Jag sitter här med mitt kanelkaffe och känner efter. Jo. Jag lever. Det gör jag, men mer är det inte. Jag börjar känna mig mer än lovligt sliten. Inte för julbordet igår kväll. Det var en trevlig och absolut superlugn historia och jag var hemma vid tio.
Nej, det är mer i allmänhet; mina vanligen långa och fullpetade dagar har nu blivit ännu längre och ännu mer fullpetade och jag må kunna vara hur lat och okontrollerande som helst på hemmaplan, men på mitt arbete duger det inte med sådant - där vill jag ha styr på vad jag gör. Dessutom har jag frångått en av mina käraste principer och faktiskt suttit och arbetat hemma om kvällarna. Snickrat och byggt om och pimpat i mina virtuella undervisningsrum. Fy mig! Det får det vara slut med!
Och nu börjar jag alltså krokna. Jag peppar mig själv med att det bara är två veckor kvar. Till helgen ska vi dessutom vara här hemma, min käraste och jag. Det kanske inte låter så märkvärdigt och det är det inte heller. Det är liksom det som är själva grejen - jag orkar inte med några märkvärdigheter; jag vill bara ligga i soffan och läsa och umgås med Mannen. Kanske möjligen en promenad och/eller en fika.
Nå. Jag gaskar upp mig med ännu en mugg kaffe och fina örhängen!
Emmaboda 8 december, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar