Vid frukostbordet samtalar vi om engagemang. Scouter och knattefopollstränare. Föräldrar som fiffar på barnens skolgårdar.
Men... engagemanget sviktar. Eldsjälarnas antal krymper. Vad beror det på? Och det handlar inte bara om engagemang för barnen - egna eller andras - utan om samhället i stort. Cocooningen breder ut sig och alla värnar om sig och sitt. Solidariteten tunnas ut. Många blir om inte osynliga så åtminstone osedda. Den allmänna förväntan tycks vara att Någon Annan ska ordna med saker och ting. Om man överhuvudtaget bryr sig och ännu inte helt vuxit fast med ändalykten i den bekväma tevesoffan där man matas med chips och skådespel, detta folkets opium.
Men om vi slutar bry oss? Om vi slutar tro att vi, var och en, faktiskt kan göra skillnad? Om vi ger upp försöken att åtminstone gräva där vi står? Om vi slutar försöka? Slutar engagera oss? Stagnerar?
Hur blir det då..?
4 kommentarer:
Tyvär är det ju så att vissa brinner briiinner BRIIIINNEEEEER å brinner upp.
Jag gjorde så och det har tagit ett antal år nu... å kanske kanske kan jag få mej själv att fungera med ta tag i, engagera mej och arrangera saker igen snart...det kliar i fingrarna och rycker i kroppen när vi snackar om det (jo, det är kanske något roligt pg... kanske)
För det blir lätt så inom föreningsliv och liknande att man frågar någon som redan gör mycket, någon som redan är engagerad och inne i "snurret" och vissa (Läs exempelvis Anna) har (haft) väldigt svårt att säga nej jag hinner inte..
Samtidigt så finns det en del folk som skulle kunna och egentligen vill hjälpa till och vara med men som inte riktgit släpps in av "etablerade klicken"... men som skulle vara en supertillgång om de istället välkomnaes med ett leende och sattes in i uppgifterna ordentligt.
Klokt och tänkvärt, Anna! Jag blir bara så frustrerad att det bara verkar finnas eldsjälar (som brinner eller glöder eller brunnit och glött)... och de som tycker Någon Annan ska göra det. (Förvisso en del som inte blir insläppta, heller... sådant har man ju sett...)
Var rädd om dig!
Tack Anna! Du skrev allt det jag tänkte :-)
En annan grej: Har vi mer eller mindre tid idag mot igår?
Hemmafru på femtiotalet kontra full arbetsdag men maskiner och grejer som gör allt annat för oss?
Jag tror vi har lika mycket tid, men prioriterar annorlunda? Kanske inte mot just 50-talet (det vet jag helt enkelt inte riktigt) men om man t ex jämför med 70-talet när många både män och kvinnor hann plugga, jobba, ta hand om barn, sköta hem & hushåll, odla lök, vara med i olika intressegrupper och demonstrera mot kärnkraften (förenklat exempel) så tror jag det är så att vi idag bara väljer annorlunda. Ser inåt istället för utåt.
Skicka en kommentar