samvete

Jag har dåligt samvete. Jag har varit en trist pain-in-the-ass precis hela helgen - utom möjligen i fredags kväll. Trött, trist och trulig. Jag har bett min käraste om ursäkt. Han säger att man inte alls måste vara på topp hela tiden. Det har han rätt i. Men det vore ju käckare om ett sådant där lågvattenmärke kunde nås mitt i veckan istället. I morse (nåja... snarare i förmiddags...) kollade jag på Caroline af Ugglas på TV4:s morronteve. Hon sa att hon behövde en dag i veckan att bara landa på. En göra-ingenting-dag. Det behöver jag också. En dag att ha tråkigt på. Att vara tråkig på. Men jag har inte ett fritt yrke där jag kanske kan ge mig en sådan dag en vanlig tisdag, eller så. Jag har bara lördagar och söndagar till mitt förfogande till det och de är mig alldeles för dyrbara för att jag ska vilja bränna av dem till sådant. Åtminstone inte på reguljär basis. Och ändå är det just det jag har gjort. Två dagar, till och med.

Idag har det dock varit lite bättre. Vi for iväg för att köpa oss en änglatrumpet (sort: Canary Bird) och när vi kom hem så klippte jag gräset av bara farten. Det gick lite lättare idag än förra veckan; det har inte varit riktigt så varmt och det hade inte kommit upp så långt. Sedan bjöd Mannen mig på jordgubbssaft och så belönade jag mig med att sätta om änglatrumpeten i en större kruka och toppa jorden med fina, släta stenar från Gotland. Eller om det är Öland, kanske. Ja, så är det nog. Nå - fina är de hursomhaver.

Och jag har blivit morsdaggrattad av de där underbara människorna som är mina barn. Inte för att jag bryr mig om själva dagen - men det känns ändå fint att de kom ihåg. Även idag.