utmaning

I morgon ska jag göra något jag har väldigt svårt för. Två dagar i veckan börjar min arbetsplatsförlagda arbetstid kvart i tio. Men jag är alltid där vid halvåtta - kvart i åtta, i alla fall. Jag har alltid så mycket att göra och jag har sagt till mig själv, så ofta att jag numera tror på det, att jag gillar fasta rutiner som att komma till jobbet vid samma tid varje dag. Men i morgon har jag och en kollega lovat varandra att inte dyka in på jobbet före nio. Det innebär att jag kan sova till sju, göra mig klar i synnerlig lugn och ro och ändå hinna in till senast klockan nio.

Bakgrunden är att jag märkt att jag börjat lägga allt mer tid på min arbetsplats. En vanlig vecka lägger jag ungefär sex av mina tio förtroendearbetstidstimmar på min arbetsplats - BARA FÖR ATT HINNA ALLT DET VI FÖRVÄNTAS HINNA MED INOM RAMEN FÖR VÅRT DAGLIGA UPPDRAG. Och jag är rutinerad, snabb och har koll, vilket säger en hel del om arbetsbördan. Det finns alltså väldigt lite utrymme kvar för att själv kompetensutveckla sig och utvecklas i sin profession, för reflektion, för bollande av tankar och idéer kring undervisningen, för att hålla sig à jour med forskning, för spontana elev- och vårdnadshavarkontakter etc.

Och som en tyst protest av något luddigt slag (ingen kommer ju att märka något och jag får givetvis hitta annat utrymme för att fixa allt, t ex genom att ta hem jobb över helgen...) tänker jag i morgon inte alls vara en av de första på plats, småprata med morgontidiga elever och kollegor, fixa kaffe och vara allmänt tillgänglig för vemhelst som kan tänkas behöva fråga om något, vilja diskutera en elev eller be mig läsa något elevarbete och ge mitt utlåtande kring bedömning, prata om något privat,  osv. Nej, jag tänker glida in utsövd och stjärnögd (I wish...), fixa mig en stor mugg te och sedan köra dagens enda lektion, och så - med hörlurar på - sköta mitt eget. För det är väl så man måste göra för att överleva?

Spännande, va'?

You're Lost Little Girl - The Doors