självkväll

Efter jobbet gjorde jag som jag tänkt och tog tåget in till stan. Snabbare (32 minuter) och smidigare än att ta bilen. Jag hade planerat vilka inköp jag skulle göra och hann precis avverka dem och sedan åka hem med nästa tåg. Smidigt värre!

Nu sitter jag i min soffa med några bitar mörk chåkla och ett glas vin och stickningen på gång. Skön kväll på egen hand.

På teve en film om, och med, Marianne Greenwood. En kvinnlig fotograf som kanske inte är så känd, men som tagit underbara foton under många intressanta förhållanden - och som var en mycket spännande människa dessutom. När filmen gjordes var hon runt nittio bast och strålande vacker! Tänk om jag finge vara sådär vacker när jag blir gammal! För den nyfikna kan jag rekommendera hennes böcker, till exempel Det gråtande hjärtat i Livingston och Varför gråter puman? eller Indianerna kallar det sött salt. Fascinerande bilder och historier.

Man ska inte slösa bort sin tid på att längta, säger Marianne, och menar att vi då förlorar den tid vi har nu. Jag tänker på det där och hon har en poäng. Ändå längtar jag efter Mannen idag. Igår var jag upptagen med vänner här och idag är han på fest med sina arbetskamrater. Jag får bärga mig tills i morgon. Känslorna jag hade för en tid sedan... känslan av splittring... det där att jag kände mig rädd... rädd att "offra" något av min frihet... rädd för det svåra steget att lämna ensamheten för att bejaka tvåsamheten... jag känner inget sådant alls, nu. Tvärtom. I takt med att jag börjar bo in mig i mitt hem här i Byn... verkligen känna att jag bor in mig... känner jag också en allt större längtan efter min käraste... att dela livet med honom... Paradoxalt? Ja, kanske. Men nu verkar jag fungera så - och han är så trygg... tvingar inte... tjatar inte... samtidigt som han lyckas vara tydlig med sina egna känslor och önskningar. Jag är lyckligt lottad.