Jag har en morgonritual. Ett måste. En hang-up, om ni så vill. När det lilla programmet Tankar för dagen går av stapeln i P1, 06.50, måste jag ha bäddat, duschat, klätt mig och sminkat mig och sitta vid bordet och dricka mitt morronkaffe. Programmet brukar bara vara 5-6 minuter men det är en stillsam uppsamling inför dagen som komma skall.
Idag pratade en trygg skåning om att resa i tiden. Han hade hittat en leksaksbil från sin barndom. Han hade inte hållit den i sin hand på kanske trettio år och nu tog den honom med på en resa tillbaka till när han var fyra år.
Vart tar tiden vägen? Vad är det som händer? Hur kan man gå och lägga sig som fyrtioåring och vakna som femtioåring - snudd på, i alla fall? Mest märks det relativt barnen. När Jenny var här hittade vi en nostalgilåda som vi glatt rotade i. Lager efter lager med teckningar, småsmåsmå kläder (vänta nu... det var väl ändå bara härom året som Johanna hade den där pyttetröjan på sig, när vi kom hem från BB?), sagoböcker och de allra första trevande skoluppsatserna. Och foton! Vi skrattade gott och mindes tillsammans. Och ändå... det gör ont när jag tänker på det. Det var en fin tid. Tiden med mina barn har alltid varit fin, även när det varit turbulent och tonårigt och skrubbsårigt. För det har varit mina barn. Vår kärlek. Och ändå... Tog jag vara på det? Uppskattade jag det tillräckligt då? Då, när allt bara rusade på och vardagen skulle skötas och planeras och fungera? Läxor skulle läsas, det skulle skjutsas till aktiviteter och kompisar och läsas gonattsagor och älskas och veckohandla och tvättas och hunden skulle rastas och det var föräldramöten och kratta-skolgårds-dagar och umgås med vänner och... Jag hoppas det och känner en anings brådska att hinna älska dem många, långa år till.
Medan jag tänker detta fyller jag på kaffemuggen, ser ut i den ljusgråa morgonen och tänker att jag ändå är lyckligt lottad. Jag har en härlig flock. Försigkommen, framåt och kärleksfull. Heja er, ungar! Ni är så BÄST!
Men det där med tidens allt snabbare flykt... har jag inte löst... än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar