Jag läser Katerina Janouchs Sommarbarn och en plötslig rad får ett gammalt ärr att börja klia; en översittartyp i lilla Katias klass säger att "Maritas arsle är som en lagårdsdörr". Sådant ska man inte behöva höra. Av någon. Någonsin.
Jag har ändå fått höra det. Inte om någon Marita utan om mig själv. Jag var femton år och lagom besvärad och samtidigt lite stolt över växande bröst och höfter, men gick ledigt i ett par braller i storlek 38 vilket är klart godkänt om man redan är en bit över en och sjutti, på längden. "Hon har ju en ända som en lagårdsdörr". De orden gick in som hullingförsedda spikar rakt in i min själ och även om jag så småningom lyckades lirka ur dem finns hålen kvar, grunt liggande under ärren som i sin tur är hyperkänsliga. Inte undra på att jag fått jobba med min självbild och mitt självförtroende... och fortfarande får göra, emellanåt.
Jag förlåter dig nästan vad som helst... men aldrig det.
Aldrig det, mamma.
2 kommentarer:
Flytta på din feta röv kan jag fortfarande HÖRA eka inom mig, från ungefär samma ålder. Liksom Är det din bak eller en ny kontinent?
Ujuj.
Sådant glömmer man liksom aldrig. Någonsin. Hur gärna man än skulle vilja. =/
Skicka en kommentar