka ihop grejer och kläder till jobbet. I morgon är det dags att krypa ner i saltgruvan, igen. Håhåjaja.


4 kommentarer:

Cuby sa...

Idag var det verkligen underbart ute i naturen!

magda sa...

Jaaa!

ANNA sa...

Gott!

För även om man inte alltid vil springa, anstränga sig eller "jobba" när man mår lite sisådär så är det skönt att komma ut och andas.

magda sa...

SÅ sant, Anna! För mig var det som rena medicinen! Både kropp och själ behövde det! :)