Jag har läst ut Felicia Feldts Felicia försvann. En tämligen oförsonlig uppgörelse med en mamma som varit förebild för stora delar av minst ett par generationer mammor. Jag läste också Barnaboken nångång borta på åttiotalet, när barna var små. Med viss skepsis, dock. Visst fanns det idéer jag anammade. "Skrattet till gonattet", till exempel. Eller... det var kanske bara det? Jag minns inget annat. Mer än att hon påstod att ungarna var tvungna att stanna på sina rum hela förmiddagarna, med bara en macka och varsitt snapsglas apelsinjuice som förtäring - tills hon bestämt att det var dags att ta tag i dagen. Det prövade jag inte. Men efter att ha läst Felicias bok förstår jag varför/hur det kunde funka. Är hälften sant var det ju en jeffla skräckregim...Nu får man ju bara Felicias egen redogörelse men även en subjektiv upplevelse är en upplevelse. Och man kan inte dela allt ens med sina syskon. Var och en har sin egen berättelse. Sina egna bilder.
Har du inte läst boken kan jag rekommendera den. Den väcker en del tankar. Inte minst om man själv är förälder.
1 kommentar:
"Sektbarn" blev jag riktigt tagen av.
Skicka en kommentar