dit och tillbaka igen

Det är alltid en märklig känsla att komma tillbaka till Falkenberg. Där har jag, till största delen, vuxit upp och efter några års sejour både åt norr och sydost återvände jag när barnen var riktigt små. Ja, Linus är till och med född där. Det är nog det närmaste jag kommer något som kan liknas vid rötter. Men jag är färdig med staden. Den lockar mig inte - mer än till korta besök. Det har inte med förändringarna att göra (höghus vid den gamla infarten, en ishall, en massa rondeller och ett delvis ombyggt centrum osv). Snarare med allt det som inte förändrats. Jag hinner knappt parkera bilen innan jag springer ihop med bekantingar och gamla fulmönster.

Men gårdagens soliga eftermiddag såg jag till att fylla med något av det som är det bästa med Falkenberg. Något av det jag verkligen kan sakna här borta i min självvalda, småländska exil. Först och främst och alltid och sist men aldrig någonsin minst: mina barn. Igår måtte planeterna stått på rad där ute i universum för jag hade lyckan att träffa tre av de fyra i flocken! Samtidigt! Och "svärsonen" Johnathon därtill! Och så husesyn i Linus nya lya (fiiiiin!) och sköna samtal och en god sallad innan det var dags att vända åter, österut. Kärlek. Det är det det är.

Och det blev ju knappast sämre av att vi en god stund kunde sitta ute i trädgården till det som under ett antal år var mitt andra hem; det legendariska Stålboms Konditori.

(Personerna på bilden har antagligen inget att göra med nånting. Alls.)

En kort promenad tog mig och Johanna förbi ett annat verkligt legendariskt ställe - Västra Bageriet. Ett gammaldags bageri. Gammaldags i den bemärkelse att de nog inte har ändrat någonting alls på den här sidan 1930. Där bakas bland annat den likaledes legendariska systerkakan, som kan fås med extra glasyr, fullständigt tidlösa småkakor och en sällsamt god, stenugnsbakad limpa, generöst kryddad med kummin. En sådan (limpa) köpte jag och i skrivande stund avnjuter jag en macka av denna, tillsammans med ett särdeles gott morronkaffe.

Kanske smakar kaffet extra gott för att en koltrast sjunger för full hals? Eller för att solen skiner från en än så länge molnfri himmel? Eller kanske för att detta är första dagen på mitt efterlängtade påsklov? Eller för att det ligger en Johanna och sussar sött, i ett av rummen på övervåningen? Det får vara hur det vill med det. Det är i alla fall precis i framkanten av en Fin Fredag (eller, som britterna säger om just denna särskilda fredag - Good Friday) och den ska avnjutas!

Två saker jag älskar med Falkenberg fick sparas till nästa besök; en promenad längs Ätran upp mot Hertings gamla kraftverk och en dito på stranden. Men just ån... och havet... kommer att finnas kvar. Så det gör jag en annan gång, helt enkelt.

GLAD PÅSK, förresten!
(Jag har t o m pyntat upp på fläktkanten, i mitt kök!)