långsamheten

Långsam morgon. Tyst och lite avvaktande. Tisdagar är som de är. Men huset är varmt och kaffet hett. Nyheter på teven och en skön kofta att krypa in i. -9.8 där utanför lockar inte till några promenader, men till jobbet måste jag ju ändå gå. Fast inte nu. Sedan. Om en timme. Till dess ska jag ha fötterna på bordet, dricka Byns godaste och nog blir det ett long distance call också.

Jag pratade med en vän om döden igår. Den är så nära oss. En del av oss rentav söker den. Som en utväg. Jag kan förstå det, rent intellektuellt. Att man inte orkar mer. Att man till och med tänker att omvärlden har det bättre om man inte längre är med. Det kan jag på något sätt begripa. Men jag förstår det inte känslomässigt. Hur man kan vilja avsluta något så kittlande och överraskande som livet. Inte ens om jag försöker fattar jag det.

... och jag pratar med min älskling om just livet. Hur det bjuder oss sådana vändningar och lösningar - om man är uppmärksam och påpasslig - att man blir helt överrumplad. Och glad. Hur allt verkligen kommer till den som väntar. Men också om hur varsam man måste vara med dessa överraskningar. De får inte slarvas bort utan måste tas om hand. Näras. Vårdas. Aldrig ska vi tappa bort varandra mer.

(Finaste Prinsessorna, som nu bor på riktiga landet!)