tisdag 8 april 2014

jag ville jag vore lite sjuk

Längtar efter den här vyn. Efter påsk...
När Aïcha* drar igång och jag börjar uppstigningen mot medvetande funderar jag på varför jag aldrig är sjuk. Jo, visst händer det att jag blir sjuk men det är kanske vart femte år (om inte ännu mer sällan) och då blir jag dödssjuk, så "aldrig" kanske är att överdriva en smula. Men... så gott som aldrig. Och det verkar så mysigt att ha lite feber och vara lite snorig och hosta en smula och känna en lätt huvudvärk. Inget brutalt utan bara sådär så att en är moraliskt berättigad att stanna hemma. Ligga i soffan och se teveserier en inte ens visste fanns, dricka te och småslumra mellan varven. Men nej, det händer uppenbarligen inte mig. Däremot har jag nog drabbats av vårtröttheten från helvetet. Jag trodde helgens myckna sovande skulle göra det lite lättsammare att komma upp på morgonen, men istället finner jag mig snoozande som den värsta tonåring.

När jag väl kommer upp är det dock prima liv igen. Träningsväskan står packad i hallen, några ljus på köksbordet mjukar upp allt grått och vått utanför mitt fönster och kaffet smakar ljuvligt. Nyheter i min radio och en hysteriskt lekande Sixten på golvet. Torsten iakttar mest och Vilma sitter väl som vanligt för sig själv och trycker. Jag kollade runt på nätet lite igår kväll och det är tydligen fullt normalt att en skygg katt tar ett halvår på sig att visa en viss tilltro. Hm. Det är ju inte utan att jag undrar vad hon har för erfarenheter av människor, egentligen. Och snart är det dags för Stora Utedagen, då jag tänker låta dem börja gå ut...

Jag grubblar fortfarande över samma sak som förra veckan och jag behöver processa det lite till innan jag kan bestämma mig för hur jag ska hantera det hela. Det går inte att bara sopa frustration under mattan, hur länge som helst. När jag väl är pro-aktiv brukar det gå ganska bra faktiskt.

Jag läste inte bara kattexpertutlåtanden på nätet igår - jag filade också på en undervisningsidé jag har. Jag vet att jag brukar säga att jag inte jobbar kvällar och helger men det gäller saker som läsa jobbmejl, rätta och bedöma och återkoppla och sånna goa grejjer. När det gäller idéer och inspiration pausar hjärnan inte så ofta. Och i mitt yrke är ju det jobb, det också.

(Nu är det Torsten som tokleker och Sixten som ligger och slappar bredvid. Vilma har avancerat och ligger på en av trösklarna och tittar på.)

Tisdagar är fullpetade dagar. En del mer än andra. Mycket som ska hända på lektionerna och så arbetslagsmöte i eftermiddag, vilket gör dagen extra lång, men våra möten brukar kännas som väl använd tid och då gör det inte så mycket. Och jag har gymmet att se fram emot!

Jag är faktiskt lite stolt över att jag, sedan knäbråket upphörde, kört min rutin varenda tisdag och torsdag ända sedan första dagarna i januari! Och de flesta fredagar har jag kört "belöningsrutinen" som innebär enbart jävelcykling och så en lång, het bastu och avkoppling på det. Många (de flesta!) av veckans andra dagar tar jag raska långpromenader, eller rentav powerwalks. En och annan tur på nyservade cykeln har det också blivit. Jag har helt enkelt blivit mer vardagsrörlig. Tar bara bilen till affären om jag ska köpa riktigt tunga saker, som kattsand och sådant. Bra jobbat, Magda!

Nu har jag lite kaffe att dricka upp, tänder att borsta och ett hår att försöka få bukt med. Överväxel i!




* Är du nyfiken letar du upp Cheb Khaled Aïcha på YouTube, drar upp volymen och NJUTER.

2 kommentarer:

Terttu Brunzell sa...

Men Magda, har du försvunnit från fejjan?? Jag försökte ropa ute på din logg, men det ekade bara tomt.
Saaaaknar dina kluriga kloka fina inlägg. Men bloggen finns ju kvar! Puh, tur det!
Aïcha, ja. Ljuvlig låt. Jag döpte min hund efter den..
Ha en fiin sentisdagskväll!

magda sa...

Nej, verkligen inte!? Ser det tomt ut idag också? Kanske någon inställning du behöver kika på? Jag har, mig veterligen, inte ändrat någon av mina...

Aïcha... LJUVLIG!

Ha en god onsdag!