Jag läser Lilla Gummans blogg. Hon funderar över det här med släkt, ansvar att umgås även med dem man inte riktigt pallar med... och jag började fundera själv. Hur gör jag? Hur tänker jag?
Jag älskar min familj. Men inte hela. De delar av den som jag inte klarar av (och dit hör min egen mamma, bl a) har jag minimal kontakt med. Vi är inte osams; vi har bara absolut INGET att säga varandra. I mycket av det hon säger till mig finns dessutom en underliggande kritik som tar orken ur mig.
Samtidigt är jag präglad av samhällets konventioner. Jag är artig och vänlig om hon t ex ringer (typ 1-2 ggr/år) men jag ringer aldrig upp henne själv.
Jag tror att man framförallt har en skyldighet att ta hand om sig själv (i ALLA relationer). Först när man gör det kan man se till andra och vara en god vän, förälder, kärlekspartner, whatever.
Att ta hand om sig själv innebär att man försöker eliminera exempelvis energitjuvar och andra vars närvaro påverkar en mer negativt än positivt. Det innebär inte att man inte ska kunna ta till sig befogad kritik (hur ska man annars kunna växa och utvecklas?). Blod må vara tjockare än vatten, men det är ingen ursäkt för att tvingas umgås med alla...
Tror JAG, då...
Björkeryd 8 augusti, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar