huset fullt men tomt

Mitt sovrum - numera gästrum

Matilda och Mike kom i torsdags kväll. Så gott att ha dem här och plötsligt blev den där bebismagen väldigt påtaglig! Jag har nog inte riktigt kunnat ta in det riktigt men... nu ligger det en liten tjej därinne och hon väger drygt 2½ kilo. Hon är ju nästan färdig och redo att ta sig an världen! Spännande, spännande! Jag inser att jag varken shoppat eller tillverkat några bebisgrejer, förutom de där små sockarna och grodmössan i... mars? Jag glider runt lite på nätet och kollar och blir lätt irriterad... även de som säger sig sälja coola, roliga och/eller tuffa babykläder har en pojk- och en flickavdelning - och allt ÄR rosa eller blått/turkost. Suck. Det blir en utmaning...

De kom med en nyhet också. Jag har vetat att det varit på gång, ett bra tag, men... nu är det spikat. Jag återkommer om detta.

Eftersom de ska stanna så länge (Mike 1½ månad och Matilda minst 2...) så behöver vi ju inte precis sitta i knät på varandra. Igår morse åkte Mike vidare till Visby för Stockholmsveckans avslutning och Matilda åkte ner till Malmö för att träffa ett par bästisar. De är tillbaka, båda två, i morgon och Mike har med sig ett par kompisar också. Huset fullt, alltså - fast tomt just nu. Igår eftermiddag roade jag mig med att hänga med Annhelen och sola vid badplatsen vid Hultabräan och idag är planen att dels bränna av ett par timmar på gymmet och dels ta mig en längre cykeltur - om det inte regnar. Jag får väl slänga i en maskin tvätt också.

Och så måste jag - i tid och otid - ägna mig åt att töja min sartorius-muskel. Ibland har jag fått smärtsamma påminnelser om dess existens när jag promenerat men sista veckan har det också gjort ont så att jag vaknat av det på natten. Droppen kom igår när den började bråka med mig när jag var ute och sprang. Så kan jag inte ha det, så nu ska den jobbas med.

Annars, då? Jag läser en artikel om att vara både introvert och extrovert och inser att det, delvis, handlar om mig. Det där med att uppfattas som väldigt öppen, ohemlig, lättsam och begåvad med en hoper sociala skills (vilket är sant) men samtidigt vara tillbakadragen, stillsam och tyst och, som jag fått höra ibland, lite "mystisk", "svårläst" eller rentav... "sorgsen" (jo... det har hänt mig, mer än en gång...). De som fattar allra minst tycker att jag är TRÅKIG. (Och det får de gärna tycka...)

Ju större röd ring - ju ondare...

Att verkligen vara bra på att ta kontakt med nya människor, öppna upp för samtal och styra upp allehanda samkväm - men till ett pris. Att ofta ha en knut i magen inför möten av olika slag, väga mina ord på guldvåg innan jag öppnar käften på ett sammanträde (och det gör jag ofta - vilket gör att jag många gånger är helt dränerad efter sådana...) och att längta till mitt tysta, tomma hus ibland - bara för att kunna hänga med mig själv. Och samtidigt känna frustration när ensamheten pågår för länge, eller inte är självvald. Att ha lust att samtala, träffa roliga, spännande människor, fylla det tomma huset med skratt, musik och kärlek men... En intressant man... vara intresserad men dölja det ganska väl - eller få ruskigt ont i magen om jag blottar mig... och kanske missa något som kunde bli riktigt, riktigt bra? The story of my life.

Sådant tänker jag på (bland många andra saker), medan jag kaffar bort förmiddagen, pratar lite med Jenny i telefon och slölyssnar på P1. Ser hur molnen skingras något och bestämmer mig för att, helt hurtigt, ta cykeln till gymmet. Sedan, alltså. Jag hinner...

... för tiden slingrar sig sakta och samtidigt rusar den fram. Snart är det vinter igen...

Blizzard - Truls Mörck

I gräset vid Hultabräan