Ibland funderar jag på hur jag ska få ihop sitt liv till den där helheten jag önskar mig. Eller kanske... balansen? Jag lever verkligen inte för mitt arbete, men jag har ett arbete jag tokgillar och vill inte ge något mindre än 100% på den fronten. Jag har ett färskt, fint förhållande med en fantastisk man och jag vill använda så mycket tid som möjligt tillsammans med honom. Men jag har också ett stort behov av att dra mig undan och vara för mig själv. Göra saker som bara funkar att göra ensam, som att strosa en hel dag i morronrock, läsa, skriva, sticka eller pyssla med något projekt. Mina barn, som ju är vuxna och lever helt egna, fristående liv... jag saknar dem. Önskar att vi kunde träffas lite oftare. Samtidigt är jag glad och stolt över att de vågat språnget ut i livet och inte hänger mig i kjolarna. Mina vänner är spridda över landet och jag känner att jag försummar dem mest hela tiden. Visst ringer vi och mejlar och smsar och har oss och ibland ses vi (dock alldeles för sällan!) men de är många och det känns som om kontakten med några sker på bekostnad av kontakten med andra.
Är det detta som benämns "livspusslet"? Jag kan ju ta en, eller två, pusselbitar och få ihop dem. men ju fler jag försöker få ihop, ju knöligare blir det. Alltså... hur gör man? Måste man välja bort delar eller kan man få ihop det till den där balanserade helheten? Hur gör du?
Björkeryd 28 maj, 2010
2 kommentarer:
Känner verkligen igen mig. Är splittrad i hur jag ska "välja" bland mina vänner. Kan man ens det? Det är ett privilegium att ha många vänner, men någonstans måste man ju prioritera. Ju mer man reser runt och besöker dem, ju mindre sitter man hemma i lugn och fridfullhet, något som jag tror är väldigt viktigt för att orka hålla pusslet på bordet. Knepigt, var ordet!
Jag känner det ofta som att vad/vem jag än väljer, så väljer jag ju bort något annat/någon annan... och det blir lätt en press.
Skicka en kommentar