Jag har fyra barn. De är vuxna nu. I alla bemärkelser.
Ändå är de ju mina älskade... barn. Jag längtar efter dem, bryr mig om dem och blir ledsen och bekymrad om de inte har det bra.
Vad som är "bra" kan ju förstås handla om många olika saker, men det jag lägger in i det hela handlar om att jag vill att de ska må bra och känna sig som hela och glada människor. Att de ska känna stråk av lycka i sina liv. När de mår dåligt eller är olyckliga blir jag det också. Fast jag försöker att inte visa det alltför tydligt eftersom även vuxna barn har en tendens att skydda sina föräldrar och kanske skulle de dra sig för att anförtro sig (om de skulle ha behov av det och känner att jag är rätt person att göra det till) om de skulle bli rädda att förorsaka mig bekymmer. De är inte dumma. Klart de fattar. Men hittills har den sköra balansen ändå kunnat upprätthållas.
Just när jag skulle somna igår sa jag till Mannen att jag nu verkligen kunde känna mig lugn och tillfreds ett tag. Ett telefonsamtal från en av döttrarna fick den sista kuggen i maskineriet att hugga tag och därmed få allt att börja rulla mjukt och friktionsfritt. Hon har - efter en väldigt tuff vinter och vår som arbetssökande - kommit in på en kurs som mer eller mindre garanterar henne just ett sådant arbete hon önskar sig! De andra har heltidsarbeten där de trivs bra och tjänar okej eller studerar - och klarar det med den äran (och hårt arbete).
Så nu kan mamman luta sig tillbaka igen. *phew*
Emmaboda 22 april. 2010
2 kommentarer:
Ja, nu går det sådär SKUMT bra för alla... hoppas det inte är min tur att få oflyt snart då!
Saknar dig, kramåpuss!
HÄPP! Här ska baske mig bara vara FLYT nu ett tag. T o m Lillmysen har haft lite medgång på sistone - han slapp göra om halkkörningen. Där sparade han 1900 sköna kronor!
Skicka en kommentar