tempus fugit

Jag tänker mycket på tid, nuförtiden. Kanske är det den här andra halvleken som gör att jag börjar tänka mycket mer på vad jag vill ha ut av [resten av] livet, vad jag är nöjd med, vad jag vill förändra och hur jag vill leva - ja, till och med var jag vill leva. Tidigare har jag inte haft några bekymmer med att dra upp bopålarna för att se vad som finns runt hörnet, men nu känner jag ett starkt behov av att rota mig. Att vara mer i häret och nuet - i den mån det är möjligt att göra samtidigt som framtiden alltid är det mest spännande. Jag känner helt enkelt av tidens flykt på ett mer påtagligt vis.

Jag funderar över några tankar från Knausgårds Min kamp som touchar detta...

" När utblicken över världen blir större minskar inte bara smärtan den vållar, utan även meningen. Att förstå världen är att ställa sig på ett bestämt avstånd till den. Det som är för litet att se med blotta ögat, exempelvis molekyler och atomer, förstorar vi upp, och det som är för stort, som molnsystem, floddeltan, stjärnbilder, förminskar vi. När vi sålunda har hämtat in det inom våra sinnens räckvidd fixerar vi det. Det fixerade kallar vi kunskap.Under hela barndomen och ungdomen strävar vi efter att upprätthålla det korrekta avståndet till ting och fenomen. Vi läser, vi lär, vi upplever, vi korrigerar. En dag kommer vi till den punkt där alla nödvändiga avstånd är fastlagda, alla nödvändiga system etablerade. Det är då tiden börjar gå fortare. Den möter inte längre några hinder, allt är fastlagt, tiden forsar genom våra liv, dagarna försvinner i våldsam fart, innan vi vet ordet av är vi fyrtio, femtio, sextio... mening kräver mognad, mognad kräver tid, tid kräver motstånd. Kunskap är avstånd, avstånd är stillestånd och meningens fiende."

Det tål att tänkas på.