måndag 9 september 2013

obotligt romantisk


Sista avsnittet av The Paradise. Ljuvligt slut. Ljuvligt, säger jag. Gamla kärlekar blev som nya och nya eldar tändes överraskande. Amor vincit omnia. Typ. Och jag gillar det. Jag tror inte på det, men jag gillar det. Högt och rent. Det är ju sådan jag är. Obotligt romantisk. Älskar aldrig halvhjärtat. All in... eller inget alls.

Inga kompromisser? Jomenvisst. Naturligtvis. Annars är det ju omöjligt by default. Men rimliga sådana.

Viktigast... ett eget liv. Egna vägar... som korsar en annans, men inte alltid och hela tiden. Tid för egna intressen, egna tankar och... avskildhet. Dvs... frihet. En självständig, självgående annan, med ett eget liv, egna intressen, egna tankar. Annars får det vara. Och... det är ju så det blir - och är. Tänk att det ska vara så svårt?


3 kommentarer:

ming wan lee sa...

ja, tänk att det skall vara så svårt. Kram!

Cuby sa...

Det är helt enkelt omöjligt. Men det är väl en själv det är fel på? För många klarar ju av det. Tror nog att det finns potentiella livskamrater som passar in på det mesta du beskev, men det hjälper ju inte...

magda sa...

Ja, visst är det omöjligt. Men det är inte fler fel på en själv än på andra. Man ska ha krav.

Många lever ju i trista, slitna och halvdöda förhållanden. Varför stannar de kvar? Bekvämlighet, rädsla för ensamhet?

En del klarar av det. Apselut.

För egen del tror jag att jag lägger ner. Orka, liksom.