På P1 går ett program om himlen. Lisa Nilsson intervjuas. Ja... ni minns... Himlen runt hörnet. En präst pratar lite om änglar. Han säger att änglarna kanske är lite substitut för Gud, för de som inte riktigt vågar tro på honom. För att det liksom är "lättare" att tro på änglar. Inte så svårt att tillstå det, åtminstone. Kanske har han rätt? Jag vet inte. Vad jag vet är att även om jag hade velat kan jag inte längre tro på Gud. Min tro på honom är sedan länge upplöst. Och lika bra är väl det, för det var ändå ingen särskilt trevlig Gud, han som jag trodde på. När jag var liten. Han var en allseende despot som fick mig att, som sex-sjuåring när jag hade gjort något särskilt ondsint (vad minns jag inte... vad gör sex-sjuåringar av ondska, egentligen?), be honom om förlåtelse och samtidigt försöka göra en liten deal med honom; om han bara kunde tänka sig att förlåta det-där-vad-det-nu-var-jag-hade-gjort (åtminstone inget kriminellt, för den gången jag "glömde" betala en liten godisbit i affären på hörnet... och då var jag nog bara fem... så var det tanten i kassan jag gick tillbaka och bad om förlåtelse och lovade att aldrig mer göra så - vilket jag faktiskt inte heller har gjort) så skulle jag i gengäld leva ett fläckfritt liv resten av mina dagar. Det var ingen vidare deal och eftersom han inte lät mig förstå hur det egentligen hade gått med den där förlåtelsen så fortsatte jag min syndfulla bana.
Om han liksom inte trodde på mig, så tyckte jag inte det var någon större vits att tro på honom. Jag gillar ömsesidiga relationer.
Emmaboda 13 maj, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar