saffransaffransaffran

Lussebullarna blev, helt i enlighet med traditionen, skitfula. Men saftiga och goda. Det vet jag eftersom jag, också helt traditionsenligt, åt upp de två mest missbildade. Hur jädrans svårt ska det kunna vara, egentligen, att få till de där krumelurerna? Nu ser de ut som olyckshändelser. Men - som sagt - ljuvligt goda är de. En lite skum sak var att halsen började svida en kort stund efter att jag ätit upp dem. Den svider fortfarande, men inte på ett sådant där jag-håller-bestämt-på-att-bli-förkyld-vis. Saffransallergi? I hope not. Det vore synnerligen orättvist. Jag som älskar saffran. Måste utforska detta vidare - på fredag ska jag laga en bouillabaisseinspirerad fiskgryta att bjuda Lillmysen på.

Den här allra sista skälvande skärvan av november är än så länge kolsvart och lite råruggig. Jag tänder ljus och dricker Byns godaste i djupa, njutningsfyllda klunkar. Lite nyheter på teve, kelsjuka Systrar och direktuppkoppling till det Förflutna fulländar min onsdagsmorgon.