Min käraste tycker att jag ska ha en lat dag om det är det jag vill ha. Själv är han ute och donar med något. Kanske med båten eller något i garaget. Han är god och förstående och självständig. Men han missade Luther och Jante. De slank undan när han gick förbi den röda tevesoffan där jag sitter och latar mig intensivt. Så snart han gått ut rusade de fram och hoppade upp på mina axlar. De gastar fördömande åt mig och petar på mig med vassa pinnar. Jag smätter bort dem, men de är envetna och är strax tillbaka igen. Två mot en. Det är fantamej orättvist.
Tur jag är så envis. Jag sätter på lite mer kaffe, bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar