familjärt

Familj. Det är en viktig sak för mig. Först och främst barnen, förstås. Så är det bara. Och Mannen (fast ändå inte i någon hierarkiskt uppbyggd rangordning utan mer samexisterande, sida vid sida). Givetvis. Han betyder lika mycket som barnen, men på ett annat vis. Mannen och vart och ett av mina fyra barn har alla sina egna rum i mitt hjärta.

Sedan blir det lite snårigare. Eller kanske egentligen enklare? Som min familj räknar jag i övrigt dels sådana jag delar någon form av biologiska släktband med och/eller ett gemensamt intresse att mötas och trivas tillsammans. Det inkluderar alltså mina godaste vänner. De är liksom en del av min utökade familj, de också. "Familj" handlar helt enkelt inte om blodsband, utan om kärlek. Denna familj samsas i mitt hjärtas kök och vardagsrum.

Den här veckan har inneburit en svindlande och underbar utökning av min familj; efter trettiotvå års tappad kontakt har vi funnit varandra, jag och min käraste kusin Anna. Ära vare Buddha för Facebook! Det är för knöligt att gå in på hur och varför and all that jazz, men det handlar om tunga saker. Saker vi delar hon och jag och som vi säkert kommer att samtala om när vi möts. Men... det viktigaste är nuet. Därom är vi helt eniga. Just nu mejlar vi varandra via Facebook. Lite varligt. Vi pratar om detta Nu, samtidigt som vi väver in ett Då emellanåt. Snart kommer vi att mötas. Samtala ansikte mot ansikte. Vi gör oss inga illusioner. Det är inte de över snygga killar fnissande tonåringarna Anna och Magda som kommer att ta vid där det hela slutade så abrupt. Det är två vuxna kvinnor med två gånger trettiotvå års liv bakom sig. Stora ryggsäckar med erfarenheter. Och ändå... jag tror vi kommer att kunna bygga upp en riktigt fin vänskap. Utifrån... nuet. Men vem vet... Kanske kommer vi att lyssna på Slade och skråla med?

Solen skiner därute. Morronkaffet smakar fint. Dags att ta tag i dagen, kanske.


Björkeryd 25 april, 2010.