Vi pratade om systerskap häromdagen, min käraste och jag. (Jag minns inte riktigt hur vi kom in på ämnet.) Jag berättade att jag reagerar starkt på det uttrycket.
Systerskap. Jag gillar inte det ordet. Jag gillar inte vad det står för. Och seriöst trodde jag att det var på utdöende. Hos mig framkallar det tankar om exkludering och en sorts reaktionär genuselitism. GLÖM systerskap. Det handlar inte om värme och generositet och inkluderande utan om ett sticksigt vi-och-dom-tänkande som borde verka frånstötande för varje tänkande och kännande människa. Det är nästan - men bara nästan - lika störande som när män tilltalar varandra "broder" så att man som kvinna helt utesluts ur sammanhanget. (Exempel: "rockbroder". Det reducerar ju rockintresserade, och kanske rentav initierade kvinnor till något utanför...)
Det handlar inte om nära vänskapsrelationer med andra kvinnor. Jag har sådana. Jag har till och med ganska många goda kvinnliga vänner varav några känns särskilt tajta. Men något systerskap är det dock inte. Vänskapen bygger inte på det faktum att vi är kvinnor; det är i en del fall den allra minsta gemensamma nämnaren, faktiskt.
Anledningen till att jag kom att tänka på detta just nu var det här, som jag snubblade över när jag kollade i SVT:s tevetablå. Fittcrew. Joråsåatteh.... Och... just som jag ju tänker: "Deras kamp bygger på systerskap, en gemenskap där män inte är välkomna." Huvva.
Inte konstigt att ordet "feminism" som kan vara så positivt laddat får många att ta fram både krucifix, vitlök och äggfläckad nätbrynja.
Systerskap är en chimär. Kvinnor är snåla och missunnsamma skator. Tro inget annat. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar