svart kaffe och poesi

"Sovmorgon" har kommit att bli ett relativt begrepp här hemma. Idag vaknade jag strax före sju, låg och slumrade lite och strax efter sju kände jag att det var lika bra att kliva upp och fixa mig lite kaffe.

Det är fint att kunna sitta i timmar, om man så vill, och dricka kaffe, slösurfa (Barometern, Östran och DN på nätet i skön blandning med bloggpromenad och fejsbokande) och läsa bok. I sängen läser jag Yiyun Lis De hemlösa och vid köksbordet/i soffan läser jag Joyce Carol Oates Bellefleur.

När jag kollade min mail upptäckte jag att jag bokat ninjacafé samma kväll som jag har biljett till en författarkväll med Theodor Kallifatides, på biblioteket. DÄM. Å andra sidan är det ju något av ett kvitto på att mitt sociala liv nu nått önskad nivå! En härlig blandning av vänner, engagemang, arbete och intressen - och så Mannen, förstås. Dessa saker fyller mig med energi. Och den energin behöver jag. Jag lever bara nu. En gång. Slå mig till ro (läs: stagnera) är inte ett alternativ. Eftergiften är förstås Huset; här har jag slagit mig till ro i den bemärkelsen att jag tror jag ska bo här resten av mitt liv, faktiskt.

För en stund sedan var jag nere i tvättstugan och la in en maskin. När jag passerade pelletsförrådet tyckte jag det sjunkit undan anmärkningsvärt mycket, om jag jämför med förbrukningen tidigare. Ska hålla ett öga på det och kanske måste jag ringa rörisen och fråga hur han ställde in brännaren, när han var här i tisdags. Utetermometern visar för övrigt 11.4 grader men det kändes betydligt kallare när jag var ute och hängde tvätt, nyss.

Igår kväll hann jag äntligen läsa klart Maciej Zarembas sista artikel i serien. Igenkänningsfaktorn är hög, både hos mig själv och många kollegor. Jag har tidigare, inte utan viss stolthet, hävdat att jag är en flumpedagog. Det är jag fortfarande. Men jag anser ändå att kunskap är viktigt. Jag hävdar till och med att en viss form av kunskapsförmedling (a k a "katederundervisning", detta olyckligt valda ord) måste till - men att formerna för denna kan varieras i det oändliga och är helt meningslös om den inte i synnerligen hög grad fokuserar på elevernas egen vilja och engagemang. Därför tycker jag t ex att gedigna ämneskunskaper är något nödvändigt, hos en lärare, liksom utbildning i pedagogik och didaktik för ett visst stadium. Ska jag undervisa på gymnasiet bör jag helt enkelt vara kalibrerad för det. Det finns alldeles för många som kvackar i ämnen, och på nivåer, de inte har behörighet för. Kommunerna som huvudmän är otillräckliga då beslutsfattarna inte har den kompetens, eller insikt, som behövs för att fatta rätt beslut. Våra folkvalda på högre nivåer har inte heller - alldeles oavsett politisk färg - haft det fokus de bör ha. Kejsaren är helt enkelt naken - och det verkar som om en del av Zarembas kritiker tycker det är genant, och möjligen också känner sig själva en smula tunnklädda? Zarembas berättelse är en berättelse som många av oss delar. Den måste han få lov att berätta - även om det också finns andra berättelser.

Igår fyllde förresten Tomas Tranströmer år. Åtti bast skojar man inte bort. Jag har under mitt långa läsliv snubblat över honom ibland, men aldrig riktigt fastnat för hans lyrik. Det kan bero på att jag överhuvudtaget inte läst så mycket lyrik, förutom på senare år (bortsett från Ferlin, Fröding, Ekelöf och Dan Andersson och en hel del rocklyrik) och då har jag haft fullt upp med Sonja Åkesson, Bruno K Öijer, Bob Hansson, Majakovskij & co. Men nu kanske det kan vara dags? Bättre sent än aldrig, liksom? Så igår lånade jag hem hans Samlade dikter, lite peppad av bland annat veckans Babel. Det är inget man sträckläser. Jag tänkte mig mer läsa den så som jag äter smågodis. En liten bit här och en liten bit där och plötsligt har man satt i sig hela påsen. Vill ni smarra? Här är ett litet salt bildäck:

I gryningen trampar människomassorna igång vår tysta planet.
Vi är alla ombord på gatan, det är trängsel som på en färjas däck.
Vart är vi på väg? Räcker temuggarna? Vi kan skatta oss lyckliga som hann ombord på den här gatan!
Det är tusen år före klaustrofobins födelse.

Bakom var och en av oss som går här svävar ett kors som vill hinna upp oss, gå förbi oss, förena sig med oss.
Någonting som vill smyga sig på oss bakifrån och hålla för ögonen och viska "gissa vem det är!"

Vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur sår som vi inte vet om.

(Ur För levande och döda, 1989)

Något att suga på en stund...