arbetsglädje?

Igår, strax innan jag gick hem från jobbet, funderade jag lite över min arbetssituation och mitt arbete. Jag vet att jag är lyckligt lottad som inte bara har ett arbete att gå till utan dessutom har ett arbete som jag faktiskt älskar. Som jag set det har jag helt enkelt världens bästa jobb. Och det jag funderade över är hur en dålig dag på jobbet skulle kunna se ut? Ni vet en sådan där urkass dag så att man bara vill spy på hela skiten och rymma sin väg - alternativt nita någon. Hårt. Men jag kan inte tänka mig hur en sådan dag skulle se ut. Visst är det stressigt och visst uppstår ibland friktioner (fattas bara på en relationsintensiv arbetsplats där i runda slängar tvåhundra personer ska fungera tillsammans) men för varje negativ sak som kan hända sker ju minst två jättebra grejer? Mina elevgrupper är roliga, utmanande och stimulerande. Mina kollegor är på det hela taget mer än okej och vi har en kompetent och insiktsfull ledning. Den tekniska utrustningen (projektorer, datorer etc etc) finns i så gott som tillräcklig mängd och fungerar vanligen. Lyhördheten för gruppstorlekar (häromdagen växte en grupp sig så stor att det inte fanns stolar/bänkar till alla) finns där liksom för önskemål kring schemaläggning och arbetstider. Administrationen löper oftast smidigt. Vår arbetsvardag har tydliga strukturer och generöst tilltagna ramar inom vilka vår frihet är mycket stor. Om en mindre okej kollega fäller en klumpig kommentar eller trampar över en gräns så spelar det mig ingen roll. Jag tar inte vid mig (inte för att det händer särskilt ofta...) utan väljer att fokusera på allt det positiva och bra som också händer; en särskilt lyckad lektion, ett fint möte med en elev, ett gott skratt åt något, ett gott samtal i fikarummet eller en promenad med en kollega, till exempel.

Okej, jag retar säkert någon med att gilla mitt jobb och genom att känna genuin arbetsglädje varje dag - även när jag är trött och färdig och känner mig slut som artist. Men innan ni blir alltför provocerade så vill jag gärna berätta att jag varit på arbetsplatser (inom samma yrke) där jag stått och gråtit när jag larmat av på morgonen, jag har nästan fått hjärnblödning av luddig och inkompetent "ledning" med ett osunt kontrollbehov och oprofessionella arbetskamrater. Eleverna har varit ljusglimten, men det har inte räckt till när inte förutsättningar för att göra ett bra jobb har funnits. Då har jag tappat både glädje, lust och motivation.

Jag har också haft rena överlevarjobb, som till exempel städarjävellivet vid sidan av nästan fem års heltidsstudier. Jag skuttade knappast av glädje när jag tre kvällar i veckan (efter långa pluggdagar) var tvungen att lämna mina tonåringar ensamma och gå till ett monotont, otacksamt och jäveltrist sisyfosarbete vid ungefär samma tidpunkt som andra familjer slog sig ner för att äta middag, titta på teve, träna, mysa och umgås med varandra. Inte var jag heller särskilt överlycklig över att tillbringa varenda sommar och varenda julledighet under samma period, med att städa på heltid för att ha råd med mat och hyra.

Kanske är det därför (ja, troligen!) som jag nu till fullo uppskattar min nuvarande arbetsplats så oerhört mycket?! Där finns ju allt det jag behöver för att trivas och växa. Och jag tror att jag dessutom bidrar till andras trivsel och växande - inte bara elevernas. Det tror jag faktiskt! Och det dämpar ju inte direkt arbetsglädjen... ;-)


Björkeryd 28 augusti, 2010