om kärleks början

Egentligen hade jag mer eller mindre bestämt mig för att skippa det där med män och kärlek. Det verkade som att jag visserligen pussade på en och annan groda men aldrig skulle hitta en prins i alla fall. Inte så att jag tappat tron på kärleken - sällan! - men det verkade kräva mer än det gav.

Efter viss marknadsföring från en av mina systrar, och ett samtal med en klok väninna som då också var min nästan-granne, bestämde jag mig för att - mer som ett socialt experiment (ja, mina försvarsmekanismer är det inget fel på... hmmm...) - registrera mig på en kontaktsida på nätet. Jag tänkte bara ge det en månad och valde noggrant ut en sajt som kändes seriös. För att i möjligaste mån skrämma iväg alla prinsfejkande grodor (ja, det är klart att jag hade fördomar om kontaktsajter och deras medlemmar...) satte jag sedan ihop en beskrivning av mig själv och en slags kravspecifikation som inte gick av för hackor.

Det tog bara någon vecka så var det en bleking från Skåne, med fina blå ögon, som skrev till mig (det var flera som skrev men de straffade ut sig själva i en grisblink...). Något hos honom fångade mitt intresse direkt. Kanske var det själva tonen i hur han skrev om sig själv? Det raka, enkla, öppna? Vi utväxlade en del tankar under några veckor. Berättade om oss själva, frågade om saker vi var nyfikna på och beskrev vår vardag. Lugnt och sansat. Varsamt.

Jag var tveksam till att lämna ut mitt telefonnummer men det fanns något ärligt och rättframt hos denne man. Något som fick mig att känna tillit. Och att prata i telefon lyfte vår bekantskap till en helt ny nivå. Men fortfarande utan stress. Inga intimiteter. Bara trevliga samtal om saker som ligger oss nära.

Min tid på kontaktsajten var på väg att rinna ut. Jag hade ingen lust att hänga kvar, och än mindre att betala för det. Så vi mejlade i stället. Ringde. Skickade sms. MMS. Och vi började tala om att träffas. Inte så enkelt ordnat när det låg 60 mil emellan oss, fast han brukar ibland åka upp till Stockholmstrakten i sitt arbete och vi bestämde att försöka ses vid ett sådant tillfälle.

Men vi var bägge lite otåliga. Vi ville inte vänta. Allt kändes så bra och vi ville givetvis se om det bara var små aningar av ännu oinfriad förväntan eller om det fanns ett annat djup i den där känslan. Jag frågade om han skulle vilja komma upp i mellandagarna och gå med mig på Debaser och kolla Abramis Brama. Skulle det kännas okej när vi väl träffades kanske han kunde stanna kvar över nyår?

Och... som man brukar säga; på den vägen är det. Mitt i livet fick jag möta kärleken. Det kändes helt rätt från allra första början och för varje dag som går fördjupas den känslan och förvandlas till visshet; han är mannen jag vill tillbringa resten av mitt liv med.